Jag blev gravid bara några dagar efter mitt senaste inlägg. Jag som helt ärligt inte ville ha barn – innan han med H kom tillbaka. Det var planerat. Det var en oförskämt bra graviditet, en sådan som man nästan aldrig hör talas om. Jag tänker att jag skall berätta om den någon gång, för jag saknade de historierna själv – de bra. För även när jag mådde bra påstod folk att jag nog inte skulle göra det så länge till. Så himla konstigt beteende.

Jag som alltid skrivit mest (och bäst) under de perioder när livet vänts upp och ner har inte velat skriva – förens nu. Jag var lixom konstant obekväm med hur jag förväntades vara som gravid, jag ville t ex inte alls prata om det hela tiden, och när jag blir obekväm sätter jag mig på tvären. Den här gången tystnade tangenterna nästan i protest.

Men hon är här nu. Hon kom en fredag 11:23 – för snart sju veckor sen. Kali Karma Hjalmarstål.

Och jag tänker att vi skall börja prata med varann igen, du och jag. Jag lovar att jag skall berätta om henne, om hur hon har sin pappas blick och mitt sneda leende. Om hur hon redan vill stå upp mest hela tiden fast hon såklart inte kan själv. Om hur jag glömt de där jävla D-vitamin dropparna nästan jämt och om hur förbannat leds jag är på alla förväntningar som finns på den här sidan av spektaklet också. För jag har satt mig ganska mycket på tvären nu igen – antagligen är jag värre nu när hon är här och jag (indirekt) tar fighten för henne också. För att hon skall slippa ha en mamma som stressar över att vara någon form av moralmaffia till lags – när allt som egentligen räknas är att hon är glad. Att det där snea leendet är hyfsat frekvent förekommande etc.

Men mest skall vi prata om livet i allmänt – för även om jag är hennes mamma tills jorden går under är jag fortfarande, framförallt, jag. Och jag skulle fortfarande kunna äta pasta carbonara alla dagar i veckan, men nu gör jag det gärna med henne – också.

Så hej, igen.

/K