Det har tagit sex år, tre länder och fyra städer. Men nu är det vi, på riktigt. Ihop. Jag och han med H som är en av de absolut bästa människor jag någonsin träffat. Han med H som alltid bara vet, som läser mig som en öppen bok och som vågar ta tag i mig och säga åt mig att andas. Som säger åt mig att sluta innan jag ens vet själv att jag börjat – han som sänker min puls bara av att vara där. Han med H som trots att han är 90 mil bort får mig att känna mig tryggare och mer omtyckt än någonsin. Jag brukar titta på honom och undra om han förstår hur jäkla stark han är, om han förstår hur mycket han påverkar människorna omkring sig genom att bara vara han. Han med H som tar mitt ansikte i sina jättestora händer när han kysser mig sådär så att jag måste stå på tå för att han är så himla lång.
Jag har blivit kär i honom tre gånger och jag tänker att det säger rätt mycket om oss, att oavsett hur lång tid det går mellan så blir slutresultatet alltid detsamma. För oavsett hur många varv runt jorden vi sprungit , åt olika håll, kom vi tillbaka. Till oss. Det tog sex år, tre länder och fyra städer – att hitta hem.
Kärlek
/K
You can't start a fire without a spark 
Grattis!
Jag har följt din blogg ett bra tag nu, jag minns inte riktigt hur jag hittade den eller när det var. Men jag fastande från första början. För vad du än skriver om så är det som att du plockar ur mina tankar och sätter ord på dem. På ett sätt jag själv aldrig skulle kunna göra. Du verkar vara så genuin och äkta. Du beskriver dina känslor så väl att jag många ggr suttit här framför min dator och fällt några tårar. Jag har precis blivit dumpad av vad trodde var mannen i mitt liv, men det visade sig så småningom att vi var mil ifrån varandra i allt som har med livspussel och känslor att göra. Jag har följt din resa efter ditt break up och det är nu, när jag läser ditt senaste inlägg jag känner att jag faktiskt tror på kärleken. Att jag inte behöver oroa mig. Det löser sig liksom, om det är meningen! Grattis och tusen tack för en sådan jävla bra blogg Karmastålnacke!
Emma! Herregud här sitter jag helt blödig och så jävla tacksam för så himla fina ord ❤ Men också för att fan vad jag känner igen vad du beskriver och fan vilka jävla muppar till hens det finns som får en att ens tänka tanken på att man aldrig skall få känna allt det där man vill och drömmer om. Allt det där man trodde man kunde jobba sig till (iaf jag) Jo det löser sig ju, ibland tar det sex år att inse och ibland en månad – men löser sig gör det mos def! Det får ta den tid det tar bara.
Tack, tack, TACK för att du läser och fan vad överfett det känns att det hjälper någon att dela med sig av mitt lilla (supergeggiga) kaos. Åh det här är så häftigt att jag smäller av! Tack fina fina Emma. You made my day!
Fyfan vad fiiiiiiiiiint!!!
Så fint. Att hitta hem tillslut….
Och fint för mig att ha hittat hit!
C
Visst är det! 🙂 Jag myser.
Välkommen, hoppas du kommer trivas ❤
Pingback: About damn time/ | You can't start a fire without a spark
Pingback: 24 augusti 2014/ | You can't start a fire without a spark
Så vackert, så vackert, jag är så lycklig över att du är så lycklig❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Pingback: Future Mrs and Mr Hjalmarstål/ | You can't start a fire without a spark
Pingback: Om att våga hoppa (på ett plan)/ | You can't start a fire without a spark
Pingback: Hon kom med hösten/ | You can't start a fire without a spark