Jag älskar fotboll. Det finns ingen “vettig” förklaring till detta, då jag varken spelat det själv eller har några vänner eller familj som är speciellt intresserad. Jag är överhuvudtaget rätt så ointresserad av att spela någonting själv, även om jag envisats med både handboll och basket (120 cm “lång”) Jag blev heller inte särkilt bra på något av det. Dansen var och är fortfarande det som jag fastnade för, som jag blev bra på osv. Jag tävlar gärna mot mig själv, men trivs inte alls i situationer där jag kan svika ett lag om jag inte levererar.

Min mutti kom hem från en språkresa i Manchester 1996 och jag fick en t-shirt med Manchester united som souvenir. Från den dagen var jag fast, det var “mitt” lag. Jag säger “vi” om dem, “vi vann matchen” etc. Så enkelt är det, historian är varken längre eller mer spännande än så. På hemmaplan föll valet på Djurgården och fram tills jag började jobba skift hade jag säsongskort på Stadion. Efter en sommar i Sheffield 2003 håller jag fortfarande ett öga på Sheffield Wednesday. Det var inte förens jag blev äldre jag hade någon att snacka fotboll med och jag  är fortfarande rätt ovan med att någon annan vill gå och se en match med mig, så i regel kollar jag fortfarande på matcherna själv. Detta är inget aktivt val, utan mer en gammal vana.

Jag har ett Manchester united skal på min mobil, vilket förvånat många i min omgivning – något som i sin tur förvånat mig. Hur kan de ha missat något som är en sådan stor del av min vardag? Fast egentligen är det väl inte så konstigt inser jag ju nu, jag har ju hållit det för mig själv – bortsett från den där tröjan jag har på skolkortet från årskurs fyra (som sedan klipptes till och gjorde succé på Stureplan under bratrevolten 2006) och mitt mobilskal. Jag håller koll på resultat och dylikt via interwebz, så inte heller där blandar jag in någon annan. Senaste året har jag varit ute på mer mingel och event än någonsin tidigare, vilket kommer naturligt med mitt byte av bransch I guess. Detta ger säkert en bild av mig som en supersocial festprisse. Men sanningen är att trots min sociala kompetens har jag alltid hållit mig mycket hemma, ensam med böcker – framför dokumentärer och fotboll.

Det är ett konstigt fenomen det här med att jag blir ifrågasatt, att ifrågasätta överhuvudtaget – att det antas att jag bara hejar på Manchester United för att det är ett storlag men framför allt ifrågasätts för att jag är tjej. Att det allt för ofta ligger nära till hands att fråga vart min pojkvän eller pappa är om jag sitter på random sportsbar, och att det gärna antas att jag faktiskt inte alls har någon koll på regler eller spelare. Nu är det dock många år sen jag slutade försöka argumentera i dessa lägen – eller hade något behov att att hävda mig som “fotbollsfantast” för att passa in. Men ibland fräser jag fortfarande till, och jag tänker att detta är första och sista gången vi berör ämnet här. Nu vet ni min historia och jag tänker nu försöka leva i tron att vi kommit längre i genustramset än såhär.

Kärlek

/K