I söndags hämtade W sina sista saker, fyra månader post break up. Fyra månader som på så många sätt varit fantastiska, fyra månader som stundtals känns som fyra år, fyra månader som ibland känts som fyra timmar.

En break up är aldrig enkel, smärtfri eller okomplicerad – även om jag så många gånger under dessa fyra månader fått höra att just jag verkar ta allt så himla bra. Vilket jag också gjort, mestadels. Ingenstans har jag ångrat vårt beslut eller tvekat på att det varit det bästa för oss båda. Den insikten har varit min räddning och jag älskar mig själv för att jag lyckats hålla fast vid den hela vägen hit.

Men sen står jag där, i köket – i den lägenhet som varit vår i nästan fyra år – och hittar räkningar vi aldrig kastat. Säkerligen för att jag tänkt att “de är bra att ha kvar”. Räkningar med små markeringar om vem som skall betala vilken “M&W” “M” eller “W” och jag minns hur jag brukade tänka att våra initialer är de samma om man bara vänder dem 180 grader. Att det är lite så vi är – varandras 180 grader. Motsatser som ändå är så himla lika – som har samma form. Och där brister det, jag bryter ihop på plats. Jag gråter okontrollerat. När jag väl lyckas samla ihop mig kommer nästa bomb, alla fotografier som visar oss när vi var sådär kära att en timme ifrån varann gjorde så ont att jag nästan inte kunde andas fören jag träffade honom igen. Såhär fortsätter det i timmar och jag tänker att det är tur att jag inte sminkade mig för då hade hans kläder varit helt förstörda, han som försöker trösta efter bästa förmåga – den enda karlfan som sett mig gråta på det här sättet. Och mitt i allt står jag och tänker att tvättmaskinen är ju min så nu skulle han säkert inte kunnat tvätta dem på en gång. Ja ni hör ju, hur resonabel jag än må framstå så var jag garanterat inte det då och där.  Hans tvätt är ju faktiskt inte min längre haha. Den här dagen som jag inte längtat efter men ändå velat få överstökad lite som när man drar av ett plåster var här och som  jag hade ändå haft någon vision om att den skulle vara befriande. Men när sista lasset har åkt finner jag mig sittandes på golvet helt förlamad. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans – varken i flyttkaoset men framför allt inte med mig själv. Precis så kände jag när jag satt där, och sen så grät jag lite till.

Det enda jag tänker på där och då är “Det är över nu, på riktigt. Jag tog mig ända hit, jag lyckades hålla huvudet högt hela vägen och behandla honom som jag vill bli behandlad.” Sen kommer hjärta vs hjärna, som ett brev på posten. För samtidigt infinner sig en helt ny känsla, en känsla som tagit mig ytterligare 72 timmar att skaka av mig – känslan av att det här hemmet – mitt hem, som alltid på papper bara varit mitt – inte är det längre. Det är oklart om det är någon annans men mitt är det i alla fall inte. För nästan alla de saker, en stor del av hemmets historia är borta. När jag kom hem på måndagen ville jag bara vända i dörren – det blev för mycket. Vinglasen vi valde ut tillsammans var borta, fåtöljen jag jobbade övertid en hel vår för att ha råd att köpa till honom i inflyttningspresent hade lämnat en likadan röd fåtölj ensam i gubbrummet och på väggarna ekade stora hål som jag försöker skämta bort som industrichica. Bland annat. Finns tusen saker till som fick hela min mage att vända sig ut och in. Tusen saker som är för privata. Som fortfarande, och alltid kommer vara, våra och inte mina att skriva om här.

Allt brast. För en kort stund. För en kort stund kände jag tusen nya känslor – allt från ilska till besvikelse till kärlek. Det är en sådan sinnessjuk grej att packa ner ett liv, packa ner allt som inte blev, alla förhoppningar,  alla drömmar och alla visioner vi hade för vår framtid. Packa ner och magasinera oss. Som om vi vore vinterkläder på sommaren, som du vet att de egentligen är för små och som du vet att du aldrig kommer att använda igen. Sen kom jag tillbaka – det jag som jag lärt känna och älska under de här senaste fyra månaderna. Min nya kärlek i livet. Min nya kärlek som vågar gråta, känna och erkänna att jag är människa precis som alla andra – ingen enmansmur a’ “jag kan själv”. Bara jag. Det jag som påminde mig om att jag må aldrig ha haft såhär lite – men jag har tamigfan aldrig haft såhär mycket heller.

Jag tänker att det här är sista gången jag nämner W här (även om hans blogg är tokbra och 1) bör läsas 2) kommer att ligga kvar i länklistan till höger) i alla fall tills den dagen vi skapar oss en ny typ av relation till varann. Tills den dagen det eventuellt kommer finnas nya historier att berätta. Vårat liv tillsammans finns inte längre och han förtjänar precis som jag att inte ha den andra hängandes över oss som ett enda stort moln av sökträffar på Google.

Och vad de där vinglasen anbelangar, så fick jag mina första alldeles egna idag. En present från fina vänner, mina alldeles egna glas som får mig att komma ihåg att det här hemmet (trots flyttplaner) är mitt i allra högsta grad. Fyra små glas som helt plötsligt blev så mycket mer än bara behållare för vin – de blev nyckeln till mitt nya gamla hem. Så jävla fett, och jag är så sjukt tacksam. För dem och framförallt för mina vänner.

Så nej, det är inte över någonstans – det här var bara mina sista tårar. Min urladdning. Det här kära ni – är bara början, på riktigt.

/K

Det är klart att den här “fasen” skulle komma också, den som inte är lika peppad. Den som inte är deppig. Den som bara är pissed. Den som inkluderar att röka inomhus och dricka rödvin i glas som snart ändå inte är mina. Jag har haft en magisk kväll med mina babbor, vi åt allt som är gott och kollade på – wait for klyschan – sex and the city filmen. Den film som jag sett förr och gjort säkerligen grinat till (likt mina vänner sms:ade att de gjorde) MEN som ikväll bara innebar svordomar och galla. Herregud, jag trodde att jag satt inne på någon form av hopp om kärleken – men det gör jag fan inte. Iaf inte nu. Inte idag.

Förklara för mig hur jag skall kunna “peppa upp” mig för den allt det där igen när jag haft allt det där jag trodde var definitionen av kärlek – och ändå inte var nöjd? Hela min definition av det perfekta förhållandet stämde ju inte. Nöjd är ju för övrigt världens sämsta ord, vem fan vill vara nöjd? Jag trodde jag var i fas att bli peppad igen, men det är jag inte. Kvällens insikt. Lösa förbindelser, all hail. Allt annat, allt som innebär någon form av allvar och framtidsvision – stay away. Insikt två, jag har fan inget mellanläge – jag dör för eller skiter i. Jag har försvarat OK för länge. Sjukt obstinat. Sjukt aspigt. I know.

Jag vill sitta här och skriva att jag tror att jag kommer falla handlöst igen, se hela livet framför mig och smaka på efternamn – men nej – det vore en sådan galen lögn. Jag skriver inte att jag känner mig lurad, jag skriver bara att jag inte tror på den här jävla skiten just nu. This thing called love. Hela Hollywood-paketet. Det kommer krävas en jävla, minst lika messed up, hen för att något skall ändras. Förhoppningsvis ett muskelberg, en Jay-Z, med byxorna vilandes på höftbenen, en hoodrat som ser mina blåmärken som vackra för att det ens skall komma på tal (läs skrift) Någon som vet att allt inte är så jävla soligt jämt. Jag tror dock inte hen finns. Iaf inte nu. Inte idag.

/K

Igår var det äntligen dags att få besök av (nästan) alla mina bästa på hemmaplan. Dels för att fira min födelsedag, men kanske mest för att fira det faktum att jag är singel. Ja, du läste rätt – fira! Ibland kommer jag på mig själv med att förvånas över min egen styrka, förundras över hur fan jag tog mig igenom månader av bomber och granater utan att gå sönder helt. Utan att slå bakut och gå lös med en basebollträ typ haha. Hur som, tog jag mig igenom det – head high – och tänker att med tanke på hur livet ser ut idag, var det ett av mitt livs bästa beslut. Att bara vara jag. Det finns ingen depp kvar, bara en nästan löjlig high på livet och en galen stolthet – över mig själv. Aldrig någonsin har jag känt mig såhär stark, modig och snygg. I kontroll. Det måste ju firas om något!

OM vi firade, holy bananer! Från 19-05 var det fullt hus med kärlek. Jag säger det ofta men vilka jävla legender jag har i mitt liv – världens bästa människor. Så mycket kreativitet och mental stimulans under samma tak, jag är lyckligt lottad som får omge mig av dem. Det händer så himla bra saker när vi är tillsammans. Och så är det så himla fint att alla funkar så himla bra ihop – fast jag är den enda gemensamma nämnaren i många fall. Jag har ju aldrig haft ett gäng, a band of brothers så att säga, utan mina vänner är ett saligt ihop-plock från olika tider och platser som ses i samlad trupp en gång per år när jag hittar på något i stil med denna kväll. Likt förra årets kalas hade även denna fest en # på instagram (sjukt smart om ni vill samla alla bilder på ett ställe) – i år var den inte helt otippat #singelhippa

Jag fick så mycket sjuka presenter också haha – och jag kan inte sluta skratta åt att jag är så “enkel” haha – 9/10 presenter hade något med kokos eller leopard att göra. Loves it! Notera även den helt galet snygga skjortan jag fick av Tobias som åkte på direkt. Dör för den. Sannas present talar ju lite för sig själv lol ❤

Var lite orolig över det faktum att jag fortfarande inte engagerat mig i att köpa en ny soffa – men jag måste ändå skriva att det var ju kanske det bästa partytricket ever. Golvet fylldes på två röda och det är smått omöjligt att inte prata med alla när alla sitter tillsammans och får plats på samma ställe. Win!

TACK ALLA NI som kickade igång mitt 26:e och mesta singel-år på bästa möjliga sätt, så mycket kärlek!

Nu skall jag lägga mig i badet med ett glas finvin och kolla på Lawless.

Kärlek

/K