Här om dagen såg jag den här dokumentären (på SVTplay såklart!) och blev alldeles varm i kroppen. Det var denne man som fick mig att äntligen skriva det här inlägget, som jag tänkt skriva så himla många gånger.
Den här mannen kom ut “rätt långt in i trettioårs åldern” när han både var gift och hade familj – och bodde i Norrland. Jag tänker att hans historia är rätt lik min pappas, som kom ut (för mig) när jag var nio och han var närmare 40.
En sak som jag märkt under mina snart 16 år som “bögbarn” är hur mycket fördomar det finns om homosexuella män – många antar att min pappa skall vara “tjejig” och försöka vara min mamma. Varför skulle han vilja vara det? Inte heller är han skogshuggare eller någon av de andra killarna i Village people. Sorry about that.
Min pappa har alltid varit snygg. Jag minns när jag var cirka 15 år och mötte tjejer från skolan i rulltrappan på Stadium. Efter helgen haglade frågorna om vem min nya snygga äldre kille var, jag tror jag svarade något i stil med “Men fyfan det var min pappa, och han gillar ändå inte tjejer!”
Jag kom ut med min pappa när jag gick i åk 6. Inte för att jag skämdes över honom, utan mer för att jag inte visste hur man sa det. Jag hade aldrig hört talas om någon som hade flera pappor. Å andra sidan säger man ju heller inte “Min mamma är straight” så varför skulle jag säga något alls. Däremot hamnade jag till slut i bråk med en überkristen kille i min klass, som hävdade både det ena och det andra. Ni har säkert hört det förr, homosexualitet är en sjukdom – bögarns barn blir också bögar. Till slut skrek han “Hur fan vet du att det inte är så?!” och jag stormade ut gråtandes av ilska. Min träslöjdslärare sprang efter och jag pep fram “att min pappa är bög” Han berättade att hans bror varit det, men tyvärr gått bort av aids. Någon i skolan hörde oss och 10 minuter senare var jag Hägerstens första “bögbarn”
I gympasalen skrek de häftiga killarna att jag skulle “gå hem till min jävla fikusfarsa” och mammorna lät inte sina barn sova över för att “Ja men du vet ju vad sådana där gör med små barn” – fast jag inte ens bodde med min pappa. Så fortsatte det ett bra tag, jag minns att min konfirmationspräst hade problem med det och förstod inte hur jag kunde finnas överhuvudtaget.
Istället för att bli ledsen och skamsen blev jag arg. Jätte arg. Vem fan är de att snacka skit om min pappa? Bestämma vem han skall vara kär i? Jag argumenterade långt och länge i både offentliga och privata sammanhang. Plötsligt dök det upp massa “bögbarn” och “flatbarn” med för den delen, vi är ju rätt många faktiskt! Under mina senare tonår kom folk ut för mig på löpande band och ett tag blev det nästan för mycket istället. Jag kände hur min identitet försvann, hur jag blev hon med massa pappor. Jag brukar skojja om hur nykläckta homosexuella maxar sina första år, allt blir så himla svart eller vitt. Jag skämtar om det med kärlek, för även om det inte var jag som kom ut så gjorde jag just det.
Idag har jag massa (3) pappor som alla är bra på sitt sätt. De kompletterar varann till en stor superpappa. Jag kan inte låta bli att bli både glad och stolt över min första pappa som vågade slå sig fri och börja om. Göra om göra rätt. Å på ett sätt har vi fått se varann växa upp – hitta våra preferenser. Landa i en helt ny värld, för det var det ju för oss båda.
Och vet ni vad? De där coola killarna har berättat för mig nu massa år senare – att hade det inte varit för att jag stod på mig då, visade att jag inte tyckte att det var en stor grej – hade de nog haft kvar de fördomarna än idag. Skulle någon säga något till den årskursen idag, skulle de få kollektivt på moppo tror jag. Det känns så jävla bra.
Jag då, blir man homosexuell bara för att ens pappa är det? Såklart inte – men däremot vägrar jag tro att man blir kär i ett kön. Attraktion är mycket råare än så och kärleken den är ju bara helt upp och ner.
/K
My dad left the straight mans closet close to 40 and I’m so proud of him for daring to love.
You can't start a fire without a spark 
Bra skrivet! Stor kram!
Jättebra skrivet!
När min bror kom ut för några år sedan så har min mamma sedan dess haft bekrymret om huruvida hon “ska tala om det” för folk eller ej. Jag kontrade med att hon brukar väl generellt inte berätta om mina sexuella preferenser, så varför skulle hon prata om hans? Det blir nog ofta lite komplext för folk just i “tala om” situationen – för man vill ju berätta för att man inte har några problem med det, men det finns samtidigt inget behov av att berätta, åtminstone inte för egen del. Ja, nu blir det snurrigt här men jag hoppas du förstår vad jag menar.
Pingback: Flickan med tre pappor | Vintage (a love story)
Tycker du skriver oerhört bra, och kärleksfullt om ett problem många förutsåg. Men det du skriver visar -Som alltid, att människan är ett anpassningsbart väsen, och du har ju haft exakt de funderingar som motståndarna förutsåg. Men du har jobbat dig igenom dem och löst det hela mycket bra ju! Go girl, Go!
Vad fint! tack för att du delar med dig.
Jag tillhör inte dom som läser så värst mycket bloggar såvida det inte handlar om stickning/virkning….. Än mindre brukar jag kommentera. Men det här var så bra skrivet och ja, jag var bara tvungen att säga det. Jag hoppas att du har hjälpt någon annan att orka/våga stå upp för samma sak.
Allt gott till dig!
Tack alla fina (inklusive Minna vars kommentar jag lyckades radera av misstag) för alla fina ord – och för er tid.
Betyder så oerhört mycket att få sådan här feedback på något man försökt sätta ord på så hemskt länge. Urladdningen blev total efter publicering och av någon sjuk anledning kunde jag inte sluta gråta (inte för att jag gråter fortfarande haha, ni förstår…) Fast det är en saga med lyckligt slut.
Ni inspirerar mig till att fortsätta skriva, berätta. Tack för kärleken.
Pingback: TACK SOM FAN!/ | You can't start a fire without a spark
hurra för folk som er!
Vill skriva något bra som är i paritet med ditt inlägg, men jag kan inte… Helt lysande, Moa! Träffade rätt i hjärtat.
Pernilla: Jo men det där är ju oerhört speciellt. För mig blev det en stolthetsgrej. Jag tyckte det var jättehäftigt och även för att jag ville skapa diskussion. Jag var nykläckt och stolt – som skrivet. Hade hållit det inom mig så många år att när jag väl sagt det högt fanns ingen hejd på mig!
Men egentligen delar jag min egen pappas åsikt och det är ju precis som du sa till din mamma, att man inte säger något om att man är straight – så why bother?
Fast det blir ju så att det blir ju inte bara personen i fråga som kommer ut, det blir ju en hel familj. Haha det var jag som dansade i prideparaden med budskapet “Min pappa är gay, so what?” skrivet över hela mitt ben – medan min pappa i sin tur inte förstår varför man ska springa på gatan och gorma 😛
Jag har verkligen aldrig tänkt på det som att hela familjen kommer ut, vilket är rätt stört men likväl helt sant!
Och visst är det nog så att vi andra, som kommer ut ‘på köpet’, som är mest engagerade! Själv är jag barnsligt förtjust i att benämna min svåger, för man ser direkt hur folk börjar fundera över om huruvida jag har en syster som jag inte nämnt för att sedan påpeka att “har inte du bara bröder?” och jag svarar helt enkelt ‘jo’. (och älskar det något förundrande ansiktsuttryck som dessa människor får medans deras hjärnverksamhet reder ut hur detta egentligen ligger till).
Nu skiljer sig ju våra situationer åt även om de är likartade, och jag förstår verkligen att du ville basunera ut det av stolthet och alla andra känslor som dyker upp! Fortfarande än idag vill man ju skapa diskussion – främst för att folk (fortfarande) har så mycket fördomar om hur homosexuella ÄR.
Jag minns en dag i början på gymnasiet (innan min bror kommit ut) en naturvetenskapsreligion där syftet var att diskutera huruvida man skulle ta bort ett ofött barn om det hade vissa obotliga sjukdomar redan som foster. Och ett av alternativen var ifall man visste att barnet var homosexuellt. Jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv – vad är det för jäkla fasoner av en gymnasieskola på tvåtusentalet? Jag bad läraren ta bort det alternativet – eftersom det inte är en sjukdom – men hon vägrade. Jag lämnade helt enkelt salen efter att ha fört ett jäkla liv så att alla andra också fattade hur fel det var. Den här historian har ju egentligen ingenting med kontexten att göra, men är ändå ett exempel på all skit man får motarbeta hela tiden. Och ett ypperligt exempel på varför Pridefestivalen och annat fortfarande är nödvändigt då alla fortfarande inte tycks fatta hur saker och ting ligger till. Och varför det är viktigt att ungdomar som idag är i den situation som du varit i inte ska behöva ta diskussionen i skolan om att deras mamma, pappa, syster eller bror fan inte är sjuk!
hjälp vilken oerhört lång kommentar, förresten.
Va?! Det där med fostret var ju bara helt sjukt!
Bra med långa kommentarer ju – påvisar engagemang!
Haha hur fånig är jag! Jag började gråta lite av den här fina texten! På jobbet! Mitt i en gång där folk går! Det äre värt! Ni får glo allt ni vill på mina tåriga ögon, jag läste just nåt jättefint och bra! mooh! kramar!
ÅH! Tack, tack, tack och varje tår är en egen liten kamp mot kontors-janten.
❤
Vad fint du skriver och du berör med din historia! Jag känner din pappa och han är är en av mina goaste vänner som jag uppskattar mycket. Även din pappas sambo är en fin vän till mig! Trion som är ute och reser i världen det är vi 🙂 Jag minns din text på benet under paraden och jag var stolt över att du vågade visa det! Jag har ju haft förmånen att träffa dej och tycker du är en kanon fin person och en modig tjej! Kramis / Anita
Jag är 25 och Pappa har precis kommit ut. Inget konstigt med det, känns bara lite annorlunda. Skönt och höra att detta är ganska normalt 🙂