Åh hej saknade ni!

Jag vet att det varit tyst här – i veckor. För mig är  min blogg ett sätt att skriva rent mina tankar, bena ut mina känslor – men livet AFK kräver ibland att jag måste vara tyst, vänta med att dela med mig. Det är viktigt för mig att skriva om riktiga saker, och när jag inte kan/får drabbas jag av lite “writers block”.

De senaste veckorna har varit helt galna, mycket hysh hysh och papper. Äntligen kan och får jag berätta för er vad som händer, och jag är så taggad att få dela med mig av livet igen, ett liv som gjort en 180 graders vändning. En gryta som äntligen puttrat klart.

“Vi är ett lag, och saknas det nyckelspelare så spelar vi helt enkelt inte lika bra.” Så sa jag till H igår innan vi somnade. Han hade varit i Riksgränsen i fem dagar och jag var kvar hemma – i Luleå. För så är det, att jag bor här nu! I en bostadsrätt mitt i stan tillsammans med han med H (som numera även är han med mustasch – bästa!) I onsdags skrev jag på pappren för mitt nya jobb som kreatör och strategisk projektledare på fina meraevent och nu väntar tre veckor av flyttkaos innan jag officiellt kan kalla mig expat.

Det senaste året har varit ett m-a-y-h-e-m, ni som har följt med mig ett tag vet att jag har gått igenom en examen från ett turbulent år på Berghs, dödsfall, break up, bodelning och andra bomber och granater – utöver den pärs som var att bli projektledare “på riktigt” på världens bästa Bannerboy.

Det är ingen klyscha att saker och ting sätts i perspektiv när en hamnar på en plats där man mår bra. Det var precis det som hände när jag träffade H, när jag landade, när jag stannade upp och kände efter. När jag kände efter, när jag fick perspektiv –  insåg jag att jag var så fruktansvärt trött. Min kropp sa ifrån och jag som nästan aldrig blir sjuk drogs helt plötsligt med migränanfall, sjukslängar som höll mig fast i sängen, annalkande magsår och ett fokus som kom och gick i technotempo. Helt plötsligt spelade det ingen roll att jag jobbade på världens bästa arbetsplats, att mina vänner är mina största idoler eller att jag äntligen släppt andras bagage. Jag var bara trött, jag var inte alls varken den anställd eller den vän jag ville vara – men framför allt var jag inte den jag vill vara. Så efter Amsterdam (en förövrigt helt magisk resa) gjorde jag min sista vecka på Bannerboy och onsdagen efter åkte jag upp med två fulla resväskor och en hund (är hundvakt åt Fayes genihund farbror Valle) till Luleå. Jag kom hit med en önskan om att få tillbaka min kreativitet, min energi och min pepp. När jag redan på torsdagen blev inkastad i ett pitch-spån-möte på meraevent visste jag att jag hade gjort rätt – det är ju här jag skall vara. Nu skulle man ju kunna tro att detta innebar att jag bah körde på, men nej – jag fick givetvis panik och ringde mina bästa bitches och hyperventilerade haha! Vad håller jag på med, bo i Luleå, hur gör jag med lägenheten, hur får jag upp Åke, gaaaah, bröööl osv… Åter igen visade mina jävla hjältar till vänner varför de är bäst med en kollektiv version av följande budskap “Är du kär i H och i en arbetsplats och båda råkar ligga i Luleå är det väl inte något att orda om god damnit?” Snipp snapp slut – sista veckan i maj flyttar jag ut.

Det är klart jag är livrädd, herregud det strider ju mot varenda liten cynisk princip i min kropp att “flytta för en jävla snubbe” – lämna mina vänner och mina älskade Bannerboys. Men någonstans där bland sportreferenserna insåg jag att jag faktiskt inte flyttar för “en jävla snubbe”… Jag flyttar till.

Jag flyttar för mig.

Kärlek

/K

Att jag ser Kiruna som hemma är ju ingen nytt under solen. Jag kan varje gran och isplätt som min egen bakficka. Men det är ju en annan typ av hemma, där kommer jag ju hem till släkten och blir typ tio bast gammal igen. När jag satte mig på planet från Luleå i måndags morse slogs jag av känslan att jag skulle åka bort och inte hem, vilket må vara helt sinnesrubbat med så var det.

Jag brukar säga att Luleå är så tyst att jag faktiskt hör vad jag själv tänker, det är inte så mycket annat som stör. Jag kan befinna mig i världens hetsigaste miljö för att sedan gå ut på gatan och mötas av total tystnad (bortsett från vinden som slår mot isen) Jag vaknar tidigt av mig själv, somnar utan problem och av någon outgrundlig anledning finner jag någon typ av ro i att städa där. Medan H nog tycker att jag far runt som en virvelvind ser jag det som att jag faktiskt har ro att “plocka lite”. Jag promenerar överallt också, måhända för att Hs lägenhet ligger mitt i stan – men inget är som långt bort. Inte som hemma i Hässelby där jag ibland stannar hemma av ren lathet, för att det är “för långt” in till stan. Jag börjar hitta överallt nu också, och ibland tar jag ett extra varv om jag hittar en väg jag inte gått på än. Jag vet ju att jag oavsett alltid hittar hem. Jag skrattar lite åt att det mesta heter precis vad det är, så som shoppingcentrumet som heter “Shopping” eller pilatesstudion som heter “Pilatesstudion” Det är enkelt, lite som min bricka som det står “Bricka” på. Inga konstigheter, ingen hype.

Jag har ju redan skrivit om att H sänker min puls och så är det ju, men jag blir nog lite mer hakuna matata där rent allmänt. Håret är lite rufsigare, sminket lite sällsyntare, frukostarna lite längre och kaffet hinner aldrig kallna (då jag inte springer ifrån det) Inte heller planerar jag så mycket, ibland ringer det på dörren (som H inte låser) och någon glider förbi – jag fastnar under täcket på balkongen i timmar, går hela varvet på isen och fastnar med kameran lite överallt. Jag ser mer, då jag inte stressar förbi.

Det tar någon vecka att komma tillbaka mentalt till Stockholm varje gång. De första dagarna går jag fortfarande rätt långsamt, vilket inte alltid är helt kompatibelt med det liv jag ändå har här haha. Jag brukar säga att jag känner mig som en Stockholmare i Kiruna och som en lapp i Stockholm. Det är 123 mil mellan Stockholm och Kiruna – och med tanke på min drivveds-persona så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig så hemma lite förbi mitten av den sträckan. Men sen kommer jag hem till mina andra boyfriends  och wifeys och inser att en stor del av mitt hjärta ändå bor här också.

Home is where the heart is: någonstans mellan huvudet och höften alltså.

Kärlek

/K