Små hörn av vardagslyx #instagram/

På Hemköp i Stadshagen sålde de Zoo på snöre för 10 riksdaler påsen. Köpte två.

Lyxlunchade med en fin (numera föredetta) klasskamrat i solen, närmare bestämt Mr Vallenholm.

Tänker att jag inte skall inta så mycket chips och läsk (ingen vikthets snarare tandläkar-snålhet) och festade till det med tomater och mineralvatten. Hejja mig.

W gästspelade på Metropol och jag fick åka med i taxin ända till jobbet. Win!

Ledig helg = synkroniserade naglarna med skalet på mobilen. Viktigt med konceptuellt leverne och så vidare.

Precis när jag lyckats få till en perfekt lackning överraskar mutti mig med finfint rosa-guld lack av favoritfabrikat. Blir svårt att hålla sig från att lacka om nu… Oh i-lands problem how I love you.

/K = karmastalnacke på instagram

My life is full of small corners of everyday glam at the moment. Everything from luxury-lunch with old classmate to suprise gifts from mutti. Like more “important” things like actually having a sunday off to color-sync my nailpolish with my phonecover.  Thank you instagram for making me remember the small things in life. Mwah!

Två generationer, två dagar/

Igår kom mutti upp på kontoret lagom till stängningsdags, tänker att det är lika bra att grabbarna vänjer sig vid att min mutti och jag hänger en del haha. Lika bra att utsätta dem för oss två tillsammans på en gång – jag har ju redan träffat både deras syskon och barndomsvänner under min dryga månad där.

Som jag nämnde igår har jag ju lovat min mutti en Basewater, och även att hon såklart förälskat sig i en säsongsfärg. Ni kommer förstå hennes kolörpreferenser när ni fortsätter scrolla i detta inlägg – it kind of speaks for it self. Jag tog ut en symbolisk hundring som början på betalningen och sen körde vi. Hypen var total när kvinnan som för två år sen aldrig lagt mer än 200 kronor på ett plagg stod där med den nyaste medlemmen i familjen.

Vi firade på Beirut Café (där vi även firade min 24 års dag för snart två år sen) Mutti beställde råbiff-meze och fick in typ ett kilo kött – vi kunde inte sluta skratta åt den obscena mängden “smårätt”. Snodde med mig resterna hem, och ja alla ni råbiffs freaks där ute – jag tänker steka den. Deal with it.

Dag två av min helg med mutti började på M/S Gurli för att 1,5 timme senare anlända till Artipelag. Mutti undrade hur jag hade fått nys om det här stället och efter en liten stund insåg jag att det var ett resultat av sociala medier ha! Senaste månaden har instagram exploderat av fantastiska bilder med geo-taggen “Artipelag” Lite research senare var det vår tur.

Det kostar 200 kronor att gå på båda utställningarna, vilket jag kan tycka är lite overkill – men å andra sidan värt det på många sätt. Väl ute vid Håludden sprider sig ett lugn i hela kroppen, ett lugn som gör att utställningarna får en helt annan dimension. Det blir som så lätt att ta dem till sig när innerstads-hetsen fick stanna vid Nybrokajen.

Det råder fotoförbud såklart, vilket jag missade (sorry!) men jag tycker verkligen ni borde spana in Annika von Hausswolff som tar helt magiska bilder. Denna gång ställer hon ut bilder av övergivna hus/lokaler. De fick mig att minnas när jag och Ika var i Kroatien och smög oss in i ett övergivet hotell som blivit förstört under kriget, men som trots allt kaos var så fruktansvärt vackert. Innergården hade förvandlats till en lummig trädgård fylld av apelsiner och oliver och utsikten över det Adriatiska havet gjorde att det faktum att vi stod i en ruin var som bortblåst.

Lite som Berlin, något skadat som ändå blir något vackert. Det går inte att bomba bort historia, eller karaktär för den delen. Gäller både människor och byggnader tänker jag.

För att citera Marilyn Monroe “Sometimes good things fall apart so better things can fall together.” 

Efter en sen frukost “a’ Tysk” (läs socker) följde vin i solsken. Livet var nästan löjligt perfekt. Jag och min mutti är oerhört lika till sättet och till intressen – men när jag ser den här bilden inser jag också hur toklika vi är utseendemässigt. Speciellt när det ser ut som om mutti har mitt hår haha.

När vi kände oss klara med finkulturen försökte vi lokalisera Gustavsberg, bussarna från Artipelag går inte så ofta men enligt informationsdisken skulle det inte vara så långt. Jag köpte inte riktigt det och lyckades sedemera flörta till oss skjuts av en annan fin uppsättning mor och dotter på parkeringen, long live strangers!

Jag samlar ju på Iittalas Marimekko-skålar och har trots detta inte tagit mig ut till den beryktade outlet mina vänner berättat om. Tror dock att vi måste ta ett snack om det här med “outlet” – två bord av en hel lokal räknas väl inte som “outlet”? Eller så är det jag som inte insett vad de faktiskt kostar innan, då jag fått min samling i present ehmn. Kom hur som hem med en liten semigrön historia a’ 149 kronor.

Sen blev det en tur hem till fina gamla Gröndal för middag och spontant sömnanfall på soffan innan jag åkte tillbaka till orten. Hade hypotetiska planer på att ta mig an sommarnatten – men väl hemma i horisontalt läge med “White collar” på skärmen kan jag inte klaga. Imorgon blir det hajk med Tuttis.

Hoppas er helg varit helt magisk, berätta gärna vad ni haft för er. Såhär på sommaren hörs vi ju som inte lika ofta.

Kärlek

/K

I’ve had two amazing days with my mutti – equal parts consumtion/ culture + concrete/ nature. We went to Artipelag – a magical place where art meets Stockholms atipelago, go there if you get the chance. You won’t regret it!

Livet 2.0/

Så kom den första lönen – och jag hamnade i chocktillstånd haha. Tänker inte droppa några siffror men jag fick ut mer netto än jag hade brutto på min gamla jobb. Plus att jag räknat fel på vad jag skulle få ut efter skatt (Som den projektledare jag är planeras min månad i ett excel sheet, inkomst minus fasta utgifter minus rörliga utgifter.) 

Med tanke på att CSN levererade cirka 2000 i Maj och post examen apatin var ett faktum mellan (det som kändes som) en zillion arbetsintervjuer går första lönen till att täppa igen de hål som frätte fram efter två månader utan lön. Sjukt grej det där egentligen, då jag insåg att jag inte har så mycket fasta utgifter och alltså kunde punga Milano resan, väskan (!!!) och unna mig den här tröjan jag haft våta materialistiska drömmar om sedan förra året – med god marginal. Så himla knäppt. Kommer ta lång tid att vänja sig vid det här känner jag…

Jag har pengar – för första gången i mitt liv har jag en inkomst som gör att pengar inte är ett problem. Vilket är väldigt långt ifrån det liv jag på ett sätt nu  lämnar bakom mig. Jag är inte på något sätt uppfostrad med pengar – min mutti jobbade under t ex sin mammaledighet och åkte alltid till jobbet så pass tidigt att jag fick hänga med kökspersonalen innan skolan öppnade. På något sätt fick hon det alltid att gå ihop. Hon har lärt mig att pengar tjänar man – inte får. Tack vare henne sålde jag mina leksaker, sparade och började jobba extra tidigt. Jag fick inte åka på kollo för att vi hade en för fin adress, och jag kom ihåg att jag undrade om de var dumma i huvudet som missade mig?  Jag känner mig så sjukt ödmjuk inför mitt kontoutdrag men påminner mig själv att jag faktiskt får unna mig – för jag har tagit mig hit själv. Jag pluggade och jag fick jobb.

Fast helt själv stämmer ju inte för jag har haft ett magiskt support system bakom mig – och nu kan jag äntligen skämma bort dem! Jag har bl a lovat min mutti att jag skall köpa en Basewater till henne – dock förälskade hon sig i en säsongsfärg som försvinner innan jag kan spara ihop, men hur som köper hon den själv – idag – och får de pengar jag annars skulle sparat varje månad fram till julafton (då hon skulle fått den) och 2013 bjuder jag W till London. Jag är så sjukt glad att jag har möjligheten att göra sådana saker nu, det är utan tvekan det bästa med livet 2.0.

Avslutningsvis,

1) Utbildning lönar sig.

2) Jag får känna mig som Jay-Z idag.

3) Svävar jag iväg – dra ner mig på jorden (tack på förhand!)

Stay in school.

/K

Ps. Ja, jag ger pengar till välgörenhet – det har jag gjort så länge jag har haft en egen inkomst.

Got my first real salary post graduation and feel humble as hell (not being raised by money) but a bit like Jay-Z aswell. And I’m gonna let myself enjoy this – but please do pull be back to my feet if I start acting like a brat!

Hej jag/

Ibland tas en sådan bild då man faktiskt ser ut precis så som man ser sig själv i spegeln. Inte photo booth snygg eller duck face ful. Bara jag.

Det här är en sådan bild för mig. På något sätt gör det att jag tycker om den här bilden mer än de flesta. Hej mig!

/K

Suddenly it happens – one photo gets taken that actually looks just like that face I see it the mirror every day. This is one of those – for me.

You turned your back on tomorrow ’cause you forgot yesterday/

Igår kom äntligen mina nya glasögon. Jag hade lovat mig själv att unna mig ett par nya när jag fick jobb. Passande nog firar Stockholms bästa optiker Bågar och Glas 30 års jubileum i Juli så som stammis fick jag en fin rabatt. Detta blir ändå tredje bågen jag plockat hem från dem.

Bågen är från Vasuma och modellen heter “Snok”

Insåg att det är lite klurigt med tunna bågar i silver – även om de inte är så små så går det inte riktigt att gömma trötta ögon bakom dem. I alla fall inte på samma sätt som bakom ett par grova mörka plastbågar som stjäl all uppmärksamhet. Jag accepterar dock utmaningen alla dagar i veckan.

Efter jobbet åkte jag hem till min finaste Ika som flyttat in i myslägenhet i Sumpan med snygg-Frippe och mitt ofödda gudbarn (!) Fick lyxmiddag och känna mitt framtida gudbarn sparka. Aldrig känt en bebis sparka i magen förut, hur stort som helst! Kanske det ballaste jag varit med om faktiskt. Så himla knäppt att jag missat nästan hela hennes graviditet för jag varit begraven i all things Berghs och examen. I september smäller det hur som, fint att jag bor rätt nära och att jag kommer ha kapital att skämma bort ungjäveln då. Längtar!

Ika skällde ut mig för att mitt hår såg förjävligt ut. Vilket det gör mest jämt nu för tiden – vilket kan bero på att jag inte varit hos frisören sedan innan praktiken i februari! Den 25 augusti har jag i alla fall en tid innan jag åker till Örebro för att fira Johns födelsedag på kvällen. Hur som helst bröt jag mot lagen igår kväll – och skämsduschade 23:00 trots att jag bor i hyreshus. Living on the edge…

I dag avslutar jag tredje veckan på jobbet och firar med grill och vänner på bakgården. Fint! I övrigt lyssnar jag mest på den här låten.

/K

1) Got my new specs yesterday, you dig? 2) Felt my coming god child kick – such an out of this world experience – can’t wait for September!

The show must go on/

När jag var nere i Lund pratade jag och en vän mycket om döden. Det var då min gammelmoster låg på sjukhus, det var första gången i mitt liv jag sett henne (eller någon annan för den delen) svag. Min vän pluggar till läkare och vi talade om skillnaden mellan att förlora någon långsamt kontra snabbt och utan förvarning. Jag har förlorat min farfar, farmor och gammelmosters man enligt det sistnämnda och fallit i tusen bitar varje gång. Samtidigt har jag varit tacksam att de sluppit lida, sluppit känna det på sig – sluppit vänta in döden.

Med min gammelmoster var det en annan sak. Från och med jullovet hade jag det på känn – och ni som har hängt med ett tag vet  att jag sedan dess tagit varje chans jag fått att åka ner. Den här gången var det som att jag bunkrade upp, med hennes böcker och historier (från andra världskriget – som vi spelade in) Hon gav mig halva sin garderob och berättade om varje plagg in i detalj. Hon mindes nämligen allt, från vart hon köpte det till tillfällen hon burit det – hon berättade om materialen och funktionen. Tänker att det är en av de många anledningar hon och Minna kom att stå varann så nära, för där är de precis likadana. De två är anledningen till min syn på konsumtion och min kunskap kring plaggen i sig.

För ett drygt år sen besökte min gammelmoster Minnas Oddlovin‘ showroom och jag minns hur Minna skickade ett sms som berättade att Ingeborg på rak arm köpt två av de dyraste plaggen hon hade inne. Jag minns att jag skrattade när hon berättade att det var två indiska bomullsklänningar och jag minns hur bra jag tyckte att det var att hon slog på stort. Jag minns hur hon berättade att hon levt ett liv med krig och litet kapital men att hon nu kände att det fick vara nog med snålandet. Fast precis som Minna uppskattade hon bra vintage och tyckte – trots prislapp – att hon gjort ett riktigt fynd.

När jag fick beskedet om att min gammelmoster lämnat oss var jag inte förvånad, jag var inte ledsen – jag var lättad. Lättad för att jag visste att hon nu slapp förbanna sin maktlöshet, slapp vara rastlös och för att hon slapp vara sjuk. Den här gången var jag förbered. När hon lämnade oss insåg jag att det var två saker som inte fick försvinna med henne – de indiska bomullsklänningarna. I samma stund får jag ett sms från Minna som sa att jag skulle se till att jag fick dem, att de hamnade hos mig. Att de inte fick glömmas bort. De som hon älskat sen dagen de blev hennes och mer eller mindre bott i. De som hon kunde prata om hur länge som helst, de historier som alltid avslutades med hur stolt och imponerad hon var över Minna – “hon som är så bildskön”.

För någon vecka sen ringde min gammelmosters styvson mig från hennes lägenhet och frågade om klänningarna, de var inte så svåra att hitta då de fortfarande hängde framme. Nära till hands. Senare på kvällen fick jag ett sms som berättade att de var  på väg till mig med post. Igår levererades de till jobbet och jag bytte om minuter efter att ytterdörren hemma stängts.

Det är en konstig känsla att ha på sig någon man förlorats favoritplagg. Lite som en kram, doften och materialet är där – men det är inte samma person innanför det tunna tyget. Något som skulle kunnat känts ledsamt och knäppt kändes istället varmt och allt annat än ensamt. Trots att jag har en garderob full av hennes plagg är det här något annat, något jag inte kan sätta ord på. Det är som att hon är med mig. Som att vi är tillsammans. Lite som att jag får vara med.

Om några veckor åker jag, min mutti och min moster tillbaka ner till Skåne för att hämta askan – vi skall ta Ingeborg på en roadtrip till Österlen för att tillslut ta hem henne. Hennes begravning sker veckan efter och precis som henne följer den inga normer – det blir jazz, färgat glas och Josef Frank. Jag ser fram emot det – vilket också säkert ses som knäppt – men jag är glad att Ingeborg får avsluta resan genom att helt enkelt lämna över stafettpinnen till oss.

/K

 

When my great aunt died I inherited two of her favorite dresses. It’s  a strange feeling to wear someone you just lost best dress, it’s like a hug. The material and the smell is still there but the person on the other side of the fabric isn’t. Still it’s kind of nice, to have her close.

Sommar/

Se senaste åren har jag fått ont i magen någon gång i september –  oktober och förbannat att jag inte hunnit med någon sommar. Jag har jobbat natt de fem senaste somrarna och mer eller mindre sovit bort solen.

I år känns det dock som att det finns hopp om att slippa detta magont – då jag minsann hunnit göra allt det där “jag ska” Grillat hundra gånger om, legat en hela dagar i en park,  dansat sena nätter i en annan park, sett solen gå ner över klipporna und so weiter… Det gör mig glad i hjärtat, och än är sommaren inte slut!

 

/K

 

I’ve been working night shifts the past five summers, and when the last days of summer comes I always damn the fact that I missed summer again. This summer is different tho – I’m no longer working night shifts for starters. I also had one month of doing nothing – and I finally managed to do all those things “I’ve always should have done”: hundreds of BBQ nights, spending whole days in different parks, watching the sun set on the hills of Green Valley und so weiter… And the best part is, this summer isn’t over yet!

#Rehabhelg /

Livet har varit lite för härligt och rörigt de senaste veckorna, vilket ni säkert märkt av min tystnad här på bloggen. Detta leverne har i sin tur resulterat i att jag varit lite för slut som artist för att det skall vara OK.

Nog för att jag skött mig på nya jobbet osv men jag har absolut inte varit så “on top” som jag själv skulle önska. Som tur var kom jag ju till en punkt i fredags så jag insåg att det var dags att tagga ner. Det var dags för rehab. Denna rehabvända har inneburit saker som:

Hemlagad mat både lördag och söndag. Allt i sann man-tager-vad-man-haver manér. Call it hjärngympa.

Jag har även lovat mig att jag skall läsa minst sju böcker innan sista september. Började med att äntligen läsa ut Patty Smiths “Just kids” som påbörjades innan jag började på Berghs och blivit liggande på sida 200 någonting. Fortsatte sedan med en av de sista böckerna jag fick av gammelmoster Ingeborg – Tomas Bannerheds “Korparna”. Hon sa någon gång att huvudkaraktären påminde om mig – och sådär 100 sidor in i boken börjar jag småleendes förstå vad hon menade. Dock är den på svenska vilket är lite klurigt, då jag inte läst en svensk bok på en väldans massa år.

Jag hade en magisk afton på Riche med min älskade hipster wifey Emilia som skämde bort mig som tusan med både cava, drinkar, middag och paket (crazy lady) I paketet låg hur som denna urtjusiga blåsa från WeSc som kommer åka på imorgon då jag skall visa mitt jobb att jag inte bara är en blöt pöl på golvet. Denna helg fick jag äntligen tid att prova den på – det säger väl en del om mina dagar innan. Den satt såklart som en smäck!

Har även hunnit både hänga med och rå om Åke.

Rått om mig själv med för den delen: balsaminpackning, post tonårsacnemask, nagelfix och en hel del ensamtid. Somnade 20 på kvällen i fredags och sov till 11 på lördag förmiddag. Säger väl en del om behovet av ett break.

 

Nu är jag på banan igen. I morgon sparkar tredje veckan på jobbet igång och äntligen slipper jag springa runt med två mobiler då mitt nummer skall flyttas över till nya fina telefonen jag fått (!) av jobbet. No more iPhone 3GS-low.

All in.

/K

Well, as you might have guessed due to my silence here on the blog – my life’s been a wonderful mess the past weeks. Late nights dancing and early mornings working will kill you soon enough. I sleept from 20 pm to 11 am Friday – Saturday and decided to take a break – from everything – this weekend. Call it rehab. Rehab a’ K: home cooked food,  alone time, reading, long showers and staying at home spending time with Åke and W.