Det är klart att den här “fasen” skulle komma också, den som inte är lika peppad. Den som inte är deppig. Den som bara är pissed. Den som inkluderar att röka inomhus och dricka rödvin i glas som snart ändå inte är mina. Jag har haft en magisk kväll med mina babbor, vi åt allt som är gott och kollade på – wait for klyschan – sex and the city filmen. Den film som jag sett förr och gjort säkerligen grinat till (likt mina vänner sms:ade att de gjorde) MEN som ikväll bara innebar svordomar och galla. Herregud, jag trodde att jag satt inne på någon form av hopp om kärleken – men det gör jag fan inte. Iaf inte nu. Inte idag.

Förklara för mig hur jag skall kunna “peppa upp” mig för den allt det där igen när jag haft allt det där jag trodde var definitionen av kärlek – och ändå inte var nöjd? Hela min definition av det perfekta förhållandet stämde ju inte. Nöjd är ju för övrigt världens sämsta ord, vem fan vill vara nöjd? Jag trodde jag var i fas att bli peppad igen, men det är jag inte. Kvällens insikt. Lösa förbindelser, all hail. Allt annat, allt som innebär någon form av allvar och framtidsvision – stay away. Insikt två, jag har fan inget mellanläge – jag dör för eller skiter i. Jag har försvarat OK för länge. Sjukt obstinat. Sjukt aspigt. I know.

Jag vill sitta här och skriva att jag tror att jag kommer falla handlöst igen, se hela livet framför mig och smaka på efternamn – men nej – det vore en sådan galen lögn. Jag skriver inte att jag känner mig lurad, jag skriver bara att jag inte tror på den här jävla skiten just nu. This thing called love. Hela Hollywood-paketet. Det kommer krävas en jävla, minst lika messed up, hen för att något skall ändras. Förhoppningsvis ett muskelberg, en Jay-Z, med byxorna vilandes på höftbenen, en hoodrat som ser mina blåmärken som vackra för att det ens skall komma på tal (läs skrift) Någon som vet att allt inte är så jävla soligt jämt. Jag tror dock inte hen finns. Iaf inte nu. Inte idag.

/K