Tjejen i den blommiga kepsen (MP02LIL ) sju år senare/

Att jag och Jessica umgås rätt flitigt är varken en nyhet eller ologiskt då vi bor en tunnelbanestation ifrån varann och desutom varit bästa vänner sedan gymnasiet. Eller iallafall halva gymnasiet – jag avskydde henne först. Hon och hennes possé körde värsta mean girls grejen när jag  ramlade in en månad efter alla andra, i full hobby-brat mundering och såklart bara hängde med killarna. Fast vår klass bestod ju  av 95% killar  så det fanns ju inte så mycket annat att hänga med. Sen någon dag började vi tjaffsa och skrek på varann tills vi började skratta – och på den vägen är det. Så håller vi fortfarande på, även om det kanske inte är lika högljutt. Som nyblivna singlar är vi desutom varandras värsta mardrömmar, då hon tycker jag minsann borde göra allt jag inte alls har lust med och vice versa.

För nästan ett år sen satt vi hur som och drack vin hemma hos mig och kom på den briljanta idén att försöka få ihop en återträff med vår årskull från gymnasiet. Detta gick ju åt helvete på grund av 1) jag gick på Berghs och hade noll tid för sådant 2) när vi väl kom fram till en dag kunde ingen 3) när vi väl kom fram till en ny dag nappade ingen. Så till slut kom vi fram till att vi bara säger en tid och en plats och sen så får de som vill komma komma, inget allt för uppstyrt helt enkelt. Den dagen var i lördags.

Jag var väl i ärlighetens namn sådär peppad. Dels hade jag lyckats lura döden för en kväll redan på fredagen (när jag höll på att bli sjuk) till förmån för Tommys födelsedagsmiddag och dels var jag emotionellt slutkörd efter att ha slaktat väggen (fortfarande på gränsen till döden) på dagen. Till slut bestämde jag mig ändå för att gå – trots kroppens vägran – sminkade bort sjukdomssymptomen och tänkte att “fuck it, efter den här jävla dagen är det säkert en god idé att bli påmind om vem jag var när jag var 15-18” Åter igen – innan W.

Det var en god idé. Jag skrattade så jag tjöt dansade till soul som om solen aldrig skulle gå upp igen. Fast tusan vad lätt det är att bli 15-18 mentalt igen när luckan mellan mötena med dessa människor sträcker sig över så lång tid. Hade helt glömt vilken jävla attityd jag kan ha lol. Alla väggar åkte upp som murar på två röda. Sjukt. Oh well, jag noterade det själv iallafall 1-0.

På söndagen hade givetvis döden kommit i kapp och jag låg utslagen fram till strax efter 20 – då jag insåg att min spis fortfarande lider sviterna av förra söndagens proppskåpsfail. En pizza senare låg jag däckad i soffan innan jag släpade mig till sängen och somnade fullt påklädd. Tror dock att jag kanske lyckats lura döden nu – för idag är jag feberfri. Skall försöka rädda mitt hem från dess feber-förfall ikväll – skäms för mig själv när jag kommer hem. Blä.

HUR SOM, tack snälla MP02LIL för en magisk kväll  – för att ni är så sjukt mysiga och fortfarande håller högt i tak. Jag vet att folk säger såhär hela tiden, men jag hoppas vi gör om det snart igen! Jag skall försöka att inte vara lika hård och svår då. Promise.

/K

Advertisements

Godmorgon etern och alla ni som skall söka till #Berghs i vår #metropolmorgon/

Precis som Berghs bloggen berättar kommer jag att äta frukost på Metropol 93,8 imorgon, riktigt bra start på dagen – och en solid anledning att gå upp strax efter fem (!) på morgonen. Det blir oundvikligt att inte prata om Berghs när man pratar med någon som går där, det är en så sjukt stor del av livet under året. Plus att det är en spännande skola så klart det kommer komma på tal. Så tips till alla framtida Berghs studenter – ratta in 93,8 (eller lyssna online) på radion imorgon mellan 8-9 så käkar vi frukost ihop!

/K

I’ll be on air at Metropol 93,8 between 8-9 am tomorrow morning as a breakfast guest – talking about life at Berghs and life in general. Super excited!

Morgontipset: Terry Richardson X Happy socks/

Jag ska försöka att inte hyckla så mycket nu – jag är ingen större fan av Terry Richardson som man, vi talade en del om hans beteende på modevetenskapen, ni kan läsa mer om specifika ämnen här. Däremot kan jag inte förneka att han är bra med kameran och jag vill ge en eloge till Happy socks som krossar jantelagen en skvätt som kör all in på en kampanj med honom. Happy socks är ju å andra sidan “ground breaking” som det är, både i finrummet och på kvarterskrogen har de lyckats ta sig in. Nu skall strumpan bli lite sexig också, betyder detta att våra ligg skall få behålla strumporna på?

(Pic source)

Hinner jag skall jag försöka ta mig förbi festligheter kring kampanjen ikväll, kommer missa presspeppen men satsar på festen – behöver ladda mina hipsterbatterier. Ses vi där?

Godmorgon förresten!

/K

I’m no fan of Terry Richardson as a person, read more about why here – but I love his take on Happy socks. Is the sock becoming sexy, is the next step to leave them on during sex?

Morgontipset: Good Wood NYC/

Godmorgon!

Det har ju varit sådär med morgontips på sistone, mest för det har varit dåligt med morgon för min del. Jag gillar ju ändå formatet och tänker att det får gästspela lite såhär ibland.

Just nu är jag såld på träarmband, kontrasten mot feting metallklocka är smått magisk – tack snälla Happy Beads för den hang-up:en haha! Caliroots har tagit in “Good wood”, well hello säger jag om det (även om de kostar 20 dollar på Good Woods NYCs egna hemsida)

/K

Metal watches + wooden bracelets = love.

Morgontipset: Hedi Slimane Diary/

Hedi Slimane är inte längre Dior Hommes magnifika designer men åker fortfarande runt och samlar på sig vackra män att arbeta med. Män som i nio av tio fall krossar adonisidealet. Ett ämne jag gärna pratar om i tid och otid – och skrev min slutessä i i våras om.

Godmorgon Mr Slimane.

/K

I love Hedi Slimanes way of portraying males. Not only because the picturesshow  my own preferences in a partner but simply bacause he dares to glorify something else than Adonis.

Morgontipset: Model X Sportsman/

Sådär tre år efter alla andra fann jag dessa bilder från Vouge US “Shape Issue” som jag hatar att älska. Vid första anblicken älskade jag de här bilderna. Wow tänkte jag, Annie Liebowitz alltså. Lite som om jag vore programmerad att älska allt hon gör. Samtidigt kunde jag inte skaka av mig känslan av obehag. Något i min kropp bara sög till.  Sådär som det ibland gör när man bara vet att något inte står rätt till.

Ta er en titt på bilderna och känn efter själva, så skrivs vi längre ner.

Kan det bli mer normativt? Som Mimmi sa: “Där kan vi ju verkligen snacka att spä på könsroller om stora starka män och tjejer som små söta atribut”  Visst att det handlar om personliga preferenser – men komigen. Beauty and the beast? Här ligger inget krav på männen att vara snygga – de är ju framgångsrika inom något så mansdominerat som sport. Kvinnorna är iochförsig dominerande inom modellyrket – men jag ser inga olika former? Ser på behind the scenes och får det konstaterat att “Vi atleter och modeller har egentligen samma tänk – vi vill bara leva hälsosamt och ta hand om våra kroppar.” Jaha, eller?

Vogues årliga “The shape issue” är för mig ett mysterium. Varje år går de ut med att de räddar världen genom att sporta alla former så ingen skall behöva känna sig ful som ett resultat av övriga elva nummer. Sen lägger de upp en video (i och med 2011 års nummer) där Rihanna talar om hur “gräset alltid är grönare på andra sidan”och att hon älskar plagg som “får min midja att se liten ut” och visst är det från size zero till 20 men hallå? Ett nummer om året? Är samvetet rent då?

Jag råkar kanske besitta ett extra stort intresse för hur män porträtteras i modesammanhang kontra kvinnor. Å lika mycket som kvinnorna förminskas till objekt så tycker jag att de här bilderna fördummar männen. “Se på mig, nu kanske jag inte blev så himla attraktiv men eftersom jag blev bra på andra saker och desutom rik så får jag hänga med topmodeller ändå!”  Åter igen ligger ju denna värdering i denna författares ögon. Hur går era tankebanor? Är jag helt ute och cyklar? Är det jag som fördummar?

Nej du Annie Lebowitz med team. Bättre än såhär kan ni.

/K

I loved these pics at first but then they just pissed me of – can we go more backwards in time than this? Big (not-so-handsome-but-oh-so-rich) men  and these tiny little ladies that makes money looking good (no hate) The cave called and wanted their lifestyle back.