Det är ett par trötta ögon som sitter här och poserar på andra sidan skärmen idag. Råkade ut för något helt sinnesrubbat på väg hem från mitt och Tommys cavamys igår. Det är många år sen jag blev rädd för min egen skull nu. Jag blev rånad och knivhotad när jag var typ 15 följt av några semi-paranoida år. När jag flyttade till västerort hade jag en snubbe som frågade om en cigarrett  som jag sa nej till – som efter detta brukade ställa sig jättenära och bara kolla ner på mig vid bussen varje gång vi sågs tills en gång då W var med och markerade sitt revir. Bortsett från dessa två incidenter har jag aldrig haft anledning att tvivla på att jag kan “hold my own” eller ens oroa mig för att jag skall åka hem själv.

Igår stod jag och väntade på tunnelbanan i Alvik och var på väg från ena änden av perrongen till andra. Det kommer en man gåendes i mötande riktning som helt plötsligt vänder och går efter mig när han passerat mig. Jag reflekterade inte mer över detta än att jag tänkte att han kanske insåg att han också var i fel ände. När jag stannar på rätt ände, läs mitten, stannar han också. Någon stund senare inser jag att han står och stirrar på mig. Jag vet egentligen inte varför, men jag slås plötsligt av en känsla av obehag och flyttar helt sonika på mig ur hans synfält. Kort därefter står han en meter ifrån och stirrar igen. Jag flyttar på mig än en gång och tänker att jag nog bara inbillar mig att han följer efter mig. Sen står han där och stirrar igen. Så här fortsätter det i säkert fem minuter, jag flyttar på mig och han följer efter. Till slut plockar jag av mig lurarna och frågar vad han håller på med. Till en början stirrar han bara på mig tills han till slut ber om en cigarrett, rent reflexmässigt säger jag nej då jag inte vill ge någonting alls till den här obehagliga personen. Då bryter helvetet lös, han flyttar närmare och säger att jag är rasist och massa andra sjuka saker. Såhär långt är jag ändå rätt cool, för är det något jag lärt mig är det att det inte finns någon anledning att brusa upp mot påverkade (läs drogade) personer. Men han slutar inte och jag står fast mot en pelare utan någon direkt möjlighet att gå bort utan att behöva klämma mig förbi honom. Så jag börjar försöka prata med honom – vilket såklart inte hjälper alls – utan istället resulterar i att han byter mantra från rasist till att han skall döda mig.

Tunnelbanan kommer äntligen in och jag lyckas sticka från mitt hörn när han noterar detta. Tänker att jag är safe på tuben bland allt folk, två stationer senare har han hittat mig igen – sätter sig i en annan fyra och stirrar medan han plockar upp sin telefon och börjar ringa. Jag flyttar på mig, och han flyttar efter. I Brommaplan är det alltid mest folk som går på och av och jag passar på att utnyttja folkmassan för att ge sken av att jag går av –  kastar mig bakåt för att byta vagn. Sticker försiktigt ut huvudet för att se om han gick på den bettan, men icke. Egentligen skulle jag gå av i Hässelby strand och ta min buss därifrån, men då det är en mörk hållplats i skogen som få personer använder så sent på kvällen väljer jag att gå av i Vällingby istället. Dock är ju sannolikheten att han också går av där rätt stor, och jag vet ju att han kollar om jag går av … Så jag plockar av mig kepan, drar upp luvan på jackan och sticker ut huvudet för att se om han går av/ ser mig/ ser att det är jag. Sjukt nog funkar detta och precis när signalen för “dörrarna stängs” ljuder hoppar jag av – och möts av poliser över hela stationen. Dock var de inte där för min skull utan på grund av en olycka, men det var ändå skönt. Fick vänta en halvtimme i Vällingby, vilket kändes som ett litet pris att betala för att komma undan. Spenderade dock hela väntetiden med att kolla över axeln – vilket jag gjorde hela vägen hem till hallen.

Någonstans i allt kaos lyckades jag iallafall få iväg ett sms till en av mina favoritpersoner som fick tänka klart åt mig, och som desutom lyckades få mig hyfsat lugn och trygg mitt i allt. Bra jävla människa. Märkte dock att jag nog var mer skärrad än jag trodde när jag vaknade i morse och det kändes som om jag inte sovit alls. Plus att jag kom på mig själv med att fortsätta kolla mig över axeln på väg in till jobbet och rycka till så fort jag såg en mössa som liknade hans. På något höger vet jag ju att det “bara” var ännu en pundare i kollektivtrafiken och jag tror inte att han kommer dyka upp i Alvik igen för en rond två. But still. Obehagskänslan vill inte riktigt släppa, än.

Sen behöver vi inte gå in på hur sjukt det är att ingen reagerade på perrongen när det här började. För mig var det ju rätt solklart efter tio flyttar att den här mannen inte var någon jag kände? Sen blir jag lite ledsen å hans vägnar också, sjukt kanske, men han har ju uppenbarligen större problem i sitt liv som går bananer över en cigarrett än min temporära paranoia. Hur hamnar man i den sistsen lixom? Oh well.

Ikväll flyttar TT in hur som, T minus tre timmar och en kvart.

Kärlek

/K