Ibland när jag får skrivkramp, både privat och på jobbet, brukar jag jaga reda på sådana där 20 frågor att svara på bara för att “få igång fingrarna”. Igår var en sådan dag och jag fastnade på en av frågorna:

Vad grät du senast åt?
Oj, minns inte när jag grät sist. Grät igen ett liv förra hösten. Tårarna tog typ slut.

I samma veva – ironiskt nog – kom Beyoncés “Resentment” på i högtalaren och jag fastnade i texten som aldrig förr. För den kändes. I hela jävla kroppen. Inte så att jag började gråta utan mer för att den säger allt jag aldrig skrivit. Ord som aldrig kom ut för att jag i slutet av dagen alltid tänkt att det ena eller andra incidenten grundats i ett förhållande som inte var bra långt innan helvetet bröt lös in the first place. Jag har säkert hundra sidor text från den tiden som aldrig kom ut, säkerligen för att det fortfarande är så att jag inte skriver om saker innan jag bearbetat klart dem själv IRL. I ett mail hittar jag följande ord:

Varför, varför ligger jag här och hulkgråter när jag på pappret har precis allt det där jag drömt om? Han håller om mig, på det där sättet som tidigare gjort att jag känner att han är min sköld mot allt ont – men den här gången funkar det inte så – för den här gången är vi det onda. Vi gör ont.

Jag frågar varför han inte säger att han älskar mig längre? Varför han inte säger att jag är fin? Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka hitta vad jag gör fel, hur jag kan ändra situationen men nu ligger jag här och gråter för att jag insett att jag inte kan göra ett jävla skit – jag gråter för att det är hopplöst och jag gråter för att jag känner mig så jävla maktlös.

Det fina är att de orden inte gör ont längre, jag vågar beröra dem och berätta nu. På något höger visar de att jag inte var så luddig och förvirrad som jag tidigare trott haha! För om jag skall vara ärlig så minns jag så himla lite från förra hösten. Det behovet att hålla fast i saker har som släppt. Min fantastiska psykolog visade en gång hur jag skulle släppa saker, fysiskt – och även om jag säkert skrattade nonchalant då är det något som fastnade.

Istället minns jag de bra sakerna klarast, som hur Sanna och Isak tog hem mig till sig när jag fyllde år för att jag inte skulle vakna ensam eller när jag och Evelina hade vår första lunch och tiden inte räckte till. Hur alla samtal som följde efter läkte. De minnena känns så sjukt mer relevanta än när min chef möter mig helt förstörd i soffan en måndagsmorgon eller hur jag väckte mina föräldrar tre på natten mitt i veckan gråtandes för att jag inte ville åka hem till den där lägenheten jag inte längre bor i. Även om jag minns lite luddigt tycker jag att det är viktigt att  minnas det som gjort ont också – det som på något sätt ledde mig hit –  och som idag istället får agera påminnelse om att det-går-över-det-blir-bättre. Att istället låta den styrkan agera bensin. Jag går inte längre och väntar på en ursäkt som aldrig kommer att komma.

I ett annat inlägg som aldrig fick se dagens ljus, finurligt titulerat “Alla mina ex” går det att läsa:

“Jag är så jävla tacksam för alla dina ex. För de har ju ändå gjort dig till den du är idag.” Så sa H här om natten och jag älskar honom för det. För att han ser erfarenheter som styrkor och inte svagheter. För så resonerar ju jag också. Även om jag kan ha förbannat de rädslor och temporära osäkerheter som agerat efterskalv så är det ju faktiskt så – att jag inte ångrar någonting.

Det har hänt så mycket sedan dess, för några dagar sedan hänvisade jag till det här inlägget jag skrev för över tio månader sen – och slogs åter igen hur jävla mycket som hänt sen dess. Hur jag på nyårsafton 2012 – den kaosigaste ever – aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle sitta förlovad jämte en hund i en bostadsrätt i LÅ med han med H som jag trodde jag aldrig skulle bli min – och inte ens minnas när jag grät sist.

Jag tänker att jag fortfarande inte ångrar någonting. Jag gjorde fel tills jag förstod att det var fel själv. Jag tog mitt eget råd och det var både slutet och början på precis allt.

Kärlek

/K

Vi har haft hundabstinens sen vi lämnade tillbaka Valle i juni. Vi har gått och klurat hur vi skall lyckas “lura systemet” både när det kommer till tid, pengar och (H’s pyttelilla) allergi. Men som så många gånger förr i vår relation presenterar livet små lösningar när vi minst anar det. I fredags var jag hemma hos min bästa Moa (slutade prata om mig själv i tredje person för snart tio år sen haha – detta är alltså en annan)  och beklagade mig som vanligt över denna abstinens medan jag gosade med hennes Ozzy. Då kläcker hon ur sig att hennes mamma letar fodervärd åt en av sina “valpar” (hon är snart åtta månader) Fodervärd innebär alltså att hunden bor hos oss men att hon har rätt att ta två valpkullar på henne och eventuellt ställa ut henne någon gång. I runda slängar, vi äger henne inte (inget köp) men hon är med oss jämt.

Sen gick det fort, precis som allt annat i den här relationen haha – vi åkte och hälsade på henne igår och idag flyttar hon in hos oss på prov. Dels för att se hur det funkar med oss och vårt liv, men också med H’s allergi. Jessie (som genihunden heter) är dock en såkallad “allergivänlig” hund och igår kände han inte av någonting trots att de då var tre stycken. Så nu håller vi tummar och tår för att det kommer att gå bra. Vi har ju äntligen två scheman som funkar så pass att hon i princip inte behöver vara själv mer än tre timmar någonsin.

Så låt mig presentera Jessie J-dawg! Hunden med samma frilla som han med H.

Kärlek

/K

“Där satt den!” var det enda jag fick fram igår kväll när vi lämnade bästa Aeon Tattoo. Jag har gått och hållit det semi-hemligt (förutom för de allra närmaste) i lite över en vecka. Har såklart velat skrika ut det över hela jävla världen (läs internet) men har som inte haft något att visa. Nu sitter de dock där, för-jävla-alltid. Våra förlovnings H:n.

Jag skall alltså gifta mig! Yes alltså!

De som känner mig vet att jag drömt om den dagen sen jag såg “November rain” med Guns N’ Roses när jag var sex bast – och inte fattade vad den handlade om  (pga var sex bast och inte kunde engelska) bör väl tilläggas haha! Men det var ju ett så fett bröllop. Då ville jag gifta mig i min ljusgula magtröja och jeansshorts förövrigt, känns kanske inte helt aktuellt längre.

Natten till söndag, den 22/9 small det – pang bah föll han med stort H ner på knä, sa världens bästa saker och möttes av ett asgarv  – följt av en jävla massa “JA” och ett “det är på riktigt?” Av förklarliga skäl fanns det ingen ring med i bilden. För såhär är det, vi har pratat giftemål sen vi kom tillbaka till varann igen. Så jag tror inte han var så orolig över att jag skulle banga. Var ganska länge sen vi skissade upp idéer för tatueringar och bestämde att vi skulle byta efternamn tillsammans – hence the “H”. H som han med stort H men framförallt H som i Hjalmarstål. Vi slår helt enkelt ihop våra namn (Hjalmarsson / Stålnacke) och startar klan. Och såklart – klyschigt men så förbannat sant – är jag så peppad att jag dör och så jävla mallig att jag får behålla denna genikarl resten av livet. Finns ingen annan i hela världen jag tycker är mer värdig alla mina försök.

Men nej, är alltså inte gravid denna vändan heller (VG notera att vi inte ens försöker) – inte därför vi gifter oss. Så old school är vi inte. Nu skall jag försöka mysa på det här lite tills det behövs börja styras upp. Planen är nästa höst. Fast haha 1) så har jag ju ändå planerat det här sen jag var typ sex och 2) jobbar jag med event – så jag skulle ju blåljuga om jag sa att jag inte har en mapp på skrivbordet fylld med byråkrati-döden giftemål innebär, designskisser och annat fett. 

Nu vet ni!

Kärlek

/K