Vecka 33/

Det här inlägget började jag skriva 8/6 förra året.

Ingen aning om varför jag aldrig skrev klart det och som ni vet är KKH redan ute – och att jag nu snarare är snudd på 52 veckor över tiden. På tal om det –  jag har aldrig haft en sådan ålderskris som när de ringde från förskolan för att säkerställa att vi börjar där i september – lite som den här meme:n ni vet:

Ni menar alltså att jag snart är en sådan som “skall hämta barnet på förskolan”?! Vem auktoriserade det? Är lite samma känsla som när vi lämnade BB och det kändes som att vi typ stal henne.

Hur som helst,  jag tänker att texten nedan ändå fyller sin funktion så jag un-draft:ar den helt enkelt, i all sin ofärdiga glans, enjoy:

OK, here it goes. Jag är gravid och har enligt uppgifter från säkra källor varit det sen strax efter det senaste inlägget skrevs. Trots att jag har apparna och har jag fortfarande inte greppat hur länge en är gravid haha. MEN tydligen kommer det ut en liten person jag och han med H “gjort” runt den 27 juli.

Ni som följt med mig ett tag (och på så sätt fått reda på det via andra forum än här) har uttryckt förvåning över hur tyst jag varit om det i sociala medier. Jag och många av er trodde nog att jag skulle blasta ut det över hela internetz så fort vi tagit oss förbi vecka 12. Men så blev det alltså inte.  Jag pissade plus 5 dagar innan jag skulle ha mens. Fråga mig inte hur jag visste men mitt under stretch post boxningen (en vecka innan mens) visste jag bara. Gjorde fyra test till kommande veckan och på MVC konstaterade de att jag var kring vecka 3/4 = hur långt som helst kvar till vecka den där jävla vecka 12. Under de kommande 9 veckorna av hemlighetsmakeri hann jag börja tycka att det var rätt härligt att det var så få som visste. Lite som att vi var en hemlig klubb. Plus att jag, trots högst planerat och frivilligt, inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till faktumet “gravid” pga har ju aldrig tänkt att jag ska ha barn. Så när vecka 12 kom gick jag vidare på ren rutin, och helt enkelt inte gjorde en grej av det.

Var först efter ultraljudet i vecka 19 vi “gick ut” med det i sociala medier, mest pga började synas och det kändes som att det var något som skulle göras – lite som nu vet ni, låt oss gå vidare med våra liv. Detta skedde dock inte med någon magbild eller dylikt, för det suget har också uteblivit – att visa magen alltså. Men det fanns ju inte där sen innan heller. Och innan det blir en diskussion om detta, jag menar inte att en inte får visa upp sin kropp bäst man vill, vart man vill, när man vill – det är din kropp och ditt val (superviktigt faktum! #freethenipple osv)

FullSizeRender

Hela graviditeten har kantats av obekvämlighet inför folks bild av hur man skall vara som gravid. Stundtals har jag hållit på att tappa det helt. Kvinnor överhuvudtaget matas ju med ideal och krav hela jävla tiden och helt ärligt – när jag blev gravid blev det om möjligt värre. Detta är jag inte ett dugg ensam om att känna – såklart! Men här kommer några exempel:

  1. Jag beter mig inte tillräckligt gravid. När det här kom från mina närmsta vänner i form av “du är den mest ogravida gravida person jag träffat” tog jag det som en komplimang. Detta pga var orolig att jag skulle förvandlas till något slags “momster” när jag blev gravid – jag var svinrädd att “tappa” mig själv i allt det här nya och den kommentaren var som ett bevis för att så inte var fallet. Men när det fortsatte kommenteras från randoms samtliga månader efter blev det nästan som  “Vad är det för fel på dig? Hur kan du inte gå runt och vara helt salig över att du är en källa till liv? FÖRSTÅR DU INTE HUR STORT DET HÄR ÄR?” Svaret på den frågan är NEJ det gör jag inte. This is all the pregnant I know. Helt ärligt kopplar jag, trots ultraljud och sparkar, inte att det är en liten person i min mage. Jag menar, jag vet det – men jag förstår det inte.  Det tror jag ärligt inte att jag kommer göra innan hen är ute. Så nej, jag har fortfarande inget “bra” svar på frågan “Hur känns det?” – svaret är fortfarande lite som att vara laktosintolerant.
  2. Jag mådde inte illa i början och jag har inte haft några regelrätta cravings. Däremot var jag så sinnessjukt trött t o m vecka 20, alltså så trött att min  6-veckors sjukskrivning för utmattning 2014 kan ställa sig i ett hörn i jämförelse. Jag sov bort större delen av keramiken, fick berätta för min lärare att jag var gravid andra veckan för att hon inte skulle tro att det var något fel på hennes pedagogik.  Under den här perioden var jag heller inte sugen på någonting öht. Vårt matkonto sköt i höjden pga omöjligt att storhandla när ingen visste vad jag kunde få i mig dagen till ära. Mestadels blev det fryspommes, gurka, mineralvatten och gröna äpplen pga gick ner. Har i princip inte käkat kött fören nu på slutet, läs inte ens bacon. I REPEAT: INTE ENS BACON. Första dagen jag kände mig “hungrig” gick vi ut och firade på fancy restaurang haha! Med tiden bytes äpplena till apelsiner, apelsinerna till hallon och nu har hallonen bytts ut till ananas.  Summa summarum: jag går inte hemifrån utan fruktsallad. Poängterar detta en sista gång – detta är inte för att jag tänker på min vikt utan för att-det-är-det-som-går-ner. Är fortfarande inte sugen på något (förutom glass), vilket är så förbannat tråkigt. Jag älskar ju att äta. Fick hursom trots ovan faktum höra “oroa dig inte det kommer!” SOM OM det är något att eftersträva – att må illa och bli sugen på knäppa grejer mitt i natten? Summa summarum pt 2: kände mig lurad av Hollywood.
  3. Jag har inte gått upp så mycket i vikt, tror jag. Var ganska tidig med att poängtera att jag inte vill veta hur mycket jag väger. Detta gick ju sådär med tanke på att jag både såg vågen och fick reda på det ändå verbalt. Råkade även ut för en galen barnmorska (innan jag bytte vårdcentral) som ville att jag skulle fylla i ett träningschema som visade vad och hur jag tränat, helst tre h i veckan. Åter igen – som att vi kvinnor inte har nog med krav på oss som det är… Skulle kunna skriva milvis om hur sjukt jag tycker det är att en graviditet öppnar upp för ohämmad mängd kommentarer om ens kropp och matvanor.  Sen upplevde jag det däremot som att jag hade så sjukt mycket tid över när jag varken rökte eller drack vin/ var bakis haha – så jag gymmade varannan dag och gick en timme nästan varje dag från och med vecka 20 – typ av ren tristess. För då small det! Jag minns min första pigga dag kristallklart: var en fredag och från en dag till en annan kände jag mig som superwoman – tror aldrig vår lägenhet varit så ren, min kropp varit i så bra form och bäbisförberedelserna i så bra fas som då t o m vecka 30.  Jag tror, no joke,  även att jag gått ner spritkilon parallellt med att jag gått upp gravidkilon. Sen blev min mamma inte särskilt stor heller för den delen. MEN VAD VET JAG? Åter igen – this is all the pregnant I know. Tänker även att barnmorskan hade sagt till om jag varit ovanligt liten. Nytt för den här trimestern är att jag hamnar i situationer där jag i princip måste bevisa att jag skall föda snart pga folk som “inte tror sina ögon”. Suck.

Det här blev ju en ganska bra summering – kanske skall hänvisa till denna

 

Advertisements