5 månader senare bah #karmafritidsforskar #latergram/

Jag är tillbaka! Och jag inser ju precis som ni att det skulle ta hur lång tid som helst att plöja igenom FEM (!) månader i ett inlägg. Så jag tänkte såhär, då jag tömde min mobil cirka i samma veva som jag försvann från bloggens yta tar vi en liten genomgång av det som finns i mobilen sedan dess. Men först skall jag såklart förklara mig, vart fa-an har jag hållit hus egentligen?

Ni som hängt med mig ett par bloggar vet att jag aldrig bara haft en grej för mig – med undantag för året på Berghs då jag inte hade något annat val än att fokusera 300% på allt som hände där (vilket iof inte är helt sant eftersom jag hann med både frilans och extra praktik under tiden) De senaste tio åren har jag haft femtioelva saker på gång samtidigt, har det inte varit heltidsjobb + studier + dans har det varit studier + dans + extrajobb + praktik etc. Ni förstår. Utöver det har det ju varit “en massa” män, varav en riktig jävla bajsmacka till breakup där 2012 + nära och kära som inte mått helt hundra på diverse olika plan. Släng in en flytt 91,8 mil bort, lägenhets köp-och-sälj, ett bröllop och två jobb-byten på två år i ekvationen. Summa summarum så landade det i att både mitt CV och min kropp tagit formen av en 45-årig hen. Det förstnämnda är väl säkert bra, det sistnämna – not so much. Så i juli skrek min kropp ifrån, ironiskt nog samtidigt som jag läste “Meningen med hela skiten” av Nina Åkestam. Så jag sökte upp den fjärde läkaren jag besökt på ett år, av samma anledning som tidigare – att jag är så jävla trött hela jävla tiden. En trötthet som under sommaren gjort att jag inte fungerade någonstans; jag mindes ingenting längre än fem minuter, jag sov så sjukt dåligt, blev stressad av småsaker etc etc. När läkare nummer fyra inledde med frågan “hur mår du?” så barkade jag. Herregud, grät okontrollerat i en timme i sträck haha! Någon gång mitt i allt det där drar hon upp det obligatoriska formuläret som börjar med “Vill du ta livet av dig?” Då började jag skratta istället och svarade “Nej, nej, nej – jag har världens bästa liv – jag vill ju bara vara pigg nog att vara en del av det!” Hon sjukskrev mig på plats. Helgen efter påbörjade jag äventyret som ni kunnat följa under #karmafritidsforskar på instagram. Sjukskrivningen blev inte särkilt lång, drygt 6 veckor – men de veckorna har känts som ett helt liv, låt oss ta en titt:

Samma dag som jag blev sjukskriven hade jag bokat in en tid hos frisören, som jag såklart glömt lol! Hur som tog jag sedemer mitt psykbryt på största allvar och “gjorde en Britney” – i form av att färga halva håret turkost.10349819_477249509085696_1515543440_n 10326654_563116363797994_695461093_n Sen dess har även luggen gjort återtåg; här fångad på en hederlig vänta-på-skjuts-selfie från igår morse.

Processed with VSCOcam with t1 preset

En typisk bra grej med att utöva fritidsforskning är ju att jag har haft hur mycket tid som helst att hänga med dessa två:Processed with VSCOcam with x1 presetProcessed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 preset

Däremot tror jag inte att någon av er blir särskilt förvånad när jag berättar att jag såklart varit semi-dålig på att sitta still. Detta har resulterat i att lägenheten i princip är helt på banan nu – bortsett från sladdpaniken vid TV:n. Gav mig även på att måla om en blompedistal jag lyckades haffa gratis, säger en hel del om mitt nyvunna tålamod. BOOM!1517348_312130885612756_387943133_nProcessed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with c1 presetProcessed with VSCOcam with m5 presetProcessed with VSCOcam with f2 preset

Sen åkte vi ju iväg på min första semester (läs mer än en weekend) på plusminus FEM ÅR. Då det sista jag ville var att projektleda något körde vi all in charter – till Samos – där majoriteten av bilarna fortfarande har MOA som regskylt. Älska hybrisen. Kunde även checka av “spela backgammon i Grekland” från min bucketlist. Processed with VSCOcam with f2 preset Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with m5 preset

Borta bra men hemma bäst, speciellt när sommaren har inneburit de här genierna – och konceptet “Bubbel i bubbel”…Processed with VSCOcam with m5 preset IMG_1624

… eller sena bastubad på bästa Halsön med bästa TT ❤Processed with VSCOcam with c1 preset Processed with VSCOcam with f2 preset Processed with VSCOcam with g3 preset

Sen har jag ju lyckats vara gift med husbandet ett helt halvår, det firades med “bubbel i ett annat bubbel” (läs inte hemma) på ett spa vi råkade ha helt för oss själva. På en måndag.

Processed with VSCOcam with b5 preset

Påtal om dejter är tisdag den nya måndag (TT förstår) och jag bjuckar sedemer på en pre-dejt-och-styrelsemöte-selfie från förra tisdagen. Plus för återbruksfaktorn på muttis gamla jacka som gör sig hur bra som helst jämt – och lite extra bra nu när DIF är tillbaka i SHL.

Processed with VSCOcam with f2 presetSen friskskrev jag mig själv, för på pricken en månad sen. Den 26/8 ringde jag nämligen upp VÄRLDENS bästa chefer och berättade att jag inte kommer tillbaka då jag kommit in på konstlinjen. För till historien hör att det här beslutet verkligen, ingenstans, grundar sig i att genierna på finaste Oh My! på något sätt inte fått mig att trivas – utan snarare att det var dags för mig att chill the fuck down. Däremot har jag, under de senaste månaderna dagdrömt om att sluta vara så jävla vuxen, så jävla rädd för att inte tjäna storkovan och blablabla – och bara söka till den där jävla linjen. Bohema ut den på riktigt. Sen stötte jag ihop med en annan gammal kärlek från 2007 en tidig morgon på en efterfest på stranden – och när vi en månad senare satt vid mitt matbord lyckades både hon och husbandet övertala mig att bara köra ❤ Nicolina!

bild 2Tre dagar senare stapplade jag in i teckningssalen på skolan och möttes av den där klassen som jag numera saknar så fort vi säger “trevlig helg!” De där dårarna som ställer upp på att skriva mitt namn (åter igen, älska hybrisen) med sina kroppar en sen eftermiddag i augusti:

Processed with VSCOcam with f2 preset

En sådan skola som skickar iväg en på studiebesök mitt i veckan till utställningar där jag får släppa ut min inre (yttre?) Hillary C:

Processed with VSCOcam with f2 presetSå numera är mina dagar fyllda av diverse material som t ex kan se ut såhär:Processed with VSCOcam with c1 preset Processed with VSCOcam with f2 preset Processed with VSCOcam with t1 preset bild 1 (3) bild 2 (2) bild 4

Och jag älskar det. Kanske t o m lite mer än jag älskar sneakers haha – men dessa måste likväl få lite uppmärksamhet då de är freaking awesome. För att citera vår nyvunna roomie Kevin;

You are passed walking on air dude, your walking on space!”bild 5 (2)

Vi hörs snart, jag lovar, för helvetesatanigatanochalltdetdär vad jag saknat er – och orden.

Kärlek

/K

Advertisements

24 augusti 2014/

Det luktar höst i Luleå, och har gjort det i nästan en vecka. Det är en vecka innan den doften brukar komma till Stockholm. Den 25 augusti brukar den doften nämligen komma dit – ett för mig enkelt datum att minnas då det är en av mina bästa vänners födelsedag.

Imorgon är det alltså ett år sen jag satte mig på tåget till Örebro – där alltså denna bästa vän huserar – helt övertygad om att livet nu var helt åt helvete. Ett år sen jag läste den där boken jag fortfarande inte läst ut. För plusminus två veckor innan – för ett år sen – hade ju hela livet vänts upp och ner, även om det tog nästan två månader till innan jag vågade berätta det för er.

Jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på det. För det känns som ett helt annat liv. Det är lite mer än ett år sen jag tog examen från Berghs och sa upp mig från statens nöjespalats. I juli hade jag firat ett år på Bannerboy men istället firar jag snart tre månader på Meraevent. Snart firar jag  sex månader tillsammans med Han med H, som väckte mig med orden “jag är kär i dig” idag. Han som inte är han som jag trodde allt var packat och klart med – vi som alltid beskrevs som “det perfekta paret” och vi som lämnade en hel bekantskapskrets i chock när vi gjorde slut. Fast vi egentligen var anything but… Så många bra beslut har följt vad jag då beskrev som “det bästa beslut jag tagit” – som att flytta till Luleå på tredje dejten t ex haha, vilket lätt är det smartaste jag gjort.

Minns ni att jag skrev såhär?

Visst sörjer jag kanske mer det som inte blev än det som var. Men det för oss vidare till det kanske häftigaste av allt – det som blir (presens) – det faktum att jag vet att det som komma skall är så värt det. Note to self.

Ja jävlar vad rätt jag hade. Hur som – summa summarum – är det helt galet hur mycket som kan hända på ett ynka år! Glöm-aldrig-det. Kan inte rå för att undra vad jag kommer skriva ett år från idag?

Fortsättning följer.

Kärlek

/K

Sex år senare i en annan del av Sverige/

“Jag önskar verkligen att du kunde se skillnaden på dig nu och när du kom. Du går till och med långsammare nu.”

Skulle jag försöka beskriva känslan är det lite som att komma upp till ytan precis när jag trodde att luften höll på att ta slut. Det är som att jag på första gången på sinnessjukt länge kan ta ett djupt jävla andetag och bara låta axlarna lämna öronen. Jag vaknar några timmar senare och inser att jag somnat på hans bröst med precis vartenda finger ihoplindat med hans.

Klockan är sju på morgonen, vi har inte ens kysst varandra än – men det enda jag kan tänka på då och där är att jag nog aldrig vill gå därifrån. Igen.

/K

She don’t gossip, she just bossip/

11301_10151242071726556_267987878_nIgår  slog det mig hur pass uppe jag varit i att försöka lösa, överleva och oroa mig över situationerna omkring mig det senaste halvåret. Situationer jag allt som oftast inte ens orsakat själv, men likväl försökt styra upp. Eller, på ett sätt har jag väl egentligen orsakat nya situationer själv baserat på andras beteenden. Skapat kaos av kaos. Ni är många som försökt förklara det för mig, gormat att det inte varit mina problem att lösa medan jag envis hävdat att det varit för någon form av “greater good” Allt för sällan mitt eget.

Jag behövde distans från kaoset, få tillbaka fokus (privat) på rätt grejer och som jag skrivit förr – vissa personer fyller vissa funktioner under vissa perioder. Jag hade nästan glömt hur himla sant det är, och hur himla knäppt det är att vissa personer som kommer att fylla vissa funktioner tenderar att komma in i ens liv innan man ens visste att det behövdes. Den här perioden behövde gummibandet. Ett gummiband som påmint mig om att det inte behöver vara så jävla komplicerat hela-jävla-tiden. Att så länge man bara är ärlig mot sig själv så löser sig det mesta, att genom att vara ärlig mot sig själv är man också ärlig mot andra. Som påminner mig om att det är OK att låta andra ta vissa beslut och sedan bara se hur det “plays out”

Varning för ordvits (och ännu mer Svengelska) – ett gummiband som fått mig att “snap out of it”

Jag är så tacksam för den effekten, för perspektivet och för lugnet som kommit på köpet. Jag vet inte vad rätt grejer är att fokusera på (privat) hellt och fullt, men jag vet att jag behöver röra på mig – för jag dör om jag fastnar här. I resterna av någon annans kaos. Jag behöver hoppa ut för några stup och våga lite mer. Framförallt behöver jag faktiskt inte veta vad. Att räcker. Så igår kväll vågade jag lite, jag frågade och fick ett svar jag ville ha. Ett svar som jag inte vet vart det leder, men vet ni vad? Det visar sig.

Kärlek

/K

Hybrisen #resume #berghs/

Skärmavbild 2013-01-28 kl. 20.00.35

För ett tag sen fick jag den finfina förfrågan om att ställa upp på en intervju för genierna i PL1213 och deras blogg på Resumé. Klart som fan jag och mitt ego tackade ja haha. Toksmickrad är ju årets understatement! Vet att det är många som går i ansökningstankar nu när arbetsproven till Berghs är släpptahär kan ni läsa lite om min bakgrund, min tid på Berghs, min nutid, mina tankar om framtiden och få reda på vem min projektledar-idol är.

Jag har skrivit det förr men har ni några frågor så är det bara att dra ett mail, kontaktuppgifter finns här.

Tack fina PL1213 för en jätterolig intervju och massiv egoboost 😉

Kärlek

/K

Om att förlåta sig själv/

Jag får ofta höra att jag är så himla förnuftig och resonabel, ibland för mycket för mitt eget bästa. Så mycket att jag ibland missar mina egna behov och känslor som ett resultat av en lite för objektiv syn på saker och ting. Jag tänker inte argumentera emot – men jag vill också poängtera att jag inte alltid varit såhär. Däremot är jag av åsikten att det är dumt att ångra saker jag gjort då jag in i det längsta vill tro att jag reagerat baserat på den känsla jag kände just då och att allt i slutändan händer av en anledning. Detta tänk har resulterat i att jag sällan ältar något, även om jag gärna ser tillbaka på saker och talar om dem i retroperspektiv. Men det är oerhört sällan jag tänker “vad hade hänt om jag bara gjort si eller så istället…” 

Den finns egentligen bara en sak, ett tillfälle jag haft svårt att släppa. En historia jag skämts över så himla länge. Som jag inte kan göra ogjord givetvis, men som såhär sju år senare fortfarande gnager. Egentligen vet jag inte varför, för den borde kunna gå under kategorin “ung och obstinat”. Egentligen borde den inte påverka mig fortfarande. Men det gör den, på något höger.

Jag minns inte var jag träffade honom första gången. Jag minns bara att första gången jag såg honom dog jag lite på samma sätt som jag gjorde första gången jag såg Backstreet boys live. Än idag när han dyker upp i mitt sociala media-flöde slås jag av hur galet snygg jag fortfarande tycker att han är. Fast han är blond och jag i regel aldrig faller för blonda killar. Jag minns hur jag tänkte att den här killen kommer jag aldrig ha en chans på, trots att jag som obstinat 19 åring i 9/10 fall trodde att jag ägde världen. Men så stod vi där i en källarbar på Södermalm och dansade till Marvin Gaye – Sexual healing och skrattade för att det var så ostigt. Han tog mig i handen och jag kommer ihåg hur jag skakade på huvudet för mig själv för att det var så sjukt. Vi sov ihop i den natten, och jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt liten och trygg jag kände mig i hans armar. Fast det skulle jag aldrig erkänt då när jag låg där med alla mina murar uppe och muttrade om att jag minsann varken tänkte kyssa honom eller knappast ligga med honom innan han visade sig “värdig”. Fast det egentligen var det enda jag ville, såklart. Han sa att för hans del skulle han kunna ligga såhär – bara – så länge han fick och jag minns hur jag undrade vilken jävla planet han kom ifrån.

För precis innan honom hade jag fått mitt hjärta så söndertrasat att jag aldrig trodde jag skulle kunna bli kär igen. Jag hade haft varje ätstörning som fanns – igen – och som ett resultat av detta litade jag inte på någon, allra minst på mig själv. Fast det visade jag inte såklart, hemligheten var säker bakom mina skyhöga murar av prat om “Såhär är jag, det är bara att acceptera!” Det där jävla ÄR:et som var det största beviset någonsin på att jag inte hade någon jävla aning om vem jag var.

Jag hade aldrig orkat med att träffa mig när jag var 19 haha, men den här mannen stod kvar trots att jag hade tusen krav på precis allt. Som trots alla mina förhållningsregler såg något i mig som jag själv inte såg, vilket skrämde mig på ett sätt jag aldrig varit med om varken innan eller sen dess. Mina murar höll uppenbarligen inte alls så tätt som jag trodde, och jag fick panik. Så jag började bygga på dem, tjockare och högre. Blev mer obstinat, ställde högre krav och varje grej jag kunde sticka hål på stack jag hål på. Så när han en kväll inte svarade i telefonen när jag trodde att vi skulle ses tog mitt 19 åriga jag det som att han var en douche precis som alla hans föregångare – och började ragga på bartendern, på hans bästa väns jobb. Ja ni hör ju, idiotin. Men det är nog inte det jag skäms absolut mest för – utan för det som följde när det kom fram dagen efter. Istället för att erkänna att jag varit en douche så sköt jag ifrån mig precis allt. JAG blev arg på de som sa att jag gjort fel. Sjukt förnuftig och resonabel, inte. Självinsikt noll. Han hade ju minsann inte hört av sig, det var jag som var sviken, han hade inte visat något större intresse hej och hå. Vi hade inget uttalat förhållande bla bla. Vilket förstås var årets bullcrap.

Sju år senare har jag tappat räkningen på antalet gånger jag försökt be om ursäkt. En ursäkt som säkert inte alls fyller någon som helst funktion för honom idag. För honom är det säkert inget som påverkat honom på flera år och jag är säkert ingen han ägnat en tanke åt på minst lika länge. Men för mig kommer det alltid vara en milstolpe, ett uppvaknande och en påminnelse om en person jag aldrig någonsin vill bli igen. En person som inte erkänner sina misstag. En person som skyller allt av ondo på resten av världen. Jag vill inte vara 19 år igen.

Ibland har jag önskat att jag kunde säga till den 19 åringen att släppa garden och låta honom tycka om henne. Det hade säkert inte varit dem idag ändå – men hon missade något fint som ett resultat av något som inte var lika fint.

Vi lever och vi lär, jag är inte 19 länge, och i regel skriver jag inte om saker fören jag processat dem för mig själv. Och i skenet av allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kom jag och tänka på honom igen, och på mitt 19 åriga jag. Kanske är det så att det här inlägget blir min sista ursäkt – dels till honom men framför allt en ursäkt till mig själv. Snart sju år senare är det hög tid att jag kastar skämskudden och myser på lärdomen istället. Att jag förlåter mig själv. För det är nog så enkelt att den situationen säkerligen fyllde sitt syfte, att den hände av en anledning – för jag lärde mig ju ändå att jag aldrig vill vara den personen som gör så mot en annan människa igen.

Ja så får det bli, lärdom noterad.

God natt

/K