Alla har vi våra svackor, förra veckan var min. Det tog tid att komma tillbaka, komma in och sätta mig på min plats. Våga orka. Inte ge upp. Idag sken solen och jag gick i så rask takt att rumpan började bulta av ansträngning. På väg hem insåg jag att min hand var nedklottrad av uppgifter – och att klockan nästan var 19 på kvällen fast  det kändes som om jag bara varit inne i stan och vänt. Äntligen har jag så mycket att göra att jag inte ens tänker efter, adrenalinet pumpar och jag minns varför jag älskar den här skiten. Jag känner igen mig själv. Samtidigt som jag fått lära mig på nytt. Efter sjukdom och sjukhus var det som att jag stannade upp, blundade hårt och hoppades att när jag väl skulle våga öppna ögonen igen så skulle allt vara bra. Jag är inte ensam den här gången, jag kan inte stanna och gömma mig.

Den här vändan finns det folk som trycker på när jag inte rör mig framåt, folk som tvingar upp mina ögonen och agerar koffein. Tack.

/K

See post title 😉

Åke gör framsteg – varje morgon möts jag numera av soldyrkande padda 18 år.

Jag inser mer och mer att jag landat i någon ny (läs ännu en) form av “jag”. Ett uttryckssätt, en stil, en rytm. Mer om detta en annan dag.

Sorgen över att inte kunna gifta mig med någon av min släkts smycken dämpades lite av att pappa lät mig ta över hans förlovning + bröllopsring (från när han var gift med mutti) De är såklart lite för stora, men känns fina att ha på tummarna. Skat-faktorn är skyhög – och familjen känns närmre än någonsin. Tack.

I natt kunde jag inte sova, då jag sov till 17 på kvällen innan – hoppade in i “Gossip girl” säsong fem. Inte sett sedan säsong ett, men hittils verkar det vara som med “Våra bästa år” – same old same old.

Idag kom mutti förbi och hjälpte oss hänga upp tavlor och fikade lite. Efter år i en källare kom äntligen fjällporten upp på väggen, växt upp jämte denna tavla. Oerhört mysigt att kunna ha en del av den utsikt jag älskar så nära till hands.

/K

This has been my last cupple of days is short.

Vilket helg det blev! tänker jag för mig själv när jag står ute i plusgraderna på balkongen iförd endast tee och trosor med en kaffe i handen. Idag vaknade jag av mig själv innan nio, sträckte på mig och trodde för en stund att det var sommar. Låg kvar i sängen och googlade på Beyoncé (ny hobby) i en solid timme innan jag gick upp. Väl ute på balkongen börjar jag skratta åt mig själv för jag tänker hur en racerbil startar och att just i den stunden är det så det känns – som att nu jävlar kör vi.

Den här helgen har varit allt och ingenting. Emotionellt skitjobbig, super lycklig, effektiv, slapp, rastlös och hetsig. Men aldrig stressad. Igår kom äntligen Åkes akvarium, om än en och en halv timme försent och utan vissa delar, men det kom. Besten. 120 x 50 x 50 stort, 300 liter med en pump stor som en papperskorg. Med inbyggd sandstrand och UVB lampa så han kan få tillbaka sin färg (Åke är ovanligt blek för sin sort – så han behöver sola, true story!)

Helt plötsligt verkar han inte så stor längre. Envist skall han smaka på varenda sten och rör i hela akvariet och mutar man inte med mat är han än så länge inte så sugen på en dag på stranden. Finns för mycket nytt att upptäcka. Den hysterisk opassande badrumsmattan var det enda vi hade som var stort nog att ha under – den skall klippas till så den inte syns. Det ska flytta in några växter och döljas en hel del kablar. För vår del skall det sättas upp en hel drös tavlor ovanför hans akvarium – äntligen lite fri vägg! Har en halv samling som just nu står lutade mot en vägg i väntan på uppmärksamhet.

Tillbaka till racerbilen, till startlinjen. Röd dag eller ej är det fortfarande måndag – vilket inleds med möte i skolan i kväll. En hysteriskt intensiv vecka väntar och jag är redo, den här helgen har gjort underverk för både kropp och knopp. Vaknade med perfekt frisyr straight outta bed i morse, bara en sådan sak.

/K

Åke is now officially a grown man – 300 liter penthouse with his own beach.