Tisdag/

546904_418129301625489_593810949_n

Advertisements

HEN UP!/

Måndag. Jag har sovit more-or-less hela helgen: på soffor, på tunnelbanan, i sängen, mitt på dagen, på bussen, under filmen och på natten. Har trots detta hunnit med att träffa nästan alla mina favoritpersoner. Mycket oklart hur detta gick ihop.

Jag vet inte om det är årstiden eller om hela den här staden som fått psykbryt – men otaliga samtal med folk jag älskar senare har jag bara en fråga att kasta ut i kosmos såhär i början av en ny vecka:

Varför beter folk sig som arslen mot dem de älskar? Att älska någon handlar väl om att vilja att personen skall må bra, vara lycklig, känna sig sedd och viktig? Åt båda håll. Behandla folk som du själv vill bli behandlad damnit! Jag orkar inte höra en till historia om hur de jag älskar blir illa behandlade. Hen the fuck up!

1669e552799511e29cae22000a9f1378_7

Så visa lite kärlek den här veckan (inte bara på nätet – IRL AFK också – om möjligt) Återställ balansen! Jag kan börja:

Skärmavbild 2013-02-18 kl. 08.56.26

Här kommer lite andra förslag:

  • Skicka ett sms som inte handlar om att ni behöver köpa hem mjölk. Tro mig, något så enkelt som ett “Jag tänker på dig” är magiskt.
  • Ring utan att egentligen ha något att säga.
  • Smyg ner en lapp med ett hjärta på i hens jackficka/ väska.
  • Hångla! Smack bah. Då menar jag bara hångla, inte förspel (även om det kanske blir lattjo sen) Hångla som på högstadiet helt enkelt.
  • Pimpa frukosten, klipp skinkskivan i form utav ett hjärta.
  • Dansa tryckare i köket.
  • Pausa TV-spelet bara för att pussa på den som sitter jämte.
  • Ha picknick inomhus och drick cava en onsdag.

Det finns så himla många bra sätt att visa kärlek på, oavsett om man är sämst på att uttrycka den verbalt eller fysiskt. Det finns alltid tid att höra av sig. Det finns inget antal mil eller någonting som heter “för mycket kärlek”. Däremot kan kärleken dö, och det är då man gör slut. Hårda bud kan tyckas, och visst är det inte alltid såhär svart eller vitt. Din syn på romantik behöver inte vara den samma som min. Men skam den som ger sig!

PUSS och kärlek!

/K

When life gives you lemons you paint that shit gold/

Herregud, livet hörrni. Över en natt vändes allt helt upp och ner. Igen. Min dåtid har på något höger blivit the gift that keeps on giving. Känslostormen var ett faktum och om Titanic flöt upp krockade den nu med undersidan av isberget innan den nådde ytan helt och fullt – och sjönk igen. Wikipedia says it all:

Isberg består av sötvatten. De har bara en aning lägre densitet än det omgivande havet, vilket gör att omkring 9/10 av isberget befinner sig under vattenytan.

Min dåtid visade sig även den ha en hel del dolt under ytan. Det är intressant hur allt man trott på visade sig vara ett luftslott. Hur jag än en gång får stå och omvärdera precis allt. Fast mest av allt är det så sjukt häftigt att inse att jag nu för tiden har en solid grund att stå på (minst 8/10) – en mer positiv liknelse till isberget som håller sig flytande tack vare 9/10. Att jag numera arbetat fram ett sätt att hantera alla dessa bomber och granater, acceptera dess existens och påminna mig själv om alla de delar som inte blivit krigsskadade – alla de delar som inte gått sönder. De relevanta delarna. Något som gör att jag mitt i stormens öga faktiskt känner mig starkare än någonsin när det kanske egentligen “borde” vara tvärt om. Känslostormen resulterade också i att min energi äntligen hamnade på rätt ställe, för det är en annan femma som jag krigat med mig själv över ett tag. Imorse var jag uppe 05:30, hann dricka kaffe och styra upp tusen saker hemma innan jag befann mig på jobbet 07:30 skrivandes treatment.

Fågel Fenix reser sig ur askan även denna gång. Med en bra psykolog, världens i särklass bästa jävla vänner och annalkande Box (läs annalkande, tar sedemera inget ansvar för min helt orealistiska och säkerligen inkorrekta boxpose haha) klasser kommer en långt. Tydligen.

Bild 2013-01-09 kl. 08.11 #7lemonsBild 2013-01-09 kl. 08.14 #3

För mindre än 100 timmar sen var min livspepp total, livet på banan etc och jag tänker att de facto har inte så himla mycket ändrats i presens. För det är ju just i presens jag lever mitt liv – inte för flera månader sen och inte imorgon – utan precis just idag, i skrivande stund. Note to self.

Tänk att så många bra insikter och känslor kan komma ur en så stor hög med skit. Tack för påminnelsen, Titanic sjönk av en anledning.

/K

De sista tårarna/

I söndags hämtade W sina sista saker, fyra månader post break up. Fyra månader som på så många sätt varit fantastiska, fyra månader som stundtals känns som fyra år, fyra månader som ibland känts som fyra timmar.

En break up är aldrig enkel, smärtfri eller okomplicerad – även om jag så många gånger under dessa fyra månader fått höra att just jag verkar ta allt så himla bra. Vilket jag också gjort, mestadels. Ingenstans har jag ångrat vårt beslut eller tvekat på att det varit det bästa för oss båda. Den insikten har varit min räddning och jag älskar mig själv för att jag lyckats hålla fast vid den hela vägen hit.

Men sen står jag där, i köket – i den lägenhet som varit vår i nästan fyra år – och hittar räkningar vi aldrig kastat. Säkerligen för att jag tänkt att “de är bra att ha kvar”. Räkningar med små markeringar om vem som skall betala vilken “M&W” “M” eller “W” och jag minns hur jag brukade tänka att våra initialer är de samma om man bara vänder dem 180 grader. Att det är lite så vi är – varandras 180 grader. Motsatser som ändå är så himla lika – som har samma form. Och där brister det, jag bryter ihop på plats. Jag gråter okontrollerat. När jag väl lyckas samla ihop mig kommer nästa bomb, alla fotografier som visar oss när vi var sådär kära att en timme ifrån varann gjorde så ont att jag nästan inte kunde andas fören jag träffade honom igen. Såhär fortsätter det i timmar och jag tänker att det är tur att jag inte sminkade mig för då hade hans kläder varit helt förstörda, han som försöker trösta efter bästa förmåga – den enda karlfan som sett mig gråta på det här sättet. Och mitt i allt står jag och tänker att tvättmaskinen är ju min så nu skulle han säkert inte kunnat tvätta dem på en gång. Ja ni hör ju, hur resonabel jag än må framstå så var jag garanterat inte det då och där.  Hans tvätt är ju faktiskt inte min längre haha. Den här dagen som jag inte längtat efter men ändå velat få överstökad lite som när man drar av ett plåster var här och som  jag hade ändå haft någon vision om att den skulle vara befriande. Men när sista lasset har åkt finner jag mig sittandes på golvet helt förlamad. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans – varken i flyttkaoset men framför allt inte med mig själv. Precis så kände jag när jag satt där, och sen så grät jag lite till.

1d75c9f4477e11e2851d22000a1fb71f_7

Det enda jag tänker på där och då är “Det är över nu, på riktigt. Jag tog mig ända hit, jag lyckades hålla huvudet högt hela vägen och behandla honom som jag vill bli behandlad.” Sen kommer hjärta vs hjärna, som ett brev på posten. För samtidigt infinner sig en helt ny känsla, en känsla som tagit mig ytterligare 72 timmar att skaka av mig – känslan av att det här hemmet – mitt hem, som alltid på papper bara varit mitt – inte är det längre. Det är oklart om det är någon annans men mitt är det i alla fall inte. För nästan alla de saker, en stor del av hemmets historia är borta. När jag kom hem på måndagen ville jag bara vända i dörren – det blev för mycket. Vinglasen vi valde ut tillsammans var borta, fåtöljen jag jobbade övertid en hel vår för att ha råd att köpa till honom i inflyttningspresent hade lämnat en likadan röd fåtölj ensam i gubbrummet och på väggarna ekade stora hål som jag försöker skämta bort som industrichica. Bland annat. Finns tusen saker till som fick hela min mage att vända sig ut och in. Tusen saker som är för privata. Som fortfarande, och alltid kommer vara, våra och inte mina att skriva om här.

Allt brast. För en kort stund. För en kort stund kände jag tusen nya känslor – allt från ilska till besvikelse till kärlek. Det är en sådan sinnessjuk grej att packa ner ett liv, packa ner allt som inte blev, alla förhoppningar,  alla drömmar och alla visioner vi hade för vår framtid. Packa ner och magasinera oss. Som om vi vore vinterkläder på sommaren, som du vet att de egentligen är för små och som du vet att du aldrig kommer att använda igen. Sen kom jag tillbaka – det jag som jag lärt känna och älska under de här senaste fyra månaderna. Min nya kärlek i livet. Min nya kärlek som vågar gråta, känna och erkänna att jag är människa precis som alla andra – ingen enmansmur a’ “jag kan själv”. Bara jag. Det jag som påminde mig om att jag må aldrig ha haft såhär lite – men jag har tamigfan aldrig haft såhär mycket heller.

Jag tänker att det här är sista gången jag nämner W här (även om hans blogg är tokbra och 1) bör läsas 2) kommer att ligga kvar i länklistan till höger) i alla fall tills den dagen vi skapar oss en ny typ av relation till varann. Tills den dagen det eventuellt kommer finnas nya historier att berätta. Vårat liv tillsammans finns inte längre och han förtjänar precis som jag att inte ha den andra hängandes över oss som ett enda stort moln av sökträffar på Google.

d1e8a9f44a0f11e29c2822000a1fbe4c_7

Och vad de där vinglasen anbelangar, så fick jag mina första alldeles egna idag. En present från fina vänner, mina alldeles egna glas som får mig att komma ihåg att det här hemmet (trots flyttplaner) är mitt i allra högsta grad. Fyra små glas som helt plötsligt blev så mycket mer än bara behållare för vin – de blev nyckeln till mitt nya gamla hem. Så jävla fett, och jag är så sjukt tacksam. För dem och framförallt för mina vänner.

Så nej, det är inte över någonstans – det här var bara mina sista tårar. Min urladdning. Det här kära ni – är bara början, på riktigt.

/K