Show me how to fight for now/ And I’ll tell you, baby, it was easy/ Coming back into you once I figured it out/ You were right here all along/
Kärlek
/K
Month: February 2013
Torsdagsnarcissismen/
Om sisådär nästan exakt två veckor far jag norrut, ungefär såhär peppad är jag på det. Mycket armflax nu. Alltså astaggad. Livet!
Min orts tecken är ju känt sedan tidigare (se mittenbild) men idag föddes även Bannerboys eget gangsign, very episkt! Tänker att det även är högst användbart för alla oss bad bitches också – loud and proud. BB represent!
Ett typiskt bra exempel på en bad bitch är dagens mesta geni aka Rebecca Léon som idag kläckte denna brillianta idé pon di twitter.
While on the subject – i morgon skall jag f ö på bad bitches-middag med ett gäng gäris jag inte träffat förut (förutom en) och på lördag hoppar jag in i en bil (post yoga) och roadtrippar med en hel drös strangers till Uppsala. En är ju socialt kompetent osv. Who run the world? GIRLS. Tack så mycket.
End of narcissism. Kärlek!
/K
HEN UP!/
Måndag. Jag har sovit more-or-less hela helgen: på soffor, på tunnelbanan, i sängen, mitt på dagen, på bussen, under filmen och på natten. Har trots detta hunnit med att träffa nästan alla mina favoritpersoner. Mycket oklart hur detta gick ihop.
Jag vet inte om det är årstiden eller om hela den här staden som fått psykbryt – men otaliga samtal med folk jag älskar senare har jag bara en fråga att kasta ut i kosmos såhär i början av en ny vecka:
Varför beter folk sig som arslen mot dem de älskar? Att älska någon handlar väl om att vilja att personen skall må bra, vara lycklig, känna sig sedd och viktig? Åt båda håll. Behandla folk som du själv vill bli behandlad damnit! Jag orkar inte höra en till historia om hur de jag älskar blir illa behandlade. Hen the fuck up!
Så visa lite kärlek den här veckan (inte bara på nätet – IRL AFK också – om möjligt) Återställ balansen! Jag kan börja:
Här kommer lite andra förslag:
- Skicka ett sms som inte handlar om att ni behöver köpa hem mjölk. Tro mig, något så enkelt som ett “Jag tänker på dig” är magiskt.
- Ring utan att egentligen ha något att säga.
- Smyg ner en lapp med ett hjärta på i hens jackficka/ väska.
- Hångla! Smack bah. Då menar jag bara hångla, inte förspel (även om det kanske blir lattjo sen) Hångla som på högstadiet helt enkelt.
- Pimpa frukosten, klipp skinkskivan i form utav ett hjärta.
- Dansa tryckare i köket.
- Pausa TV-spelet bara för att pussa på den som sitter jämte.
- Ha picknick inomhus och drick cava en onsdag.
Det finns så himla många bra sätt att visa kärlek på, oavsett om man är sämst på att uttrycka den verbalt eller fysiskt. Det finns alltid tid att höra av sig. Det finns inget antal mil eller någonting som heter “för mycket kärlek”. Däremot kan kärleken dö, och det är då man gör slut. Hårda bud kan tyckas, och visst är det inte alltid såhär svart eller vitt. Din syn på romantik behöver inte vara den samma som min. Men skam den som ger sig!
PUSS och kärlek!
/K
She don’t gossip, she just bossip/
Igår slog det mig hur pass uppe jag varit i att försöka lösa, överleva och oroa mig över situationerna omkring mig det senaste halvåret. Situationer jag allt som oftast inte ens orsakat själv, men likväl försökt styra upp. Eller, på ett sätt har jag väl egentligen orsakat nya situationer själv baserat på andras beteenden. Skapat kaos av kaos. Ni är många som försökt förklara det för mig, gormat att det inte varit mina problem att lösa medan jag envis hävdat att det varit för någon form av “greater good” Allt för sällan mitt eget.
Jag behövde distans från kaoset, få tillbaka fokus (privat) på rätt grejer och som jag skrivit förr – vissa personer fyller vissa funktioner under vissa perioder. Jag hade nästan glömt hur himla sant det är, och hur himla knäppt det är att vissa personer som kommer att fylla vissa funktioner tenderar att komma in i ens liv innan man ens visste att det behövdes. Den här perioden behövde gummibandet. Ett gummiband som påmint mig om att det inte behöver vara så jävla komplicerat hela-jävla-tiden. Att så länge man bara är ärlig mot sig själv så löser sig det mesta, att genom att vara ärlig mot sig själv är man också ärlig mot andra. Som påminner mig om att det är OK att låta andra ta vissa beslut och sedan bara se hur det “plays out”
Varning för ordvits (och ännu mer Svengelska) – ett gummiband som fått mig att “snap out of it”
Jag är så tacksam för den effekten, för perspektivet och för lugnet som kommit på köpet. Jag vet inte vad rätt grejer är att fokusera på (privat) hellt och fullt, men jag vet att jag behöver röra på mig – för jag dör om jag fastnar här. I resterna av någon annans kaos. Jag behöver hoppa ut för några stup och våga lite mer. Framförallt behöver jag faktiskt inte veta vad. Att räcker. Så igår kväll vågade jag lite, jag frågade och fick ett svar jag ville ha. Ett svar som jag inte vet vart det leder, men vet ni vad? Det visar sig.
Kärlek
/K
Bohemian crush/
Det finns något typ av hopp om kärleken nu för tiden. Eller kärleken är nog ett för stort ord, men hopp om känslan i alla fall. Något annat än “Jaha”. Även om jag trivs väldigt bra med att inte ha någon att svara till, att bo själv och att enbart resursplanera min egen tid. Men jag vågar våga tänka tanken i alla fall. Kommer på mig själv med att dagdrömma om kökshångel, inrökta rödvinsmiddagar, hela dagar i sängen och samtal som aldrig vill ta slut. Men jag har också upptäckt hur svårt jag har att lita på känslan, hur vilsen jag känner mig när jag skall försöka följa efter den. Min kompass är som borta, läs trampad på och sedermera trasig. Känner mig en skvätt maktlös men mest flera ton förbannad på anledningarna till att jag fortfarande håller garden uppe. För det gör jag. Förutom när jag är nyvaken haha, då är jag livsfarlig för mig själv! Jävlar vad mysig jag är då, nu senast slängde jag ur mig ett “baby” av bara farten innan jag slängde min egen hand för munnen.
Ja ni läser ju, det är som att garden uppe ligger i öppet krig med morgonmyset och ibland känns det som att jag står utanför och bara ser på. Tur att någonstans däremellan finns det något så praktiskt som en emotionell airbag som luften får gå ur innan slutscenen a’ Braveheart tar plats.
Tills dess vrålar jag av lycka över att Tame impala kommer till Way out west, målar gubbar på väggen för att skratta åt istället för att förbanna de fula borrhålen i mina väggar, har kokosrökelse på dygnet runt och dansar runt hemma till min nya bästa playlist (många sådana nu för tiden) Jag har blivit nykär i mitt lilla stora hem efter två veckor som innerstadsbo. Det har infunnit sig en så himla härlig känsla av frihet som resultat av det faktum att jag inte har så mycket möbler eller kludder hemma överhuvudtaget. Varken emotionellt eller fysiskt. DEN känslan.
Livet, to be continued…
Kärlek
/K
Söndagsnonsens/
Min rehabhelg börjar ta slut. Ställde in alla planer till förmån för lite sinnesro/ anti-hets. Låg i sängen precis hela dagen igår och plöjde igenom hela säsongen Gengångare på svtplay i ett sträck. Idag tog jag mig hur som helst upp innan lunch – lagom till att mutti och en pappa kom förbi och körde en “singel-dekadens-intervention” och fyllde min kyl, styrde upp Åkes akvarium och bjöd på fika haha. Världens bästa päron no doubt! Även lyckats tvätta, boka träningspass för hela veckan så nu har jag bara dammsugning kvar sen är livet back on track. Boom!
Jag peppar Way out west som en dåre just nu – lite för många bra artister som kommer för att stanna hemma etc. ANYHU, while on the subject är Friends en ny bekantskap från förra årets line up. Tveklöst mitt mest spelade band just nu – bäst är I’m his girl och My boo. Tips från coachen, puss!
F ö är det hysteriskt kul att diverse hens tror att jag har snubbe på grund av att min hemma “location” på instagram är “@ Moa und Åke” haha! Så nu reder vi ut det här en gång för alla:
- Åke är alltså min sköldpadda (se bild ovan)
- Anledningen till att jag inte angett min civilstatus (som i högsta grad fortfarande är singel) på Facebook beror på att jag aldrig-någonsin-läs-ever kommer ange den där – igen.
- Ringen jag har på vänster ringfinger är heller inte en förlovningsring men oerhört praktisk när jag inte pallar med psykoser på stan.
Nu: svart kaffe och svart tvätt. End of nonsens.
Kärlek
/K
Gummibandet/
Vi är lite som ett gummiband säger jag, intakt men ändå flexibelt. Så himla lika på så många sätt men ändå olika. Fast olikheten är själva gummit – det som gör oss flexibla. Det som gör oss intressanta. Det som gör oss dynamiska.
Jag är sällan stressad men ofta i rörelse, alltid på väg – ofta någon annanstans mentalt. En tanke är mycket sällan ensam, eller fokuserad. Förutom när jag skriver. Det är både en gift och en course. Jag är bra på att göra många saker samtidigt men icke argumenterbart sämst på att vara där och då – i nuet. Förutom när jag dansar.
Men så ringer telefonen och jag hör en röst jag inte hört på sex år och allt stannar upp. En röst som får mig att bara vara där, precis just då. Jag lyssnar, pratar, skrattar (på ett sätt jag glömt att jag kunde – högt och rakt ut) och när vi väl lägger på inser jag att det gått en timme. Jag har lyckats vara på ett ställe mentalt i en hel timme. Nu har den där rösten på något konstigt höger blivit en del av min vardag igen och effekten av den kvarstår. Som ett gummiband håller den mitt fokus på plats. Det är konstigt, skrämmande, häftigt, roligt, hysteriskt, odefinierbart och alldeles logiskt – allt på samma gång.
Men framförallt så är det bara. Varken mer eller mindre. Varken då eller sen.
Det är nu.
/K
Störst av allt är kärleken #nätkärlek/
Idag fick jag världens kanske finaste mail. Bara sådär. Började typ gråta för att jag blev så himla glad.
Anonym nätkärlek är genidraget som kommit till efter veckans näthatstrauma. Många är vi som förfärats över hur lätt det verkar att bete sig som ett riktigt rikspsycho på avstånd, många är vi som näst intill förlamats av realisationen att det går till såhär. På riktigt. Jag är så jävla stolt över att känna genierna bakom den bästa jävla motreaktionen jag någonsin sett. Anonym nätkärlek slog ner som en kärleksbomb idag och jag ber er att sprida siten till alla ni känner. För det här är så jävla viktigt och bra.
Tack!
/K
Love to say I told you so/
För över ett år sen skrev jag i det här inlägget att jag om tio år skulle jobba med copywriting. Också. Jag förbannade de som envist stretade emot för att hålla titelporren oförändrad med alla sina fack. “Jaha, skall hon komma här och kalla sig kreatör nu också? Vilket hittepå, på vilka grunder?” Mitt första copyjobb fick jag redan innan jag gick på Berghs, även om den produktionen inte gick live fören min andra termin. Samma termin fick jag mitt andra uppdrag baserat på att en hen blivit tipsad om att jag var bra på att skriva och samma termin tävlade jag i min första reklamtävling (som både copy och produktionsledare) – och gick till final. Grunden är att jag uppenbarligen är bra på det, och det är den enda grundjäveln som behövs.
Jag satt på en arbetsintervju i somras, och fick den klassiska frågan hur jag skulle beskriva mig själv. Jag svarade tydligen lite för “fyndigt” och fick svaret “Jaja jag ser att du jobbat som copy – men det är inte det du är här för.” Det svaret är ett så tydligt exempel på rädslan som finns i den här branschen gällande hybrider. Men också ett helt sjukt svar baserat på att min kompetens som produktionsledare ifrågasattes för att jag råkar kunna en annan sak också. Varför skulle en kompetens försämra/försvaga en annan? För som jag ser det är det precis tvärt om – mitt copy-tänk gör mig till en bättre produktionsledare och mitt produktionsledar-tänk gör mig till en bättre copy.
Jag sökte inte till Bannerboy som copywriter, och jag tackade nej till jobb som copywriter i somras – just för att jag ville jobba med det jag precis tagit examen som. Sex månader senare har jag trots detta gjort en hel del bannerkampanjer och i veckan spikade vi att jag nu officiellt är vår in-house copy. Också. Det tog alltså inte tio år och jag kan utan problem säga att det går att göra både och under en och samma flagg. Jag gör det på mitt sätt.
En annan grej jag nu kan stryka från min bucketlist: i vår har jag blivit ombedd att komma tillbaka till Berghs – men som föreläsare. Jag DÖR av pepp, stolthet, hybris och myser på det faktumet att jag satte upp precis just det som ett av mina “inom fem års mål” när vi skulle skriva en sådan lista i början av utbildningen haha.
Mitt liv alltså, är fan bäst.
/K
You can't start a fire without a spark 
