Jag måste röra på mig för jag dör om jag fastnar/

Jag sitter på min gamla dator, som jag inte öppnat på över ett år – vars iPhoto är  rena guldgruvan av minnen från varmare breddgrader. Här följer sedemera en muy muy ego nostalgitripp (kompletta reseberättelser finns på mina gamla bloggar, se länklista till höger) från en tid då jag uppenbarligen gillade überkorta jackor = Istanbul, Berlin, Paris, Peking (var dock inte så varmt) och blandad Vietnam-kompott.

Note to self: boka resa anywhere warm asap! Såhär kan jag ju inte ha det.

DSC_0434 DSCN3421 DSC_0527 DSC_0539 DSC_0586 DSC_0603 DSC_0331 DSC_0493 DSCN3251 DSC_0370 DSCN1899 DSC_0507 DSCN1972 DSCN0707 DSC_0042DSCN3575

/K

Advertisements

De sista tårarna/

I söndags hämtade W sina sista saker, fyra månader post break up. Fyra månader som på så många sätt varit fantastiska, fyra månader som stundtals känns som fyra år, fyra månader som ibland känts som fyra timmar.

En break up är aldrig enkel, smärtfri eller okomplicerad – även om jag så många gånger under dessa fyra månader fått höra att just jag verkar ta allt så himla bra. Vilket jag också gjort, mestadels. Ingenstans har jag ångrat vårt beslut eller tvekat på att det varit det bästa för oss båda. Den insikten har varit min räddning och jag älskar mig själv för att jag lyckats hålla fast vid den hela vägen hit.

Men sen står jag där, i köket – i den lägenhet som varit vår i nästan fyra år – och hittar räkningar vi aldrig kastat. Säkerligen för att jag tänkt att “de är bra att ha kvar”. Räkningar med små markeringar om vem som skall betala vilken “M&W” “M” eller “W” och jag minns hur jag brukade tänka att våra initialer är de samma om man bara vänder dem 180 grader. Att det är lite så vi är – varandras 180 grader. Motsatser som ändå är så himla lika – som har samma form. Och där brister det, jag bryter ihop på plats. Jag gråter okontrollerat. När jag väl lyckas samla ihop mig kommer nästa bomb, alla fotografier som visar oss när vi var sådär kära att en timme ifrån varann gjorde så ont att jag nästan inte kunde andas fören jag träffade honom igen. Såhär fortsätter det i timmar och jag tänker att det är tur att jag inte sminkade mig för då hade hans kläder varit helt förstörda, han som försöker trösta efter bästa förmåga – den enda karlfan som sett mig gråta på det här sättet. Och mitt i allt står jag och tänker att tvättmaskinen är ju min så nu skulle han säkert inte kunnat tvätta dem på en gång. Ja ni hör ju, hur resonabel jag än må framstå så var jag garanterat inte det då och där.  Hans tvätt är ju faktiskt inte min längre haha. Den här dagen som jag inte längtat efter men ändå velat få överstökad lite som när man drar av ett plåster var här och som  jag hade ändå haft någon vision om att den skulle vara befriande. Men när sista lasset har åkt finner jag mig sittandes på golvet helt förlamad. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans – varken i flyttkaoset men framför allt inte med mig själv. Precis så kände jag när jag satt där, och sen så grät jag lite till.

1d75c9f4477e11e2851d22000a1fb71f_7

Det enda jag tänker på där och då är “Det är över nu, på riktigt. Jag tog mig ända hit, jag lyckades hålla huvudet högt hela vägen och behandla honom som jag vill bli behandlad.” Sen kommer hjärta vs hjärna, som ett brev på posten. För samtidigt infinner sig en helt ny känsla, en känsla som tagit mig ytterligare 72 timmar att skaka av mig – känslan av att det här hemmet – mitt hem, som alltid på papper bara varit mitt – inte är det längre. Det är oklart om det är någon annans men mitt är det i alla fall inte. För nästan alla de saker, en stor del av hemmets historia är borta. När jag kom hem på måndagen ville jag bara vända i dörren – det blev för mycket. Vinglasen vi valde ut tillsammans var borta, fåtöljen jag jobbade övertid en hel vår för att ha råd att köpa till honom i inflyttningspresent hade lämnat en likadan röd fåtölj ensam i gubbrummet och på väggarna ekade stora hål som jag försöker skämta bort som industrichica. Bland annat. Finns tusen saker till som fick hela min mage att vända sig ut och in. Tusen saker som är för privata. Som fortfarande, och alltid kommer vara, våra och inte mina att skriva om här.

Allt brast. För en kort stund. För en kort stund kände jag tusen nya känslor – allt från ilska till besvikelse till kärlek. Det är en sådan sinnessjuk grej att packa ner ett liv, packa ner allt som inte blev, alla förhoppningar,  alla drömmar och alla visioner vi hade för vår framtid. Packa ner och magasinera oss. Som om vi vore vinterkläder på sommaren, som du vet att de egentligen är för små och som du vet att du aldrig kommer att använda igen. Sen kom jag tillbaka – det jag som jag lärt känna och älska under de här senaste fyra månaderna. Min nya kärlek i livet. Min nya kärlek som vågar gråta, känna och erkänna att jag är människa precis som alla andra – ingen enmansmur a’ “jag kan själv”. Bara jag. Det jag som påminde mig om att jag må aldrig ha haft såhär lite – men jag har tamigfan aldrig haft såhär mycket heller.

Jag tänker att det här är sista gången jag nämner W här (även om hans blogg är tokbra och 1) bör läsas 2) kommer att ligga kvar i länklistan till höger) i alla fall tills den dagen vi skapar oss en ny typ av relation till varann. Tills den dagen det eventuellt kommer finnas nya historier att berätta. Vårat liv tillsammans finns inte längre och han förtjänar precis som jag att inte ha den andra hängandes över oss som ett enda stort moln av sökträffar på Google.

d1e8a9f44a0f11e29c2822000a1fbe4c_7

Och vad de där vinglasen anbelangar, så fick jag mina första alldeles egna idag. En present från fina vänner, mina alldeles egna glas som får mig att komma ihåg att det här hemmet (trots flyttplaner) är mitt i allra högsta grad. Fyra små glas som helt plötsligt blev så mycket mer än bara behållare för vin – de blev nyckeln till mitt nya gamla hem. Så jävla fett, och jag är så sjukt tacksam. För dem och framförallt för mina vänner.

Så nej, det är inte över någonstans – det här var bara mina sista tårar. Min urladdning. Det här kära ni – är bara början, på riktigt.

/K

Tredje generationens invandrare/

Ikväll bjöd min fina vän Michelle ut mig på konsert all inclusive med vitt vin och kärlek. Jag har egentligen tusen saker att berätta om som är roligare än denna. Men ikväll hände något som fick mig att se svart, svart på ett sätt som jag glömt att jag var kapabel till. Svart på ett sätt som gjorde att jag ville ställa mig upp och skrika och slåss. Svart på grund av okunskap och trångsynthet. Ett ämne som är all over the place nu för tiden, på grund av pepparkakor, Disney och brist på perspektiv. På grund av brist på förståelse.

Jag heter Moa Charlotta Karma Stålnacke. Jag är svensk, tysk, polsk, fransk, norrlänning, bögbarn och “gud” vet vad. Jag är 26 år gammal och jag är tredje generationens invandrare. Min mormors flicknamn är Szybalzky. Jag talar svenska, engelska och tyska. Delvis på grund av b-språk i skolan men framför allt för att jag är uppfostrad av tre fantastiska tyska kvinnor. Nämligen min mamma, min moster och min gammelmoster. För mig fanns inget alternativ att läsa något annat b-språk än tyska. För mig var tyskan en självklarhet att ta vidare på universitetsnivå och för mig var Tyskland ett naturligt val att göra min praktik pre examen i. Jag heter Moa Charlotta Karma Stålnacke och jag är tysk – också.

Klockan är strax innan midnatt och jag är på väg hem via pendel. Mitt i mot mig sitter en hen som frågar mig vart jag kommer ifrån – som så många gånger förr – jag svarar att jag är både svensk och tysk – även detta, som så många gånger förr. Hen mitt i mot mig förklarar att hen läser historia på Stockholms universitet. Att hens doktorandavhandling handlar om hur Hitler är den enda man som vågat stå upp mot USA. Hen berättar även att hen kommer från ett land som levt under samma sorts förtryck som Tyskland levde i under Hitler. Trots detta hävdar hen att alla tyskar som överlevde andra världskriget är nazister. Visst kanske jag borde ryckt på axlarna och låtit denna gå (han kanske sitter här och hittar på) men här sitter jag med vetskapen om allt vad min familj har gått igenom. Min familj som på ena sidan suttit i fångläger på grund av att de bodde i “fel” del av Tyskland – en del av Tyskland som idag räknas som Polen. Min familj som aldrig kom tillbaka – som än idag står som “saknad” i registren. Min familj som på samma sida fick välja mellan att dö eller att arbeta för Hitler. Rent karskt. Min familj som sedan skämts över detta hela sitt liv. Som slagits med känslan av att det är orättvist att de fortfarande är här, vid liv. Jag har timmar av inspelade historier, historier som aldrig får glömmas bort. Om bomber och död, om segregation och om diskriminering. Historier som jag, min mamma och min moster som andra och tredje generationens invandrare (och alla andra också för den delen) bär ett ansvar att föra vidare.

Jag har aldrig någonsin skämts för min härkomst, eller på något sätt förringat den även om den “på papper” bara är en fjärdedel av min genetik. Jag är uppfostrad som tysk, bland annat, de tre personer som tagit mest ansvar för mig har fört den stoltheten vidare och jag skulle aldrig någonsin förminska den. Jag är jävligt känslig gällande min familj, såklart, då båda sidorna representerar grupper som utsatts för förtryck. Detta medför att jag ser svart när något “hits close to home”. Jag ser svart när någon inte kan se helheten, se de olika perspektiven. Jag vet inte hur många gånger jag nämnt att jag är tysk och jag fått nazist-“skämt” slängda i ansiktet. För att alla som levde i Tyskland under andra världskriget var ju nazister, eller? Inte någonstans kan det ha varit en fråga om överlevnad? En önskan om att återförenas med de man älskade? En fråga om förtryck? En fråga om rädsla? En fråga om liv och död?

Åter igen, har vi inte kommit längre än såhär? Vad är det egentligen som händer på SU? Klart att alla är berättigade till sin egen teori, men vafan?

Jag heter Moa Charlotta Karma Stålnacke och vet inte alltid vart jag är på väg, men jag vet i alla fall vart jag kommer ifrån.

God natt.

/K

Lördag VS Lördag/

 

Jag har ju som bekant TT som inneboende fram tills nyår nu. Var ett tag sen jag bodde ihop med någon nu haha, och trots att vi är rätt lika i övrigt tolkar vi lördagar rätt olika. Här följer exempel:

Jag: sov till 14, för att inse att jag glömt bort min luggputs hos frissan som skulle ta plats en timme senare, gick upp – avbokade och kämpade mig genom snöstormen till systemet för att inhandla vin. Kom hem, unnade mig viaplay som tidig julklapp för att kunna däcka framför Manchester United – Sunderland.

TT: vaknade runt 10, åkte in till stan för att köpa vintervänliga löppjuck och sedan klippa en åtta km runda i snöstormen. Kom hem, duschade och gick och köpte mat + tillagade denna (enligt mitt recept iaf) medans jag släpade mig in i duschen post fotboll.

e1d00e7846c411e2b93522000a1f96b2_7 79eefc5846ea11e2884a22000a9f1588_7

Nu har jag iaf tagit mig i kragen och peppar någon form av KTH bar med TT som wingwoman. Jag hade garanterat legat hemma och kollat på film om det inte vore för TT, så ännu en perk med samboskapet I guess.

Imorgon ryker W‘s sista saker ut ur läggan och jag kommer väl mest gå runt hemma och försöka lösa vart jag skall ha alla mina böcker nu när bokhyllan försvinner lol. Mitt engagemang i att inhandla substitutmöbler äro obefintligt då hoppet om ny lägga inom en snar framtid fortfarande lever. Ju mindre att flytta desto bättre etc. Skönt att the never ending separation tar slut hur som – vilket låter smått otrevligt men oh well – med tanke på att den hållit på sen augusti känns det ju som att det är about damn time.

Kärlek

/K

Another day in paradise/

sneläppJag håller på att bli helt knäpp på min nya ärkefiende tunnelbanenarkolepsin. Den som gör att jag somnar vid Ängbyplan varje-jävla-dag. Den som gör att jag virrar in på kontoret helt nyvaken och per automatik laggar till post lunch. Så idag blir det ingen snyggbild, det blir en Elvis. Min sömn alltså, den gillar inte mig alls just nu – jag vaknade inte när TT kom hem från julfesten i natt och är officellt årets sämsta sambo som lämnade henne utelåst mitt i natten –  vilket slutade med att hon fick ta en bulle från 165 till Hornstull för att inte sova i snön. Hittade dock den andra nyckeln och nu kommer detta inte att återupprepas. But still, I suck.

Min stubin är ingen stjärna idag heller – herregud. The bitch is back. Inte alls kompatibelt med mina fantastiska planer för ikväll: jag, Maria och Micke (och Bacon) skall nämligen på Rap mayhem fest på Strand och se bland annat den här dåren. Hur fett som helst! Tur att jag har världens snällaste chef som kommer med Prosecco till surkärringen och peppar upp mig lite ❤ Sen fick jag faktiskt käka lunch med Ebbe aka det jävla geniet idag också, plus att Nils kom förbi kontoret och kramade lite på mig. Kärleken.

Oh well, den här helgen kommer att arta sig – with a little helt from my friends. End of nonsens.

Stay awesome.

/K

We’ll never die/

Jag älskar fotboll. Det finns ingen “vettig” förklaring till detta, då jag varken spelat det själv eller har några vänner eller familj som är speciellt intresserad. Jag är överhuvudtaget rätt så ointresserad av att spela någonting själv, även om jag envisats med både handboll och basket (120 cm “lång”) Jag blev heller inte särkilt bra på något av det. Dansen var och är fortfarande det som jag fastnade för, som jag blev bra på osv. Jag tävlar gärna mot mig själv, men trivs inte alls i situationer där jag kan svika ett lag om jag inte levererar.

d243f7ce44a011e29ca422000a1fb149_7

Min mutti kom hem från en språkresa i Manchester 1996 och jag fick en t-shirt med Manchester united som souvenir. Från den dagen var jag fast, det var “mitt” lag. Jag säger “vi” om dem, “vi vann matchen” etc. Så enkelt är det, historian är varken längre eller mer spännande än så. På hemmaplan föll valet på Djurgården och fram tills jag började jobba skift hade jag säsongskort på Stadion. Efter en sommar i Sheffield 2003 håller jag fortfarande ett öga på Sheffield Wednesday. Det var inte förens jag blev äldre jag hade någon att snacka fotboll med och jag  är fortfarande rätt ovan med att någon annan vill gå och se en match med mig, så i regel kollar jag fortfarande på matcherna själv. Detta är inget aktivt val, utan mer en gammal vana.

manu

Jag har ett Manchester united skal på min mobil, vilket förvånat många i min omgivning – något som i sin tur förvånat mig. Hur kan de ha missat något som är en sådan stor del av min vardag? Fast egentligen är det väl inte så konstigt inser jag ju nu, jag har ju hållit det för mig själv – bortsett från den där tröjan jag har på skolkortet från årskurs fyra (som sedan klipptes till och gjorde succé på Stureplan under bratrevolten 2006) och mitt mobilskal. Jag håller koll på resultat och dylikt via interwebz, så inte heller där blandar jag in någon annan. Senaste året har jag varit ute på mer mingel och event än någonsin tidigare, vilket kommer naturligt med mitt byte av bransch I guess. Detta ger säkert en bild av mig som en supersocial festprisse. Men sanningen är att trots min sociala kompetens har jag alltid hållit mig mycket hemma, ensam med böcker – framför dokumentärer och fotboll.

Det är ett konstigt fenomen det här med att jag blir ifrågasatt, att ifrågasätta överhuvudtaget – att det antas att jag bara hejar på Manchester United för att det är ett storlag men framför allt ifrågasätts för att jag är tjej. Att det allt för ofta ligger nära till hands att fråga vart min pojkvän eller pappa är om jag sitter på random sportsbar, och att det gärna antas att jag faktiskt inte alls har någon koll på regler eller spelare. Nu är det dock många år sen jag slutade försöka argumentera i dessa lägen – eller hade något behov att att hävda mig som “fotbollsfantast” för att passa in. Men ibland fräser jag fortfarande till, och jag tänker att detta är första och sista gången vi berör ämnet här. Nu vet ni min historia och jag tänker nu försöka leva i tron att vi kommit längre i genustramset än såhär.

Kärlek

/K

Linje 19/

Bild 2012-12-12 kl. 12.56 #4Bild 2012-12-12 kl. 13.01

Det är ett par trötta ögon som sitter här och poserar på andra sidan skärmen idag. Råkade ut för något helt sinnesrubbat på väg hem från mitt och Tommys cavamys igår. Det är många år sen jag blev rädd för min egen skull nu. Jag blev rånad och knivhotad när jag var typ 15 följt av några semi-paranoida år. När jag flyttade till västerort hade jag en snubbe som frågade om en cigarrett  som jag sa nej till – som efter detta brukade ställa sig jättenära och bara kolla ner på mig vid bussen varje gång vi sågs tills en gång då W var med och markerade sitt revir. Bortsett från dessa två incidenter har jag aldrig haft anledning att tvivla på att jag kan “hold my own” eller ens oroa mig för att jag skall åka hem själv.

Igår stod jag och väntade på tunnelbanan i Alvik och var på väg från ena änden av perrongen till andra. Det kommer en man gåendes i mötande riktning som helt plötsligt vänder och går efter mig när han passerat mig. Jag reflekterade inte mer över detta än att jag tänkte att han kanske insåg att han också var i fel ände. När jag stannar på rätt ände, läs mitten, stannar han också. Någon stund senare inser jag att han står och stirrar på mig. Jag vet egentligen inte varför, men jag slås plötsligt av en känsla av obehag och flyttar helt sonika på mig ur hans synfält. Kort därefter står han en meter ifrån och stirrar igen. Jag flyttar på mig än en gång och tänker att jag nog bara inbillar mig att han följer efter mig. Sen står han där och stirrar igen. Så här fortsätter det i säkert fem minuter, jag flyttar på mig och han följer efter. Till slut plockar jag av mig lurarna och frågar vad han håller på med. Till en början stirrar han bara på mig tills han till slut ber om en cigarrett, rent reflexmässigt säger jag nej då jag inte vill ge någonting alls till den här obehagliga personen. Då bryter helvetet lös, han flyttar närmare och säger att jag är rasist och massa andra sjuka saker. Såhär långt är jag ändå rätt cool, för är det något jag lärt mig är det att det inte finns någon anledning att brusa upp mot påverkade (läs drogade) personer. Men han slutar inte och jag står fast mot en pelare utan någon direkt möjlighet att gå bort utan att behöva klämma mig förbi honom. Så jag börjar försöka prata med honom – vilket såklart inte hjälper alls – utan istället resulterar i att han byter mantra från rasist till att han skall döda mig.

Tunnelbanan kommer äntligen in och jag lyckas sticka från mitt hörn när han noterar detta. Tänker att jag är safe på tuben bland allt folk, två stationer senare har han hittat mig igen – sätter sig i en annan fyra och stirrar medan han plockar upp sin telefon och börjar ringa. Jag flyttar på mig, och han flyttar efter. I Brommaplan är det alltid mest folk som går på och av och jag passar på att utnyttja folkmassan för att ge sken av att jag går av –  kastar mig bakåt för att byta vagn. Sticker försiktigt ut huvudet för att se om han gick på den bettan, men icke. Egentligen skulle jag gå av i Hässelby strand och ta min buss därifrån, men då det är en mörk hållplats i skogen som få personer använder så sent på kvällen väljer jag att gå av i Vällingby istället. Dock är ju sannolikheten att han också går av där rätt stor, och jag vet ju att han kollar om jag går av … Så jag plockar av mig kepan, drar upp luvan på jackan och sticker ut huvudet för att se om han går av/ ser mig/ ser att det är jag. Sjukt nog funkar detta och precis när signalen för “dörrarna stängs” ljuder hoppar jag av – och möts av poliser över hela stationen. Dock var de inte där för min skull utan på grund av en olycka, men det var ändå skönt. Fick vänta en halvtimme i Vällingby, vilket kändes som ett litet pris att betala för att komma undan. Spenderade dock hela väntetiden med att kolla över axeln – vilket jag gjorde hela vägen hem till hallen.

Någonstans i allt kaos lyckades jag iallafall få iväg ett sms till en av mina favoritpersoner som fick tänka klart åt mig, och som desutom lyckades få mig hyfsat lugn och trygg mitt i allt. Bra jävla människa. Märkte dock att jag nog var mer skärrad än jag trodde när jag vaknade i morse och det kändes som om jag inte sovit alls. Plus att jag kom på mig själv med att fortsätta kolla mig över axeln på väg in till jobbet och rycka till så fort jag såg en mössa som liknade hans. På något höger vet jag ju att det “bara” var ännu en pundare i kollektivtrafiken och jag tror inte att han kommer dyka upp i Alvik igen för en rond två. But still. Obehagskänslan vill inte riktigt släppa, än.

Sen behöver vi inte gå in på hur sjukt det är att ingen reagerade på perrongen när det här började. För mig var det ju rätt solklart efter tio flyttar att den här mannen inte var någon jag kände? Sen blir jag lite ledsen å hans vägnar också, sjukt kanske, men han har ju uppenbarligen större problem i sitt liv som går bananer över en cigarrett än min temporära paranoia. Hur hamnar man i den sistsen lixom? Oh well.

Ikväll flyttar TT in hur som, T minus tre timmar och en kvart.

Kärlek

/K