Idag är en sådan där dag. En sådan som jag behövt ganska länge men inte unnat mig. En sådan som egentligen inte känns som ett unnande utan rent ut skrivet mest melankolisk. Jag behöver sådana dagar också, det gör vi nog alla.

Jag snoozade bort hela dagen istället för att gå till skolan. Vilket såklart inte känns särskilt soft alls men just idag tänker jag inte döma mig själv så hårt för det. Mina klasskompisar ringer och skickar sms och jag trycker bort dem på någon slags snooze-rutin. Läsplattan jag fått av min mutti skickas till Boden istället för Luleå och just idag känns det som en jävla katastrof – i alla fall i fem minuter tills jag inser att min vän kan hämta ut den om hon bara får sändningsnumret. Samma mutti skickar upp två nya läppstift varav ett är i fel färg, också katastrof – i cirka lika många minuter tills jag inser att jag passar i den nyansen också. Jag får ett sms som konstaterar att “livet suger så jävla hårt ibland” och jag svarar “ja, det är inte lätt här i min lyxlägenhet” fullt medveten om hur triviala mina så kallade katastrofer är.

För oavsett om jag är på ett jobb eller hemma så hinner mitt kaffe alltid kallna ändå. Tänker att det nog alltid kommer vara så med mig, att det som händer för mycket i mitt huvud för att kaffet skall hinnas med. I alla fall på utsatt tid. Jag byter kaffet mot billigt rödvin i vitvinsglas, sörjer de vissnade tulpanerna lite väl intensivt, skiter i att borsta håret, gömmer mig i en skjorta som luktar H och konstaterar i samma veva att min nacke är lika stel som en okokt spaghetti. Jag glömmer tändaren på nedervåningen exakt varje gång jag skall gå upp till balkongen och måste sedmer beskåda diskbänkens kaos dubbelt så många gånger – utan en tanke på att stanna och ta i tu med det. På tal om spaghetti.

Det är helt enkelt en sådan dag. EN. Den första på oerhört länge, och som säkert kommer vara över redan imorgon. Känner en sinnessjuk tacksamhet inför den vetskapen. Vetskapen om att det är OK med dagar när en bara är just det – OK. Det är en lyx att kunna räkna dagar som denna på en hand. Så har det inte alltid varit. Faktum är att, trots tusen snoozningar idag, är jag inte särkilt trött längre. För första gången på år är jag vaken mest hela tiden – även om väckarklockan och jag inte är sams än. Men den fredslösningen kommer nog med ljuset – och med tiden.

Den där tiden vi måste komma ihåg att ta oss.

Oborstat hår signerat Erica på Sax och Maskin, skjorta från Carlings, läppstift Aqua Rouge #13 från Make up forever (bäst!) och trötta ögon signerade livet.

Kärlek

/K