Det är en vecka sen W flyttade ut. Snart tre veckor sen såg honom överhuvudtaget. Vi pratar ibland och det är inga konstigheter, vi har fortfarande en del saker som skall delas upp och desutom är vi ju verkligen inte osams. Jag har alltid varit rädd för att släppa taget direkt efter en break up, men den här gången hade jag som inget val. Vi har varit ihop för länge och varit för nära för att det inte skall bli upp och ner oavsett typ av avslut. Så här när eftertexterna rullar så får jag ändå erkänna att det är att rekommendera, att bryta så gott det går. Om än inte för alltid – men för ett (bra) tag.  Att inte se varann leva ett liv utan oss på sociala medier, inte dela lägenhet och inte ha den andra som den första vi ringer hjälper. Det sliter inte upp upp sår som knappt läkt. Misstänker att jag har en hel drös vänner som applåderar detta uttalande haha, de som alltid sagt att jag inte kan hålla fast vid något som inte längre är. Det går inte att påbörja en ny relation med samma människa när vi på så många sätt är kvar i vår gamla (om än bara administrativt och på papper) Klart jag hoppas att vi hittar tillbaka till varann i en annan typ av relation i framtiden – W är ju magisk på så många sätt – men just nu har jag ju som skrivet fullt upp med att starta upp en ny relation med mig själv.

Med den insikten i bagaget målade jag idag över våra namn på väggen i vardagsrummet. För några timmar sen stod det fortfarande Karma hjärta Pow där. Båda våra namn står fortfarande på ytterdörren, men inne i vad som nu är min borg blir det lite för mycket. Skämtade med mina föräldrar om att det blir lite trisst stämning om det skall stå kvar om jag mot förmodan får för mig att dra hem någon innan jag flyttar (vilket är min tanke, att flytta alltså –  inte att dra hem någon lol –  jag har inget som håller mig kvar här i Hässelby) Jag satte på Kings of Leon vrålhögt och rollade loss, lite som ett avsked men också lite för att skapa nya minnen till tonerna av ett band som ändå varit “vårt”.

Klart det var karatejobbigt – herregud – den där väggen har ju varit en manifestation av allt som var vi. Vårt flumm. Men vi är ju inte längre ett vi, och väggen är heller inte längre vår. The end. Min mutti är ju förövrigt legendariskt, det vet ni ju redan – men hon ökade på sin hjältestatus när hon idag gled in med två flaskor av mitt bästa rödtjut och sa “Nu målar du!” haha.

Ikväll skall jag ut och träffa min gamla gymnasieklass, för så gammal är jag ju nu att det är dags för återträffar lol. Misstänker att det kommer bli kaos, I’ll tell you all about it tomorrow.

Kärlek

/K