Jag har berättat i mindre segment om min och Hs historia. Den där historian som egentligen är ganska så lång. Allt började ju där på en strand i Thailand 2007, fortsatte 2008 i en liten lägenhet på Östermalm och slutade (trodde jag) i ett hus i Dublin senare samma år – hela den historian har jag berättat om här.

Sen i mars vågade jag mig på att skriva att jag nog inte ville åka “härifrån”, ett av mina klassiska “ni som vet – vet” inlägg. En månad senare fick han bli “Han med H” med hela bloggen och i maj hade jag helt plötsligt flyttat till Luleå. Så jag tänkte helt enkelt att vi skulle ta det från början – den andra eller fjärde början alltså.

Han med H heter egentligen Gustav Hjalmarsson, är hur lång som helst och skulle jag försöka beskriva hans stil (som inte alls är lik min) skulle jag nog dra till med “grunge hippie” Han med H har en gigantiskt dread bak i håret som han skiter i och han tvättar ansiktet med duschtvålen. Vi har exakt likadana födelsemärken i armhålan, vilket egentligen är ganska knäppt – men med tanke på att jag aldrig tyckt om det där jävla födelsemärket så är det ganska skönt att han har ett likadant. På något höger känns det inte lika kufigt när vi är två haha.

Det var i slutet av januari som det plingade till på facebook (såklart) Först gillade han någon profilbild och sen var han helt plötsligt bara där i inkorgen – “tja, va sysslar du me nu mera?” Jag började skratta, “nu mera” Det hade gått sex år och det där var det var det bästa han kunde komma på? Jag svarade att jag försökte bli trött, att sex år av “nu mera” kändes lite för matigt att svara på och föreslog därför att vi skulle börja med vad vi sysslat med idag. Sen fastnade vi där, precis som när vi var nyss fyllda 20-någonting. Dagen efter var han där igen, och dagen efter det och dagen efter det – faktum är att sen den där kvällen i januari har det bara gått en dag då vi inte pratat med varann. Den dagen gick jag och bjöd ut en annan snubbe enbart för att visa för mig själv att jag inte alls brydde mig. Det första inlägget jag nämnde hade jag skrivit utan en tanke på att vi någonsin skulle prata med varann igen – vi hade ju inte pratat med varann på fem/sex år. När han väl var där igen tänkte jag att han kunde få läsa det, det handlade ju ändå om honom. Till svar fick jag en reaktion jag nog inte hade väntat mig, en reaktion som aldrig skulle kommit från den H jag kände förr. En reaktion från någon som insåg att han tabbat sig.

Fast jag har som aldrig sett det så, att han tabbade sig. Visst var jag lite bitter över att det inte blev som jag så strategisk tänkt för mig själv, men när vi sågs där i Dublin var det helt omöjligt till och med för mig att missa hur fruktansvärt fel vi var för varann. Då.

Tillbaka till februari 2013. Vi hade pratat konstant i tre veckor och mina vänner hade redan börjat benämna honom som min snubbe. Jag argumenterade inte emot – för han var ju som överallt, hela tiden. Jag hade lagt alla andra snubbar på hyllan, om än omedvetet, samma sekund som han kom tillbaka. Men ingen av oss nämnde någonsin något om att ses och det gick inte alls ihop i mitt huvud. Jag ville att det skulle komma från honom. Måhända pågrund av mitt eget baggage. Till slut fick jag hur som nog och deklarerade att om vi inte har några planer på att träffas inom en snar framtid så skulle jag passa på det här. Jag var redan för djupt inne för att det inte skulle göra jätteont. Snabbt konstaterade vi att vi har helt olika jobb,att  han jobbar på helgerna and I don’t. Men så kom det en lucka, en månad senare skulle han byta jobb och då kunde han styra en ledig helg. En helg om en månad. En helg sju veckor från där vi börjat – om.

Jag började räkna ner i form av facebook-statusar, T minus hit och T minus dit. En månad senare satt jag på ett plan till Luleå. Lite förbannad över att behöva ha kängor på mig precis när det började bli sneaker-season i Stockholm och med ett glas rödvin till lunch. Han skulle jobba til tre och jag skulle landa vid ett. Post ett google-map race gled jag till slut in i den lägenheten som idag är vårt gemensamma hem. Lite som ett barn på julafton gled jag runt i en solid halvtimme och snokade runt, lägenheten var inte alls vad jag hade förväntat mig (läs beige unghenslya) – den var precis lika spretig och flummig som min. Någon blandning av sjuttiotal och betong. Lite olika tapeter överallt, som inte nödvändigtvis behöver täcka en hel vägg och kedjor med galgar istället för hatthylla.

Klockan tre hade jag precis lagt på det sista jobbsamtalet, en sekund senare ringde det på dörren. Jag blir så paff att det första jag säger är “Varför ringer du på din egen dörr?” Vi kramas. Den här stunden som jag tänkt på non-stop sedan jag bokade flygbiljetten eskalerar i en kram! Inget filmiskt hångel här inte. Han står lutad mot köksbänken och jag sitter på matbordet. Vi mest stirrar på varann tills han säger att hans puls går bananer. Mitt svar på det; “Sprang du hem eller?” (jupp – I said it) Han börjar skratta och förklarar att det faktiskt kan ha något att göra med att jag är där. Detta följs av ett kollektivt “Vin!” Panik.

Vi myser på, lagar middag och fastnar tillslut i soffan. Vi nördar koreografier och musikproduktioner om vart annat. Han drar igång vad jag benämner som “skrikrock” och jag deklarerar att om vi skall bo ihop en hel helg kommer den där skiten inte att flyga. Jag är ganska van vid att en sådan diss resulterar i låtbyte (snap!) men inte den här gången, istället blir jag beordrad att infinna mig på golvet framför högtalarna och blunda. Jag får strikta instruktioner vad jag skall lyssna efter; t ex inte se skriket som skrik utan som ett instrument. Och vet ni? Jag hajjar. Jag vet inte hur länge vi låg där, några timmar säkert – men jag låg still, på golvet, utan att tänka på något annat än vad jag hörde. Det är stort. För mig var det en total “game changer”. Till slut somnade jag mer eller mindre på honom i soffan. Vi hade varit när varann hela kvällen – men nej – vi hade fortfarande inte kysst varann.

Vid sju på morgonen vaknar jag i hans armar, med precis varenda finger inlindat i hans. Jag väcker honom och går och borstar tänderna, emigrerar vidare till sängen och säger god natt. I bäckmörkret hörs suckarnas suck följt av “Du  det här funkar inte, det är något vi måste få ur världen.” Sen small det – hej hångel. Och han kysser som en gud, givetvis.

Det har gått lite mer än fyra månader nu och vi hånglar fortfarande hela tiden. Ibland går jag till och med hem på lunchen bara för att hångla lite. Det är helt sjukt. Jag har alltid hävdat att hur man kysser varann säger så himla mycket om hur kompatibla två människor är. Det har gått fyra månader och jag som aldrig skulle flytta ihop med någon igen är världens lyckligaste sambo.

_

Det här inlägget var/är ett av 55 drafts som ligger sparade. I väntan på något slags avslut. Det är skrivet i Juli 2013, om han med stort H som idag är min man. På papper och allt. Min kväll idag började med ett inlägg med titeln “Om livskvalité” som säkert landar i er facebook-feed inom kort, men så slogs jag av att tanken på avslut och landade här. Jag älskar den här texten, det insåg jag ikväll – sittandes i fönstret på ett hotellrum i Malmö 1470 km från textens huvudperson. Allt har sin tid, och ikväll var det hans – han som är hur lång som helst, han som jag envisas att krama med mina armar på hans axlar fast det typ drar mina överrörliga kroppsdelar ur led. Och vet ni – vi hånglar fortfarande så mycket att jag typ får finnar av hans skägg. It’s awesome.

Kärlek

/K

Jag minns det som igår; hur jag hade sparat pengar; 498 riksdaler för att vara exakt, hur vi åkte till Odenplans zoo, hur de plockade ut en massa sköldpaddor små som femkronor ur det där akvariet på disken, hur de sprang runt och hur jag valde den snabbaste – han som sprang mot mig. Jag älskade Turtles och äntligen skulle jag få en livs levande, en egen. Jag var 8 år gammal och den dagen tappade Björn sin ena lins och var tvungen att åka hem innan mig och mutti.

Jag minns hur liten han var i hans första akvarium som egentligen bara var en fiskskål, hur mjukt hans skal var när han bara var några veckor och hur rädd jag blev första gången han ruschade över min mage och störtdök ner från våningsängen ner på golvet. Sen dess har jag aldrig släppt taget, förens jag blev tvingad idag. Han hade varit trött och vägrat äta i några veckor, han hade slutat dra in huvudet så där harigt som han alltid gjort när någon gick förbi för snabbt, han var blek och igår upptäckte vi röda fläckar över hela hans hud. Likadana som det var för några år sen när vi tog med honom till veterinären, då de “bara” sa att det var UV-brist. “Bara och bara” tänkte jag och tog mina CSN pengar och gick lös på ett nytt, gigantiskt, akvarium med specialbyggd strand med UV-lampa över. Playa del Åke.  Igår fick jag reda på att sköldpaddor sällan blir snabbt sjuka, utan att det oftast ligger latent under flera år innan det slår ut. Vi skulle ha åkt till veterinären med honom idag, men vi hann  inte – imorse hittade Faye honom död i det där gigantiska akvariet. Den där kampen vi inte visste något om tog slut, inget mer lidande, tack.

Det är så förbannat många känslor. Det är bara några veckor kvar tills vi skulle roadtrippa ner till Stockholm för att äntligen hämta hem honom, jag har bråkat mig galen med transportfirmor och flygbolag som vägrat ta honom ombord sen i somras. Det var ju så förbannat nära nu, men någonstans känns det ändå skönt att han aldrig hann komma upp – just för att det inte blir något som fysiskt saknas HÄR. Jag är samtidigt så jävla glad över att jag inte behövde vara där och se honom livlös, det är något jag drömt mardrömmar om sen den där dagen i september 1995. Det känns så himla egoistiskt att på något sätt ducka det, men jag är så fruktansvärt tacksam för att Faye (som antagligen tagit bättre hand om honom sen i Maj än jag någonsin gjort – jävla hjälte!) och mina föräldrar orkar ta den smällen idag. Om en timme begraver de honom, nära vattnet vid vårt första riktiga egna hem.

Det är en hel institution som går i graven idag efter snudd på 20 år av häng, av tårar framför akvariet eller med honom i knät varenda jävla break-up någonsin, av skratt på alla hemmafester då han knallat runt och klättrat på folk, av samtal som aldrig fick något svar – såklart. Alla har alltid skrattat åt mig och min relation till min lilla gröna main man – mannen i mitt liv, vars namn jag har tatuerat på mitt bröst. Inga konstigheter lixom. Han som varit där genom allt, han som simmade mot en som en dåre så fort jag kom in i rummet, han som lyckats bryta sig ur alla sina akvarium och möta mig (och alla roomies genom tiderna) vid dörren, han som – så länge jag bodde hemma – alltid gick att återfinna under min muttis nattduksbord sovandes. Bara hans namn i sig är ju en annan era: Åke – Skulle varit Ove efter Berts sköldpadda i Bert-böckerna, blev dock fel vid dopet och jag blandade ihop Ove med Berts (andra) bästa kompis Åke. River – efter Bimbos och Klimax barn i TV-serien Tre Kronor. Kipketer – För att han den snabbaste jag visste (och i världen då) och Åke var snabbast när jag köpte honom. Ironiskt nog går min tid som Stålnacke i graven den här veckan också.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag stannar här och tackar för alla er superhjältar som hört av sig idag. Nu skall jag krama min hund som om det inte fanns någon morgondag.

Vila i frid kompis,

Kärlek

/K