Jag har haft instagram i 117 veckor, alltså i snart på 2,5 år – helt galet! Ännu galnare är det att jag under den tiden har lyckat knäppa 4566 bilder = 39 bilder i veckan (!) Jag skyller på någon slags quarter-life-crisis a’ “fånga livet innan det springer förbi” Fast ibland kan jag inte låta bli att tänka att jag kanske missar livet just genom att se det så mycket genom en lins – men oh well – framförallt tycker jag att det är roligt att ta bilder. Instagram har desutom fått en helt annan betydelse sedan jag flyttade från Stockholm. Det händer så mycket nytt nu att – även om jag skulle vilja – skulle jag inte hinna berätta allt. Plus att mina vänner numera är utspridda över hela världen och det är väldigt fint att kunna se vad de har för sig trots mils avstånd.

Men när jag förra årets ställdes framför insikten att “ingenting är heligt” – ni vet, när allt vändes upp och ner och det som jag trodde varit mitt delats med betydligt fler än bara mig. Då fick jag panik. Jag kände att jag hade tappat “kontrollen” som ett resultat av andras agerande. Så snudd på maniskt började jag bygga murar och i detta murbyggande gjorde jag min profil privat. Något jag egentligen kan tycka motverkar instagrams syfte – men för mig blev det ett sätt att rädda det som räddas kunde. Då. Nu är det egentligen ingenting som behövs räddas längre, men det känns ändå som fint att veta vilka som ser in i min lilla vardag. Göra det till mitt aktiva val, och inte någon annans.

Med det sagt, vi som ändå delar så mycket här – var inte rädda för att lägga till mig trots surt privat-tecken! Jag ser att ni klickar på instagram-länken till höger några gånger om dagen och det vore ju hur mysigt som helst att få se vad ni sysslar med på dagarna också. Det är ju ändå det finaste av allt med sociala medier, att vi möts.

Här kommer ett smakprov ur de senaste veckornas observationer:

Hoppas vi ses snart! Kärlek.

/K