Jag minns det som igår; hur jag hade sparat pengar; 498 riksdaler för att vara exakt, hur vi åkte till Odenplans zoo, hur de plockade ut en massa sköldpaddor små som femkronor ur det där akvariet på disken, hur de sprang runt och hur jag valde den snabbaste – han som sprang mot mig. Jag älskade Turtles och äntligen skulle jag få en livs levande, en egen. Jag var 8 år gammal och den dagen tappade Björn sin ena lins och var tvungen att åka hem innan mig och mutti.

Jag minns hur liten han var i hans första akvarium som egentligen bara var en fiskskål, hur mjukt hans skal var när han bara var några veckor och hur rädd jag blev första gången han ruschade över min mage och störtdök ner från våningsängen ner på golvet. Sen dess har jag aldrig släppt taget, förens jag blev tvingad idag. Han hade varit trött och vägrat äta i några veckor, han hade slutat dra in huvudet så där harigt som han alltid gjort när någon gick förbi för snabbt, han var blek och igår upptäckte vi röda fläckar över hela hans hud. Likadana som det var för några år sen när vi tog med honom till veterinären, då de “bara” sa att det var UV-brist. “Bara och bara” tänkte jag och tog mina CSN pengar och gick lös på ett nytt, gigantiskt, akvarium med specialbyggd strand med UV-lampa över. Playa del Åke.  Igår fick jag reda på att sköldpaddor sällan blir snabbt sjuka, utan att det oftast ligger latent under flera år innan det slår ut. Vi skulle ha åkt till veterinären med honom idag, men vi hann  inte – imorse hittade Faye honom död i det där gigantiska akvariet. Den där kampen vi inte visste något om tog slut, inget mer lidande, tack.

Det är så förbannat många känslor. Det är bara några veckor kvar tills vi skulle roadtrippa ner till Stockholm för att äntligen hämta hem honom, jag har bråkat mig galen med transportfirmor och flygbolag som vägrat ta honom ombord sen i somras. Det var ju så förbannat nära nu, men någonstans känns det ändå skönt att han aldrig hann komma upp – just för att det inte blir något som fysiskt saknas HÄR. Jag är samtidigt så jävla glad över att jag inte behövde vara där och se honom livlös, det är något jag drömt mardrömmar om sen den där dagen i september 1995. Det känns så himla egoistiskt att på något sätt ducka det, men jag är så fruktansvärt tacksam för att Faye (som antagligen tagit bättre hand om honom sen i Maj än jag någonsin gjort – jävla hjälte!) och mina föräldrar orkar ta den smällen idag. Om en timme begraver de honom, nära vattnet vid vårt första riktiga egna hem.

Det är en hel institution som går i graven idag efter snudd på 20 år av häng, av tårar framför akvariet eller med honom i knät varenda jävla break-up någonsin, av skratt på alla hemmafester då han knallat runt och klättrat på folk, av samtal som aldrig fick något svar – såklart. Alla har alltid skrattat åt mig och min relation till min lilla gröna main man – mannen i mitt liv, vars namn jag har tatuerat på mitt bröst. Inga konstigheter lixom. Han som varit där genom allt, han som simmade mot en som en dåre så fort jag kom in i rummet, han som lyckats bryta sig ur alla sina akvarium och möta mig (och alla roomies genom tiderna) vid dörren, han som – så länge jag bodde hemma – alltid gick att återfinna under min muttis nattduksbord sovandes. Bara hans namn i sig är ju en annan era: Åke – Skulle varit Ove efter Berts sköldpadda i Bert-böckerna, blev dock fel vid dopet och jag blandade ihop Ove med Berts (andra) bästa kompis Åke. River – efter Bimbos och Klimax barn i TV-serien Tre Kronor. Kipketer – För att han den snabbaste jag visste (och i världen då) och Åke var snabbast när jag köpte honom. Ironiskt nog går min tid som Stålnacke i graven den här veckan också.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag stannar här och tackar för alla er superhjältar som hört av sig idag. Nu skall jag krama min hund som om det inte fanns någon morgondag.

Vila i frid kompis,

Kärlek

/K