Hemma bra men hemma bäst #latergram/

Hade en magisk helg i Stockholm. Kom hem så fullpumpad på kärlek jag fortfarande går och ler. Inte nog med att Jay Z levererade bortom ord och förvandlade gigantiska globen till en intim bakgård (Citat Gunnar: “Det känns som om vi hängt med honom!”) på lördagen stod helt plötsligt wifey TT utanför dörren! Hon hade flugit hem från London utan min vetskap för att överraska mig. Kan nog vara det finaste någon gjort för mig någonsin ❤

4fa990483e4211e3860422000a9e1860_8

Så kom jag ju iväg till frissan också, fucking finally! Har haft sådan grav separationsångest från Björn Axén att jag helt enkelt  inte tagit mig an att hitta en här i LÅ. Så fyra månader senare fick Sara uträtta stordåd en sista gång så jag nu kan glida in till en frisör här och säga – “Såhär vill jag ha det!”

1a671b8a3e4211e3880322000ae81107_88ecf20d43e5711e3bd0222000a9e514f_8

Hann träffa (nästan) alla mina bästa och dansa, kramas, dricka cava och officiellt presentera han med H. Så himla himla fint.

Sen fick vi typ ett ton presenter, helt sinnessjukt. Som vanligt stod jag helt häpen över hur bra mina vänner känner mig. Tur att Petra skulle köra upp till Kiruna på måndagen och kunde få med sig både tavlor (lyckades med konststycket att få Mike-Ali och Mary att göra en tavla ihop, yes alltså!), bubbel, finvin och porslin som vi inte kunde ta med oss på flyget hem. Fick även blombud (mer sådant!) från bästa finaste Anna, som jag heller inte fick med på planet – men behöll lappen och donerade dem till favoritgrannen.

0c1d01783f2011e3b12d22000a9e295b_882a83a923fac11e389de22000a9f1406_80d706d3a3ff211e3b4cc22000a1fbe13_87effff6e3f3511e3a28422000a1f8f08_8

Haha jävla Henko hade såklart köpt den här boken också, som jag givetvis kommer sluka på två röda. Ännu roligare var återberättandet av hur kassörskan beskådade hårdrocks-Henko och sa “Jag antar att jag skall slå in den!”

Mötte upp världens bästa moster och gudbarn på flygplatsen också, fick min vigselring! Hur sjukt är inte det?! Kommer gifta mig med min gammelmosters ring. Hela vårt bröllop kantas av olika former av vintage/ second hand och a little (läs a lot) of help from our friends – vilket är det finaste av allt. Att nya historier föds ur gamla. Dock kommer jag behöva omarbeta ringen då den är sju (!) storlekar för stor, men huvudsaken är att det är en av de viktigaste människorna i mitt livs ring som får leva vidare. Det är kärlek.

Väl hemma åkte vi raka vägen till Jessie. Trodde hjärtat skulle spricka när hon kände igen oss och gick bananer av pepp, eller när vi kom hem och hon sprang raka vägen upp till vår ytterdörr.

be8e791a3ff011e3beac22000aeb0c20_8 Den här veckan är all in jobb och jag trivs som fisken i vattnet när jag har mycket att göra. Firade in veckan med dubbel leopard och trippel-burgundy.

f95317d4406511e3ac5422000ab5ba5d_8e84c9f90415b11e388fb22000ae911cc_8

Chip hej!

/K

Advertisements

Resentment/

Ibland när jag får skrivkramp, både privat och på jobbet, brukar jag jaga reda på sådana där 20 frågor att svara på bara för att “få igång fingrarna”. Igår var en sådan dag och jag fastnade på en av frågorna:

Vad grät du senast åt?
Oj, minns inte när jag grät sist. Grät igen ett liv förra hösten. Tårarna tog typ slut.

I samma veva – ironiskt nog – kom Beyoncés “Resentment” på i högtalaren och jag fastnade i texten som aldrig förr. För den kändes. I hela jävla kroppen. Inte så att jag började gråta utan mer för att den säger allt jag aldrig skrivit. Ord som aldrig kom ut för att jag i slutet av dagen alltid tänkt att det ena eller andra incidenten grundats i ett förhållande som inte var bra långt innan helvetet bröt lös in the first place. Jag har säkert hundra sidor text från den tiden som aldrig kom ut, säkerligen för att det fortfarande är så att jag inte skriver om saker innan jag bearbetat klart dem själv IRL. I ett mail hittar jag följande ord:

Varför, varför ligger jag här och hulkgråter när jag på pappret har precis allt det där jag drömt om? Han håller om mig, på det där sättet som tidigare gjort att jag känner att han är min sköld mot allt ont – men den här gången funkar det inte så – för den här gången är vi det onda. Vi gör ont.

Jag frågar varför han inte säger att han älskar mig längre? Varför han inte säger att jag är fin? Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka hitta vad jag gör fel, hur jag kan ändra situationen men nu ligger jag här och gråter för att jag insett att jag inte kan göra ett jävla skit – jag gråter för att det är hopplöst och jag gråter för att jag känner mig så jävla maktlös.

Det fina är att de orden inte gör ont längre, jag vågar beröra dem och berätta nu. På något höger visar de att jag inte var så luddig och förvirrad som jag tidigare trott haha! För om jag skall vara ärlig så minns jag så himla lite från förra hösten. Det behovet att hålla fast i saker har som släppt. Min fantastiska psykolog visade en gång hur jag skulle släppa saker, fysiskt – och även om jag säkert skrattade nonchalant då är det något som fastnade.

Istället minns jag de bra sakerna klarast, som hur Sanna och Isak tog hem mig till sig när jag fyllde år för att jag inte skulle vakna ensam eller när jag och Evelina hade vår första lunch och tiden inte räckte till. Hur alla samtal som följde efter läkte. De minnena känns så sjukt mer relevanta än när min chef möter mig helt förstörd i soffan en måndagsmorgon eller hur jag väckte mina föräldrar tre på natten mitt i veckan gråtandes för att jag inte ville åka hem till den där lägenheten jag inte längre bor i. Även om jag minns lite luddigt tycker jag att det är viktigt att  minnas det som gjort ont också – det som på något sätt ledde mig hit –  och som idag istället får agera påminnelse om att det-går-över-det-blir-bättre. Att istället låta den styrkan agera bensin. Jag går inte längre och väntar på en ursäkt som aldrig kommer att komma.

I ett annat inlägg som aldrig fick se dagens ljus, finurligt titulerat “Alla mina ex” går det att läsa:

“Jag är så jävla tacksam för alla dina ex. För de har ju ändå gjort dig till den du är idag.” Så sa H här om natten och jag älskar honom för det. För att han ser erfarenheter som styrkor och inte svagheter. För så resonerar ju jag också. Även om jag kan ha förbannat de rädslor och temporära osäkerheter som agerat efterskalv så är det ju faktiskt så – att jag inte ångrar någonting.

Det har hänt så mycket sedan dess, för några dagar sedan hänvisade jag till det här inlägget jag skrev för över tio månader sen – och slogs åter igen hur jävla mycket som hänt sen dess. Hur jag på nyårsafton 2012 – den kaosigaste ever – aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle sitta förlovad jämte en hund i en bostadsrätt i LÅ med han med H som jag trodde jag aldrig skulle bli min – och inte ens minnas när jag grät sist.

Jag tänker att jag fortfarande inte ångrar någonting. Jag gjorde fel tills jag förstod att det var fel själv. Jag tog mitt eget råd och det var både slutet och början på precis allt.

Kärlek

/K

Jessie/

Vi har haft hundabstinens sen vi lämnade tillbaka Valle i juni. Vi har gått och klurat hur vi skall lyckas “lura systemet” både när det kommer till tid, pengar och (H’s pyttelilla) allergi. Men som så många gånger förr i vår relation presenterar livet små lösningar när vi minst anar det. I fredags var jag hemma hos min bästa Moa (slutade prata om mig själv i tredje person för snart tio år sen haha – detta är alltså en annan)  och beklagade mig som vanligt över denna abstinens medan jag gosade med hennes Ozzy. Då kläcker hon ur sig att hennes mamma letar fodervärd åt en av sina “valpar” (hon är snart åtta månader) Fodervärd innebär alltså att hunden bor hos oss men att hon har rätt att ta två valpkullar på henne och eventuellt ställa ut henne någon gång. I runda slängar, vi äger henne inte (inget köp) men hon är med oss jämt.

Sen gick det fort, precis som allt annat i den här relationen haha – vi åkte och hälsade på henne igår och idag flyttar hon in hos oss på prov. Dels för att se hur det funkar med oss och vårt liv, men också med H’s allergi. Jessie (som genihunden heter) är dock en såkallad “allergivänlig” hund och igår kände han inte av någonting trots att de då var tre stycken. Så nu håller vi tummar och tår för att det kommer att gå bra. Vi har ju äntligen två scheman som funkar så pass att hon i princip inte behöver vara själv mer än tre timmar någonsin.

Så låt mig presentera Jessie J-dawg! Hunden med samma frilla som han med H.

315ebeec340611e3800122000a1fbf61_8 7fca8d14342811e3a5e422000aaa08f8_8

Kärlek

/K

Strip clubs and dollar bills/

Jag tänkte vi skulle prata lite om Rihanna: för jag har så många frågor.

Rent musikaliskt, eller rättare skrivet – beatmässigt – har jag inte så mycket att säga, för beatsen i sig är fantabulösa att koreografera. Det jag vill prata om är hur ledsen jag blir när en artist i hennes position inte tar vara på det. Jag kan ha hur mycket åsikter som helst om hur hon är “THE poster girl” för weed men idag är det inte det jag vill prata om. Det säger ganska mycket om en artist när denna inte “behöver” släppa sitt senaste album på Spotify fören ett år efter släpp pga att denne faktiskt säljer fysiska skivor fortfarande. Den positionen är få förunnad.

Så vad gör hon med den här makten? Jo, hon släpper den här videon:

Videon släpptes samma vecka som USA more or less går bankrupt due to budgetkrig. Med det i åtanke tänker jag att vi skall ta en titt på texten till “Pour it up”

Strip clubs and dollar bills/ I still got more money /… / All I see is signs/ All I see is dollar signs

Nu kan väl förvisso inte Rihanna veta att det vankas kris men jag kan inte rå för att sitta som en liten tant och rynka på näsan och tycka att det är osmakligt. Vidare till det som skrämmer mig mest – och som Kakan orerade så briljant kring förra veckan – att kvinnlig “power” måste manifisteras genom objektifiering/sexualisering. För lets’s face it, texten säger i-n-g-e-n-t-i-n-g. Mer än att hon har hur mycket pengar som helst, de tar som aldrig slut. Grattis, säkert well earned osv. Fast vafan, kom igen – vad säger videon?

Fyll gärna i med era tolkningar – för det enda jag ser är detta:

Skärmavbild 2013-10-04 kl. 18.14.14 Skärmavbild 2013-10-04 kl. 18.14.38 Skärmavbild 2013-10-04 kl. 18.15.20 Skärmavbild 2013-10-04 kl. 18.15.51 Skärmavbild 2013-10-04 kl. 18.16.49

För att citera Kakan:

* Mest undrade jag, varför vill hon ha en sån video. För mig ligger en artist värde så himla mycket i att tänka nytt och presentera nya vinklar av sitt artisteri. Well..

En kompis till mig på facebook skrev; “det enda jag kunde tänka på var undergång”. Kanske inte just Rihannas undergång, kanske mer generellt om den globala och politiska undergång som verkar drabba hela jävla världen just nu. Men jag förstod. Kändes som om hon hade gett upp, bara att köra på med de säkra korten.

Jag skickade den här videon till en bekant och bah “grattis, det är såhär världen ser ut nu.” igår. Precis som Kakan också berör är ju strippor, päls och dollar bills i trosan inget nytt i r’n’b sammanhang – det känns ganska jätte-gjort. Min stora fråga är egentligen varför, varför, varför gör Rihanna inget viktigare av sitt artisteri? Hon har ju möjligheten att påverka världen på så många bättre sätt än att generera  blogginlägg som detta. Tänk t ex om hon hade ifrågasatt USA’s ekonomiska sits kontra den texten? Då hade jag istället suttit och bah YES HIGH FUCKING FIVE för det modet, den självinsikten. Istället kan jag tycka att hon fegar som släpper den här videon. Men visst, hatten av till  Michael Williams och J-Bo för beatet.

Vad säger ni? 

Kärlek

/K

Future Mrs and Mr Hjalmarstål/

1377180_10151601109971556_1906473377_nbild

“Där satt den!” var det enda jag fick fram igår kväll när vi lämnade bästa Aeon Tattoo. Jag har gått och hållit det semi-hemligt (förutom för de allra närmaste) i lite över en vecka. Har såklart velat skrika ut det över hela jävla världen (läs internet) men har som inte haft något att visa. Nu sitter de dock där, för-jävla-alltid. Våra förlovnings H:n.

Jag skall alltså gifta mig! Yes alltså!

De som känner mig vet att jag drömt om den dagen sen jag såg “November rain” med Guns N’ Roses när jag var sex bast – och inte fattade vad den handlade om  (pga var sex bast och inte kunde engelska) bör väl tilläggas haha! Men det var ju ett så fett bröllop. Då ville jag gifta mig i min ljusgula magtröja och jeansshorts förövrigt, känns kanske inte helt aktuellt längre.

Natten till söndag, den 22/9 small det – pang bah föll han med stort H ner på knä, sa världens bästa saker och möttes av ett asgarv  – följt av en jävla massa “JA” och ett “det är på riktigt?” Av förklarliga skäl fanns det ingen ring med i bilden. För såhär är det, vi har pratat giftemål sen vi kom tillbaka till varann igen. Så jag tror inte han var så orolig över att jag skulle banga. Var ganska länge sen vi skissade upp idéer för tatueringar och bestämde att vi skulle byta efternamn tillsammans – hence the “H”. H som han med stort H men framförallt H som i Hjalmarstål. Vi slår helt enkelt ihop våra namn (Hjalmarsson / Stålnacke) och startar klan. Och såklart – klyschigt men så förbannat sant – är jag så peppad att jag dör och så jävla mallig att jag får behålla denna genikarl resten av livet. Finns ingen annan i hela världen jag tycker är mer värdig alla mina försök.

Men nej, är alltså inte gravid denna vändan heller (VG notera att vi inte ens försöker) – inte därför vi gifter oss. Så old school är vi inte. Nu skall jag försöka mysa på det här lite tills det behövs börja styras upp. Planen är nästa höst. Fast haha 1) så har jag ju ändå planerat det här sen jag var typ sex och 2) jobbar jag med event – så jag skulle ju blåljuga om jag sa att jag inte har en mapp på skrivbordet fylld med byråkrati-döden giftemål innebär, designskisser och annat fett. 

Nu vet ni!

Kärlek

/K