Igår  slog det mig hur pass uppe jag varit i att försöka lösa, överleva och oroa mig över situationerna omkring mig det senaste halvåret. Situationer jag allt som oftast inte ens orsakat själv, men likväl försökt styra upp. Eller, på ett sätt har jag väl egentligen orsakat nya situationer själv baserat på andras beteenden. Skapat kaos av kaos. Ni är många som försökt förklara det för mig, gormat att det inte varit mina problem att lösa medan jag envis hävdat att det varit för någon form av “greater good” Allt för sällan mitt eget.

Jag behövde distans från kaoset, få tillbaka fokus (privat) på rätt grejer och som jag skrivit förr – vissa personer fyller vissa funktioner under vissa perioder. Jag hade nästan glömt hur himla sant det är, och hur himla knäppt det är att vissa personer som kommer att fylla vissa funktioner tenderar att komma in i ens liv innan man ens visste att det behövdes. Den här perioden behövde gummibandet. Ett gummiband som påmint mig om att det inte behöver vara så jävla komplicerat hela-jävla-tiden. Att så länge man bara är ärlig mot sig själv så löser sig det mesta, att genom att vara ärlig mot sig själv är man också ärlig mot andra. Som påminner mig om att det är OK att låta andra ta vissa beslut och sedan bara se hur det “plays out”

Varning för ordvits (och ännu mer Svengelska) – ett gummiband som fått mig att “snap out of it”

Jag är så tacksam för den effekten, för perspektivet och för lugnet som kommit på köpet. Jag vet inte vad rätt grejer är att fokusera på (privat) hellt och fullt, men jag vet att jag behöver röra på mig – för jag dör om jag fastnar här. I resterna av någon annans kaos. Jag behöver hoppa ut för några stup och våga lite mer. Framförallt behöver jag faktiskt inte veta vad. Att räcker. Så igår kväll vågade jag lite, jag frågade och fick ett svar jag ville ha. Ett svar som jag inte vet vart det leder, men vet ni vad? Det visar sig.

Kärlek

/K