Min man + Räka är ute och campar iförda kostym tillsammans med de andra medlemmarna av herrklubben. Detta innebär att jag har hela lägenheten för mig själv – för första gången på säkert två veckor. Vi har jobbat nästan likadant sen Peace & Love vilket genererat i oerhört lite egentid. Bristen på egentid har i sin tur genererat i enormt svaga nerver och spontana psykbryt och gråtattacker. Det är min gift and curse – att jag måste vara själv mer än jag är med andra. Det i sin tur resulterar i att jag aldrig har haft en sådan där bästis jag varit med jämt – ringt åtta gånger om dagen etc. För mig är det därför rätt så episkt att jag kunnat bo med W så länge, jag tänker att det funkat för att vi jobbat om varann så mycket. Fast samtidigt har jag aldrig varit så kär i honom som jag varit nu när vi setts som “normala par”. Så oron jag haft inför höstens synkroniserade scheman har släppt helt.

Så när jag i fredags kväll kom hem till ett nystädat (Jolas semester är slut och lägenheten är äntligen i toppskick igen) hem var det först jag gjorde att bädda rent. Sen la jag mig i badet och kollade på andra delen av “Angels in America”. När jag var helt skrynklig och fin gick jag upp och åt pyttipanna med en hel burk gräddfil till. Man behöver inte dela om man är ensam.

Sen såg jag fyra dokumentärer i rad medan jag inveg alla mina nya nagelgrunkamojs, bl a Chanels “Orange fizz” som jag klämt och känt på länge nu – och tillslut köpte som tröst efter en natt av tårar. Av mutti hade jag fått ett helt kitt från Premier med en oerhört spännande grej som “filar in” ett lager silikon på naglarna så man slipper underlack i flera veckor.

Så passade jag på att tvätta mina nya fina blusar jag hittade på Beyond retro i torsdags.

Sen somnade jag mitt i dokumentär nummer fem, nyduschad och i rena lakan. Bästa känslan.

På morgonen vaknade jag av att jag frös för första gången på veckor, nackdelen med en lägenhet som ligger i söderläge. Utanför fönstret regnade det och jag låg kvar under täcket i timmar och bara mös på att det var varmare under än över.

Sen gick jag upp, kokade kaffe och insåg att müslin var slut. Så jag passade på att göra ny när jag ändå var igång.

Jag sportar fortfarande Minnas recept, med lite variation. Här hittar ni det.

Med tanke på att vi har alla fönster öppna just nu – borde jag inte bli förvånad. Han fick sitta kvar, hade W varit hemma hade det varit andra bullar.

Med regnet mot rutan, passade jag på att plocka fram ljusen jag sparat till i höst.

Sen plockade jag fram mina favoritlådor och började jag organisera mina lack. Min terapi.

Sen såg jag en till dokumentär innan jag åkte in mot mitt första av de tre sista passen på jobbet – på minst ett år.

Idag tog  jag på mig min officiella gräsänke uniform till ännu en dag av regn rusk och fantastisk ensamhet. Jag älskar min man missförstå mig rätt, men han hade kunnat få vara borta en dag till.

Jag ignorerar Räkas sabotage av vår i övrigt skinande lägenhet haha. Ignorerar av kärlek såklart.

Sen firade jag mina sista lediga timmar med kokos och kardemumma pannkakor framför Emma.

/K

My man is away for the weekend = finally som time for myself. It’s been to long and my psyche has been a mess. So these 48 h were so well needed, and in my oppinion very well spent. Bachelor food, documentarys, nails, homemade müsly, new blouses and candles. What more coould I ask fo?