Det finns något typ av hopp om kärleken nu för tiden. Eller kärleken är nog ett för stort ord, men hopp om känslan i alla fall. Något annat än “Jaha”.  Även om jag trivs väldigt bra med att inte ha någon att svara till, att bo själv och att  enbart resursplanera min egen tid. Men jag vågar våga tänka tanken i alla fall. Kommer på mig själv med att dagdrömma om kökshångel, inrökta rödvinsmiddagar, hela dagar i sängen och samtal som aldrig vill ta slut. Men jag har också upptäckt hur svårt jag har att lita på känslan, hur vilsen jag känner mig när jag skall försöka följa efter den. Min kompass är som borta, läs trampad på och sedermera trasig. Känner mig en skvätt maktlös men mest flera ton förbannad på anledningarna till att jag fortfarande håller garden uppe. För det gör jag. Förutom när jag är nyvaken haha, då är jag livsfarlig för mig själv! Jävlar vad mysig jag är då, nu senast slängde jag ur mig ett “baby” av bara farten innan jag slängde min egen hand för munnen.

Ja ni läser ju, det är som att garden uppe ligger i öppet krig med morgonmyset och ibland känns det som att jag står utanför och bara ser på. Tur att någonstans däremellan finns det något så praktiskt som en emotionell airbag som luften får gå ur innan slutscenen a’ Braveheart tar plats.

Tills dess vrålar jag av lycka över att Tame impala kommer till Way out west, målar gubbar på väggen för att skratta åt istället för att förbanna de fula borrhålen i mina väggar, har kokosrökelse på dygnet runt och dansar runt hemma till min nya bästa playlist (många sådana nu för tiden) Jag har blivit nykär i mitt lilla stora hem efter två veckor som innerstadsbo. Det har infunnit sig en så himla härlig känsla av frihet som resultat av det faktum att jag inte har så mycket möbler eller kludder hemma överhuvudtaget. Varken emotionellt eller fysiskt. DEN känslan.

Livet, to be continued…

Kärlek

/K