Ikväll hade jag min sista föreläsning på Stockholm Uni.
Nu börjar essähysterin. Tolv sidor tills på tisdag morgon. Videon ger er en försmak av vad större delen av min essä kommer handla om, året var 1995.
Today I had my last lecture at Stockholm Uni. Now I have one week to finish two x five pages essays. The video above gives you a hint of what subject/phenomenon I’ll be focusing on. Let the madness begin!
Jag skall erkänna en sak för er.
I lördags var jag och såg bl a min kusin och min farbror springa i mål på stadion. Det var sjukt mäktigt och jag skrek som en tok. Jag har sprungit i mål många gånger på samma stadion, men aldrig med ett helt marathon i ryggen. Det hände dock något sjukt märkligt redan när jag gick av tunnelbanan vid stadion och såg det första löparna komma springandes.
Mina ögon fylldes av tårar. Jag grät. Jag skrattade. Jag grät lite till.
Visst kan jag skylla på sömnbrist, men det tänker jag inte. Helt plötsligt blev jag så förbannat rörd över att se alla dessa fantastiska entusiasters glädje över att se stadion, över att veta att snart var de i mål. När jag sen kom in på stadion och såg målgången brast det helt. Herrewhatever! Big ups till er hurtbullar!
Jag insåg att snart är även allt min eget slit över, snart var jag också “i mål”. Eller egentligen är jag ju redan “i mål” – jag är ju antagen till den där skolan jag drömt om från och till sen jag var 17. Ända sedan jag och Robert Zillén drömde om att söka Bachelor of Communications och fira jul tillsammans på stranden i Perth. Vi gjorde ju aldrig det dock, varken sökte Bachelor of Communications eller firade jul tillsammans (haha) Fast vi hamnade på Berghs båda två, i olika omgångar – såklart. Det är så sjukt, hur en vecka kan ändra allt.
Jag gick på in på slututställningen med vetskapen om att det var “min” skola nu och såklart, så fylldes ögonen med tårar igen.
Galen dag.
/K
I started crying when I saw all the awsome runners (my cousin and uncle included) cross the Stockholm Marathon finishline this saturday. The feeling that hit me seeing all these people reach their goal just got to me. When I then realised I to reached my goal I broke in to tears again lol. Went to the finalexhibition of what soon will be “my” school and got tons of butterflys in my belly. I so made the right move to apply. 15/8 can’t come fast enough!
Har precis läst klart en text om mannen ovan, Richard Avedon. Vilken kreatör! Wow. Älskar hur han fångar rörelsen och på så sätt behåller intresset genom hela modereportage. Helt plötsligt inser jag hur mycket han inspirerat dagens modefotografi, ta bara en titt på Lacostes reklamer efter att ha sett dessa bilder.
/K
I’ve just finished reading a text about Richard Avedon and fallen in love with his magific fashionphotography.
Elvis has left the building.
/K
Så säger min kursansvarige Philip Warkander i P1 Stil som sändes 20/5 om att fälla upp kragen – och jag ryser. Det är en aktion han har gemensamt med Say oh-a Cantona, Elvis och well, mig.
Nu gäller väl detta mest jeansjackor för min del och har kanske inte så mycket med “The peacock revolution ” att göra utan mer med James Dean. Rent allmänt är jag oerhört svag för alla sorters tysta revolter. James Dean var ju en vandrande tyst revolt. Lite senare i programmet hör jag en annan föreläsare vi haft äran få lyssna på, Patrik Steorn och rysningen går över till ett enda stort leende. För när Patriks röst når ens öra hör man hur man ler, ibland fnissar han till och så även jag. Jag blir så sjukt inspirerad av människor som Patrik, som genom att älska sitt forskningsområde så pass mycket även får oss elever att älska hans ämne.
Då jag redan lyssnat flera varv på både P3 och P4 dokumentär så känner jag att sommaren är räddad när jag upptäcker P1 Stil. Jag är säkert sist ut som vanligt, men vad gör det! Brukar ni lyssna på P1 Stil?
Det får hur som helst bli mitt “dagens tips”. Idag flyttar min kusin in för helgen då vår familj envisas med att springa Maran även i år. Idag fixar jag äntligen håret och massakerar ut mina låsningar i ryggen. Fin Fredag.
/K
PS. Pop ya collar DS.
My new favourite podcast is one called P1 Stil (Style) that talks about well – all things style. Like designers, fashionphenomenons and fashionhistory. This week the program was about “the peacock revolution” and the poppin’ of the collar.
When I do my internship next spring I hope to do it in Berlin.
Den åttonde Juni är alla mina tentor inlämnade och jag är åter nåbar på alla forum. Just nu känner jag mig lika galen som mannen på bilden nedan ser ut. Jag känner mig som en hemsk vän (take note) I know.
Den åttonde Juni släpper han på bilden nytt. Den åttonde Juni firar jag med Clapton och familjen. Fint.
/K
I can’t wait for the 8th of june when all my exams are done and I have three months of ONLY drivinglessons and friends to care about.
Igår när jag satt på tunnelbanan slog det mig (på riktigt) att…
… i Maj nästa år, är det jag som bjuder in er.
/K
Seeing all the subway ads for this years final exhibition made me realise that at this time next year – I’ll be the one inviting you.
Jag träffade mannen med vita air force one förra veckan, han som var min bästa vän i tolv år. Han hade fortfarande vita air force one och jag vågade fortfarande inte släppa in honom tillbaka i mitt liv.
När jag var 19-20 var detta mina absoluta favoritjeans. Jag hade köpt dem på rea och med dem var ingenting omöjligt. Tills en sommarmorgon då alla vännerna gått hem och jag satt med en “huligan” från Djurgårdens firma vid Nybrokajen, åt frukost och snackade fotboll. Ljudet skar igenom hela min existens, schrazz sa det och sedan var de sönder beyond all repair. Jag gjorde ett desperat försök till att göra om dem till shorts, men insåg rätt snabbt att de lilla som var kvar av grenen mer såg ut som en string en ett par shorts. Jag tänkte alltid att jag skulle köpa nya, men jag har snålat ur väl inne i butiken varje-gång.
Plötsligt kommer dock den dagen då någons skräp blir en annans lycka. Den dagen då fantastiska Inger (med samma storlek som jag) inser att hon aldrig använt de där jeansen så hon lika gärna kan sälja dem för en 500-lapp på Elles bloppis och jag i min tur kastar mig på mailen och skriver “JAG TAR DEM!”
Jag har inte ändrat storlek på de senaste åtta åren, men lite nervös är jag ändå – tänk om min romantiserade bild av att 7 for all mankind är mina ultimata “rumpjeans” krossas? Vad ska min rumpa säga?
Idag skulle vara den dagen då jag åker och möter Inger, med femhunkan i högsta hugg! Nu blir det på torsdag istället. Wish me luck!
/K
I found my “ultimate booty jeans” in mint condition for 46,40 GBP instead of 176,33 GBP – bargin!
Jag kommer aldrig att flyga med Norweigan igen. Mark my words.
Jag hade mottagit en schemaändring när jag vaknade på +/- sex timmar! Detta innebär att jag och mutti skulle förlora hela vår sista dag i Berlin och alla dess planer. Inte en chans. Ringer och skall ändra flyg och får tala med en norrman som blir arg för att jag inte förstår vad hon säger. Fine, vi börjar prata engelska. Men så fort jag säger något skriker hon “WHAT IS IT YOU DON’T UNDERSTAND ABOUT US NOT HAVING A FLIGHT AT THAT TIME?!” Hon förstår alltså inte vad jag säger varken på svenska eller engelska. Då det självfallet inte ens var det jag sa. Nevermind att jag försökte hitta lösningar.. Tills hon börjar komma med nedlåtande kommentarer. Notera att jag låter betydligt trevligare på engelska än på svenska så det var helt obefogat. Bara för att hon haft ett helt plan som ringt henne – klart som fan det är tröttsamt – men varför tror de att vi bokat ett flyg sent på kvällen? För att vi vill komma hem tidigt? Hur som helst skall jag fortfarande behandlas som om jag vore den första passageraren som ringt.
Det hela slutade med att jag deklarerade hennes beteende som oacceptabelt och att hon kan förklara att det är på grund av henne jag nu istället väljer att få tillbaka pengarna och betala mer för att flyga med airberlin. Hon skiter ju säkert i detta, men men.. Absolut det värsta bemötandet jag någonsin stött på. Tänk om jag i min yrkesroll skulle ta ut min ilska på mina gäster? Det sätter ju om inte annat saker i perspektiv.
Norweigan, it’s over bitch!
Juste min sprillans macbook air hittar inget nätverk så nu väntar jag på en ny. Fail.
Norweigan airlines sucks. Got myself a full refund after freaking out on this complete bitch at their callcenter. Never ever will they have me as a costomer again. Mark my words.
You can't start a fire without a spark 