Jag hade en fantabulös men fullproppad helg, men som givetvis var guld värd då den spenderades med några av de personer jag tycker om allra mest. Ni vet ju redan att jag spenderade fredagskvällen med Man-Fred, och var hyffsat on fire sedan torsdagens frisör-fadäs – check. Efter snart tio år med min random blonda slinga fick jag nu ge med mig och låta Sara sätta in blont löshår, för att rädda det som räddas kunde av den sönderblekta tuss som fanns kvar.

Alltså jag vet inte, jag litar på henne med mitt hår men däremot kan jag inte rå för att koppla ihop löshår med en annan del av Stureplan. Sen känns det ju helt knäppt med fästen i håret – även om det inte syns. Haha låt oss kalla detta en personlig utmaning, ännu en stretch zone osv.

Vi hann med livets stora frågor och middag innan vi lämnade världens bästa kontorslokal vid 22 till förmån för The Vaccines spelning på Berns.

Berns lokaler är ju tokfina men jag har till dagens dato aldrig varit på en konsert där som levererat på ljudfronten. Det är trisst. Trots detta var konserten helt tokigt bra, kändes som de spelade i tio minuter och inte en timme för att vi röjde runt så mycket. Man-Fred fick sin plåt av mig i födelsedagspresent, och sen kunde jag inte hålla mig från att hooka upp honom med den obligatoriska bandtröjan som en bonus. Hatten av för deras merch, riktigt snygga grejer.

Sen fortsatte vi till Indigo för (mer) vin och bra snack tills vi gav upp vid tre. Jag vaknade klockan åtta (am!) och trodde att mitt liv garanterat var över. Kunde inte somna om för allt i världen, höll mig horisontal tills solen var på väg ner igen och jag insåg att jag skulle infinna mig i stan igen om två timmar. Kämpa.

Om vi snabbt jämför glass på huvudet med bilden ovan – mm precis – jag är lika imponerad som ni av att jag lyckades plocka ihop mig själv så bra haha. Svartvit och svår. Tips följer: fick med mig någon lugg-fix-grej från frisören som fixade biffen, återfinns här.

Vi skulle nämligen ha Brand X återträff hemma hos Andrea, vilket slutade med att tre av tio kunde komma haha. Vi fick dock magiskt bra sällskap av min nya favorit smyckesdesigner Caroline Levy som gör magiska smycken under namnet Animus, sen bloggar hon om fotboll också – ni hör ju själva – vilken jävla kvinna! Orkar ej. Jag vill ha allt hur som, precis varenda smycke.

Runt midnatt tackade jag för mig, köpte med mig chips + dipp och spelade Uno hela vägen hem tillbaka till orten.

Väl hemma fick jag eminent sällskap och däckade framför Bert den sista oskulden. Firade in söndagen men min nya passion i livet: frukost. Mös ner mig i mitt eget inköp från fredagens konsert (så sjukt gött med något annat än en t-shirt) och begav mig till le shrink. Vidare till Il Caffé för dejt och skrivarstuga (som iof blev pratarstuga) med Evelina innan jag slutligen landade hos papporna för söndagsmiddag.

Kom hem och körde le däck. End of nonsens-inlägg.

/K

Äntligen måndag. Faktiskt. Förra veckan hade jag något planerat efter jobbet varje dag. Helt sjukt. Sju dagar i sträck. Lägg på en lika lång veva insomnia a’ fyra timmar sömn per natt och voilá – jag behöver tagga ner. Insikt 7652. Jag hoppade av jazz-kvällskursen just av denna anledning, vilket resulterade i att jag bara gjorde ännu mer. Så kan jag ju inte hålla på, det förstår jag ju själv. Så denna vecka dedikeras rakt av till jobb (givetvis), några träningspass men mest tedrickande och skriverier.

Jag behöver hitta en ny måndagsträning. Mitt tålamod tog slut när den dansläraren jag haft på måndagar implementerade sitt ökända juckande i ännu en koreografi. På riktigt, oavsett vilken stil av latin vi kör får han in en sekvens av sitt kön. Sen står han där i spegeln och ser så sjukt nöjd ut över att han äntligen får hens att jucka loss med honom. Detta funkar säkerligen på torrfödda medelålders hens, men för mig resulterar det bara i en känsla av att jag blir kränkt. Att han står och har sex med oss i sitt huvud. Det är något med sättet han gör det på. I won’t have it. Jag betalar inte för att jucka. Punkt.

Påtal om skriverier är jag så taggad att jag smäller av. Shit is going down. Nu peppar vi uppstart och konkretisering av namnlöst projekt. Jag och Evelina utgör ett bra team, dels baserat på våra olika yrkesroller men utöver det ger hon mig nya perspektiv, energi och så mycket mental stimulans att jag smäller av. Bollen är i rullning och orden skrivs parallellt med att våra singelliv levs. Jag dejtar fortfarande inte, söker inte och är fortfarande inte intresserad av något annat än min relation med mig själv.  Jag vet, jag börjar bli tjatig haha.

Men (läs och häpna) jag har slappnat av lite, tänker “fuck it” lite oftare och vågar nu mysa lite på den jävla anamma som kommit med insikten av att jag kan vara kapten på mitt eget skepp. Jag har bara mina egna behov att ha i åtanke. Det behöver  tydligen inte vara världens största grej att bli omhållen t ex – detta innebär varken att sex eller bostadsrätt hägrar i horisonten. Herregud haha. Det går att bara vara. Det är fett. Kul att “prova på” osv. Babysteps.

Min mesta bensin/polstjärna/dunderhonung under de  två+ månaderna (vart tog tiden vägen?!) sen jag och W gjorde slut har ju ändå varit att jag befinner mig i denna “båt” av egen fri vilja – för min egen skull – tillika för vårt bådas bästa. Skit samma vad som hänt runt omkring det faktumet, kärnan är ändå det aktiva valet – att jag gjorde något för mig själv. För att jag skall må bra. Det finns inget sjunkande skepp längre. Min egna lilla kajuta puttrar på i solida sju knop, ibland skippar jag t o m flytvästen. Så well, nu för tiden behöver jag inte påminna mig själv lika ofta, det börjar sakta men säkert bli en vardag. Hur fett är inte det? Heja mig.

/K

Jag “stängde ner” mitt Facebook-konto 2010. Då jag 1) insåg att jag aldrig var inne och  2) de fåtal gånger väl loggade in möttes jag ändå bara att strunt jag inte brydde mig om.  Detta funkade fint ända tills jag började på Berghs hösten 2011 och min ämnesansvariga efter många om och men sa åt mig att jag inte kunde hålla på såhär längre, att kommunikationen i grupparbeten + inom klassen faktiskt sker där och jag inte kan förvänta mig ett separat informationsmail varje gång haha. Så jag skaffade en ny – under falskt namn och utan bild. Såg till att ingen taggade mig i något what-so-ever och frågade någon utanför skolan så hade jag inte Facebook.

Så idag, efter två år, fick jag nog på diskussionen om varför inte och nog på att behöva förklara överhuvudtaget. Berghs är över och grupperna har sedan länge tystnat. Egentligen vet jag inte varför, eller om det ens är permanent – men jag loggade helt enkelt in på mitt vanliga Karma Stålnacke konto. Skrev på Berghs kontot att mina vänner där lika gärna kan lägga till vanliga jag, om de  vill.

Det roliga med att man bara kan logga in som att ingenting har hänt är att well, ingenting har hänt. Jag var fortfarande tillsammans med W och de senast taggade bilderna på mig (anno 2010) gled rakt in i min timeline. Jag hade nästan 400 vänner varav jag – idag – inte visste vilka 200 av dem var. Helt galet! Tog ett djupt andetag och undrade om det var värt det, och sen började jag rensa. Vilket var lättare sagt än gjort, tar ju hur lång tid som helst! Nu är jag nere på 186 och jag är inte klar än. Kör på enligt principen “har vi inte snackat på ett halvår får det vara.” Tog bort nästan alla pussbilder också haha, inte för att de egentligen är så farliga eller för att jag skäms över att ha varit tillsammans med karln utan mest för att jag inte känner för att vara the-cock-blocking-kind-of-ex haha.

Jag är i skrivande stund inte helt hundra på om jag blir kvar, vi får se – egentligen har jag ingen aning om vad jag skall hitta på där. Tänker att det är lite skitsamma också, finns ju inget som säger att jag behöver (trött ordval) göra så mycket mer än att finnas där. Vanan att logga in är ju knappast kvar. Jag trivs ju bäst på instagram (3000 bilder senare) och twitter (9744 tweets and counting) Oh well, den som lever får se!

Håll höjd.

/K

Continue reading →

Någon gång i torsdags kväll la min kropp av. Helt. Vaknade på fredagen med en kropp som inte svarade på något. Låg i sängen och varvade sömn med serier tills klockan slog 19 då jag lyckades köpa mat innan jag somnade om vid 21. Sov i tolv timmar till innan jag började känna mig som en människa igen. Nu lyckats med konststycket att duscha och få i mig frukost.

Antar att min kropp helt enkelt sa ifrån. Antar att jag borde sett detta komma redan förra helgen. Oh well, kroppen vs jag 1-0.
Febern är hur som borta och matlusten tillbaka. Tänker mysa på det.

/K

Lite “sådär på skämt” säger han att han tänkte åka från flygplatsen hem till mig – såhär kan jag ju inte leva – med trasig spis och i en kall lägenhet. Han kan nog fixa både spisen och värmen säger han. Jag vet att han menar väl och att han antagligen faktiskt skulle fixa spisen, jag vet att han skulle släppa rätt mycket om jag bara bad honom. För att han är snäll. Han som lyckats få mig att skratta mest av alla under de där luddiga veckorna, han som bombat min telefon med sjuka bilder från tumblr mitt på dagen under de absolut värsta dagarna då jag trodde att jag aldrig skulle skratta igen. Han som gjort detta utan att egentligen veta mer än att jag är själv nu – för jag har inte berättat något mer för honom – för att jag varit rädd för hur han skulle reagera. Jag orkar inte ta en diskussion om min egen reaktion, inte en till. För han och jag – vi lever helt olika liv. Vi tycker om helt olika saker. Vi umgås med helt olika människor. Vi prioriterar helt olika. Vi resonerar olika. Trots detta är vi av precis samma skrot och korn, knäppt va? Trots att vi är vår enda gemensamma nämnare. För mig är denna ekvation en av min vardags största gåtor. Jag som alltid haft (lite väl) bestämda åsikter “om hur folk skall vara” och avfärdat människor för att de har haft fel strumpor i en handvändning – är vän med en person som går emot varenda liten princip jag kan komma på. Jag är vän med någon som har vita sportsockor.

Ni som tror att det här är en smygpresentation av min nya icke existerande mystiske man – tror fel – och bör därför fortsätta läsa.

För vi är vänner, bara. Som en airbag av singelpanik slänger jag ändå ur mig att jag inte håller på med något annat än mig själv just nu – jag är så ointresserad någon kan bli. Jag rabblar, säger det säkert fem gånger i samma samtal. För även om jag inte varit “med i (singel) matchen” på ett bra jävla tag är jag inte dum – den senaste månaden har varit full av random sjuka förslag som kommit från ingenstans. Better safe than sorry etc.  Jag förklarar att jag säger det för att han är ändå viktig, för att hans snack och hans förmåga att få mig att skratta är för bra. Som så många gånger förr skrattar han och säger åt mig att lugna mig – “Moa, blanda inte in mig i vårt förhållande!” – att han uppskattar mina raka rör och att ett bra häng har ingen dött av.

Jag inser att jag överreagerat igen,  redan sprungit milen redan innan startskottet, men att jag hellre är kristallklar med att det inte finns något att hämta mer än mig fullt påklädd. Jag undrar hur knäpp jag kommer bli om jag skall fortsätta såhär, kommer jag presentera mig för alla hens som “Moa Charlotta Karma – ointresserad av allt och alla – försök inte komma här och ligg!” om en månad?

Slutligen, skulle jag inte utsätta någon annan eller mig själv för mig på någon närmre nivå just nu. Mitt bagage är ju förfan out in the open, hej hej bloggen! På min ytterdörr står det fortfarande två namn och i min lägenhet är det fortfarande möbler som inte är mina. Jag skulle aldrig försöka ragga på mig just nu – it makes no sense – jag är lite som en tidinställd bomb. Jag tänker att det är rätt tydligt att jag inte är singel – på det sättet. Men jag blir också lite mörkrädd att jag skall mura in mig själv i ett hörn om jag inte bara slappnar av lite snart. Det är lite som att jag skyddar alla mina insikter och mig själv med automatvapen för att ingen skall kunna komma förbi och stanna utvecklingen. Först av allt kanske jag skall våga lita på att varje hen inte är ute efter något mer än min vänskap – död åt paranoian, komma ner på jorden och ut ur bubblan.

Jeez woman, andas.

/K