Är i fullt sjå att av-aktivera mina gamla bloggar. Hade väl egentligen tänkt att de kunde fått ligga kvar förevigt pga är allmänt sentimental över alla dessa bilder + inga hemligheter. Men times change och jag med den – nu tycker jag vi håller oss här helt enkelt. Så pass på att snoka igenom mitt internetliv från 2006 (!) t o m 2011 här och njut av bilder som dessa medans ni kan;

karmastalnacke.blogg.se – min första blogg 2006 > 2008 Här finns guldkorn så som min Thailands-tripp 2007 då jag träffade husbandet första gången (dock ej omnämnt pga skorpion-fight) b l a.

portablekarma.blogspot.com – 2008 > 2010 Börjar med min spontana trip ner till Dublin och han med stort H som jag gifte mig med i denna bloggen. Sjuk grej! När den där bilden togs stod jag i hagel och konstaterade att vi två ALDRIG skulle hända. Den slutade någonstans i mitt möte med bästa Emilia och med samma hårfärg som jag har nu.

karma.dekallarosshipsters.se – 2010 > 2011 Blev en ganska kortlivad romans pga sämsta plattformen i världen, men mina och Emilias planer för den levde kvar tills för ganska nyligen då vi startade en tumblr istället. Mer om den en annan gång. Här finns bl a både Paris och Vietnam dokumenterat.

Enjoy and RIP

/K

Det är ett par trötta ögon som sitter här och poserar på andra sidan skärmen idag. Råkade ut för något helt sinnesrubbat på väg hem från mitt och Tommys cavamys igår. Det är många år sen jag blev rädd för min egen skull nu. Jag blev rånad och knivhotad när jag var typ 15 följt av några semi-paranoida år. När jag flyttade till västerort hade jag en snubbe som frågade om en cigarrett  som jag sa nej till – som efter detta brukade ställa sig jättenära och bara kolla ner på mig vid bussen varje gång vi sågs tills en gång då W var med och markerade sitt revir. Bortsett från dessa två incidenter har jag aldrig haft anledning att tvivla på att jag kan “hold my own” eller ens oroa mig för att jag skall åka hem själv.

Igår stod jag och väntade på tunnelbanan i Alvik och var på väg från ena änden av perrongen till andra. Det kommer en man gåendes i mötande riktning som helt plötsligt vänder och går efter mig när han passerat mig. Jag reflekterade inte mer över detta än att jag tänkte att han kanske insåg att han också var i fel ände. När jag stannar på rätt ände, läs mitten, stannar han också. Någon stund senare inser jag att han står och stirrar på mig. Jag vet egentligen inte varför, men jag slås plötsligt av en känsla av obehag och flyttar helt sonika på mig ur hans synfält. Kort därefter står han en meter ifrån och stirrar igen. Jag flyttar på mig än en gång och tänker att jag nog bara inbillar mig att han följer efter mig. Sen står han där och stirrar igen. Så här fortsätter det i säkert fem minuter, jag flyttar på mig och han följer efter. Till slut plockar jag av mig lurarna och frågar vad han håller på med. Till en början stirrar han bara på mig tills han till slut ber om en cigarrett, rent reflexmässigt säger jag nej då jag inte vill ge någonting alls till den här obehagliga personen. Då bryter helvetet lös, han flyttar närmare och säger att jag är rasist och massa andra sjuka saker. Såhär långt är jag ändå rätt cool, för är det något jag lärt mig är det att det inte finns någon anledning att brusa upp mot påverkade (läs drogade) personer. Men han slutar inte och jag står fast mot en pelare utan någon direkt möjlighet att gå bort utan att behöva klämma mig förbi honom. Så jag börjar försöka prata med honom – vilket såklart inte hjälper alls – utan istället resulterar i att han byter mantra från rasist till att han skall döda mig.

Tunnelbanan kommer äntligen in och jag lyckas sticka från mitt hörn när han noterar detta. Tänker att jag är safe på tuben bland allt folk, två stationer senare har han hittat mig igen – sätter sig i en annan fyra och stirrar medan han plockar upp sin telefon och börjar ringa. Jag flyttar på mig, och han flyttar efter. I Brommaplan är det alltid mest folk som går på och av och jag passar på att utnyttja folkmassan för att ge sken av att jag går av –  kastar mig bakåt för att byta vagn. Sticker försiktigt ut huvudet för att se om han gick på den bettan, men icke. Egentligen skulle jag gå av i Hässelby strand och ta min buss därifrån, men då det är en mörk hållplats i skogen som få personer använder så sent på kvällen väljer jag att gå av i Vällingby istället. Dock är ju sannolikheten att han också går av där rätt stor, och jag vet ju att han kollar om jag går av … Så jag plockar av mig kepan, drar upp luvan på jackan och sticker ut huvudet för att se om han går av/ ser mig/ ser att det är jag. Sjukt nog funkar detta och precis när signalen för “dörrarna stängs” ljuder hoppar jag av – och möts av poliser över hela stationen. Dock var de inte där för min skull utan på grund av en olycka, men det var ändå skönt. Fick vänta en halvtimme i Vällingby, vilket kändes som ett litet pris att betala för att komma undan. Spenderade dock hela väntetiden med att kolla över axeln – vilket jag gjorde hela vägen hem till hallen.

Någonstans i allt kaos lyckades jag iallafall få iväg ett sms till en av mina favoritpersoner som fick tänka klart åt mig, och som desutom lyckades få mig hyfsat lugn och trygg mitt i allt. Bra jävla människa. Märkte dock att jag nog var mer skärrad än jag trodde när jag vaknade i morse och det kändes som om jag inte sovit alls. Plus att jag kom på mig själv med att fortsätta kolla mig över axeln på väg in till jobbet och rycka till så fort jag såg en mössa som liknade hans. På något höger vet jag ju att det “bara” var ännu en pundare i kollektivtrafiken och jag tror inte att han kommer dyka upp i Alvik igen för en rond två. But still. Obehagskänslan vill inte riktigt släppa, än.

Sen behöver vi inte gå in på hur sjukt det är att ingen reagerade på perrongen när det här började. För mig var det ju rätt solklart efter tio flyttar att den här mannen inte var någon jag kände? Sen blir jag lite ledsen å hans vägnar också, sjukt kanske, men han har ju uppenbarligen större problem i sitt liv som går bananer över en cigarrett än min temporära paranoia. Hur hamnar man i den sistsen lixom? Oh well.

Ikväll flyttar TT in hur som, T minus tre timmar och en kvart.

Kärlek

/K

Hej världen.

Under de senaste veckorna har många av er googlat “kastrofon media” och hamnat här tack vare en tweet jag skrev för några veckor sen – där jag varnade för dessa hemska samtal. Såhär var det:

Min kära skolkamrat C satt med oss sju övriga i skolgruppen när hennes telefon ringde från ett konstigt nummer. Jag svarar i hennes ställe (en liten hobby jag har när telefonförsäljare ringer mina vänner, t ex Nasim som blir terrad av DN några gånger i veckan – nu tror de inte att Nasim har kvar det numret – problemet löst! Rättelse: för någon vecka) och hör hur någon skånsk herre söker C, jag hör också ett sorl i bakgrunden och gör snabbt kopplingen att det är ännu en försäljare. Förklarar trevligt att han måste ha ringt fel, varpå denne herre säger “JA! UPPENBARLIGEN!” och slänger luren i örat på mig. Någon halvtimme senare ringer samma nummer igen, C tänker att det kanske ändå var något viktigt och tar samtalet själv den här gången.

Samma skånska herre (som inte presenterar sig mer än med dialekt) börjar tala om förlängning av hennes annonser på google, det hela är oerhört luddigt men C förklarar snällt att hon inte har några annonser på google. “Ja men du har ju ett företag, jag ser ju det framför mig.” Visst stämmer det att C har en enskild firma, men hon har inga annonser – varken via google eller någon annanstans. Detta förklarar hon för den skånska herren, som vägrar ge sig. Nu går han vidare till att referera tillbaka till mig, hennes vän som godkänt allt alldeles nyss. Då går C naturligtvis i taket och förklarar mycket bestämt att hon minsann stod jämte mig och allt detta aldrig ägde rum. Den skånska herren ger dock inte med sig för det och fortsätter på samma spår. Jag har minsann både sagt det ena och det andra, han vet allt och nu är det bara en fråga om förhandling. C frågar vad det är han vill egentligen, att det här är helt absurt och att hon inte accepterar att någon ringer till henne för att ljuga om både hennes företag och hennes vänner. Det här scenariot pågår i kanske ytterligare några minuter. Den skånske herren blir otrevligare och otrevligare. Han höjer rösten och C kontrar i takt med honom. Till slut slänger han på luren.

Chockade börjar vi googla på Kastrofon media AB + telefonnumret 0841043940 och finner en drös av sidor/trådar som denna, denna och denna. C ringer genast polisen som noterar händelsen och förklarar att om fakturan kommer skall hon kontakta dem igen för att ta detta vidare. Detta är allt jag vet, hoppas det varit till någon som helst hjälp! Här finns annars en sida på hur man skall gå tillväga om de ringer dig.

/K

Kastrofon Media AB (Öresund Media) is known for tricking people into fake invoices to small buisnesses, they are rude and sometimes even scary – making shit up about your non-exsisting google ads. So If this number +46 (0) 841043940 calls you, don’t answer – call the police.

Kostymnisse står och väntar utanför Ströms.  Förbipasserande kostymnisse tänker att han skall leverera dagens goda gärning

“Du, ditt byxben har åkt upp!”

Väntande kostymnisse rättar skamset till det.

Det var alltså byxbenet som fastnat/ “hakat i” strumpan, så man såg de gråa strumporna. Skandal! Jag dog, American psycho goes Stockholm.

/K

Nej hörrni, jag har ingen aning om varför bloggen buggar och det bara är samma bilder i varje inlägg. Får sova på saken. Till nattens nykomlingar: jag har bättre fantasi än så här – lovar!

/K

I really don’t know why the piip all the pics up on the blog is all the same. I’m gonna sleep on it.

Jag är hemsk dålig på att ta in allt hemskt som händer just nu. Känns som jag läser en dålig bok. Som att det inte är på riktigt. Jag blir rädd för den värld vi lever i. Jag blir arg på bristande journalistik. Arg på det jag hör om att en kollegas vänner beskådade människor som gick ut och slog ner invandrare i Oslo innan de fick reda på mördarens etnicitet. Arg på det gäng som satt och sjöng nazistiska hymner vid vattnet i Tanto. Samtidigt sörjer jag en av vår tids bästa röster. Länge leve den random blonda slingan.

Idag hånglar jag som om det vore sista gången. Det borde man göra varje dag.

27 forever.

/K

The world is one big fuck up.