Jag är hemma igen! Tillbaka på jobbet efter en magisk långhelg i Milano. Ett helt öde Milano bör tilläggas. När jag innan avresa talade med ett Italienskt skivbolag (i jakt på native tips) varnade de mig – jag rynkade på näsan och tänkte att de överdrev nog. Stockholm blir ju aldrig tomt – så varför skulle Milano vara annorlunda? De överdrev inte. Hela stan var stängd bortsett från två vintagebutiker, några väl valda restauranger/barer och alla de stora modevaruhusens flaggskeppsbutiker. Alla fanns de i Milano såklart – Chanel, Gucci, Luis Vuitton, Prada, Chloé etc etc (kineserna var utom sig av lycka) – alla förutom min och muttis akilleshäl Mulberry – ironiskt nog.

Tänkte att jag istället för att enbart babbla om min helg försöker blanda nytta med nöje och göra en liten guide av det hela. Jag tänker att i vanliga fall åker folk till Milano för att shoppa – det finns det massa tips om på internetz. För tydligen så är Milano omringat av outlets där alla bortglömda designerplagg från förra säsongen får möta en lång och smärtsam död. Jag hade hoppats på att hitta lite vintagepärlor i detta mode-mecca – men med två butiker öppna blev det inget med det, vilket min plånbok tackar för. Här kommer i alla fall min (nästan) anti-shopping  guide till Milano.

Reslängd: torsdag (kväll) till söndag (kväll)

Fickpengar: 3000 kronor.

FLYG

Jag har många gånger lovat mig själv att inte flygga med Ryan Air (igen) Men efter att ha länsat internetz i jakt på biljetter insåg vi att 1) de var – såklart – billigast. 2) Men framförallt var de det enda flygbolaget som flög direkt till Milano (Bergamo) under de dagar vi ville åka.

Egentligen har mitt största problem med Ryan Air varit att Skavsta flygplats ligger åt helvete, men denna gång fick vi skjuts av ena pappan så då gick det ju supersmidigt – även om det tar tid. Skavsta flygplats hade ryckt upp sig lite sedan sist också, vi drack rosé och shoppade läppstift i två timmar innan vi bordade ett halvtomt plan. Två och en halv timme senare landade vi – och det var bara en sur flygvärdinna på hela flighten.

Redan på Skavsta kan du köpa biljetter till Terravisions flygbussar som går från Bergamo till Milanos centralstation. De kostar 5 € o/w eller 9 € t/r. Bussen tar cirka en timme (som flyger förbi för att det är så fint utanför fönstret) och går var tjugonde minut från båda hållen.

HOTELL

Vi checkade in på ett hotell som heter NH Grand Hotel Verdi och låg i närheten av Centralstationen – men inte tillräckligt nära för att vi skulle hitta utan att ta taxi haha. Rummen är enorma och frukosten superbra – fri kaffebar finnes för obligatorisk espresso. Bra toalettartiklar, men lite långsamma på att fylla på toapapper. Receptionen ringde samtal vi var för snåla för att ringa från våra svenska mobiler, utan kostnad – bra service. Vi betalade 1730 kronor för två personer i tre nätter (frukost ingick)

Här satt mutti och väntade på en klubbägare som skulle hämta upp oss för att sedan köra oss till en av hans tatueringsstudios. Vi  lärde känna honom kvällen/natten innan. Dock kom han hem mycket senare än oss och låg fortfarande och sov när vi skulle ses. Tusen ursäkter senare började hans tatuerare istället skicka massa konstiga sms till mig som sa att han väntar på mig i Milano, att jag skulle adda honom på facebook och gud vet vad. Notera att jag alltså aldrig träffat tatueraren… Italianos alltså.

Precis runt hörnet från vårt hotell låg ett område som heter Brera och är känt för att vara stadens konstkvarter. Där spenderade vi flera kvällar i rad på följande tre barer (som låg i samma korsning: Via Solferino / Via San Marco / Via Castel fidardo)

• Take Away Mysig uteservering och massiv + smaskig “Happy hour” (se längre ner i detta inlägg för förklaring) Galet trevlig personal. Ser du en tjej med ett av mina körsbärsörhängen var det för att jag gav det till henne – smälte när hon berättade om sin kärlek för Stockholms National museum och renässans konst.
• Glamour Härjig uteservering + klubb som drivs av den tidigare nämnda karaktäristiska klubbägaren. Där jobbar även Joe som kommer från New York och går under artistnamnet 1 face. Är du inget fan av Jesus bör du undvika samtal om religion med Joe – han är nämligen en superkristen självutnämnd “star with a record deal” som  överlevt en koma och skott i Afghanistan – och han ger sig inte. Har du tur träffar du även Norman, ett vettigt litet lamm på 21 vårar som uppskattar samtal om hur Berlusconi suger och Italiens skeva kvinnoideal. Även han dansar och sjunger – men bara för att det är kul. Här är vinet och ölen dock dyrare än alla andra ställen vi var på, 10 €.
• Panika En soul/motown bar som drivs av ett gäng unga italienska grabbar – alla står utanför och snackar med alla istället för inomhus. De hjälper dig gärna med tips om klubbar som spelar lika bra musik som dem.

KNATA RUNT

Redan när vi landade kvällen innan kände vi att det var varmt, men blev ändå förvånade över HUR varmt det ändå var när natten blev dag.  På något höger har jag aldrig reflekterat att Europa såklart kan nå Asiatiska temperaturer. Som max snuddade Milano på 39 grader under våra dagar där.

Då känns det rätt logiskt att det är helt öde även i kollektivtrafiken – som här även räknar ner i halva minuter. Vi bodde vid stationen Gioia på gröna linjen. Funkade bra ur knytpunktsperspektiv – en station ifrån centralstationen med direktförbindelse till de områden vi kom att tycka mest om.

48 timmars kort inom den “urbana” gränsen kostar 8,25 € och sen fick vi köpa en endagars sista dagen för 4,50 €. Vi lämnade aldrig den “urbana” gränsen då den stäcker sig till nästan alla stationer förutom de allra längst ut.

Jag är inget fan av turist-områden där en espresso kostar skjortan – men skall man inte äta är Duomo absolut värt ett besök. Duomo är namnet på den enorma kyrka som ligger mitt i Milano. Det första som händer när du kliver av är att du möts av en herrans massa män som knyter “gratis” armband runt din handled och informerar dig om att du nu är “blessed by Africa” Detta följs dock av att Afrika behöver dina pengar. Duomo är även området där alla lyxvarumärken har sina butiker – så ut ett strategiskt perspektiv är det inte så otippat att dessa män huserar precis där. Dessa män går även upp i rök så fort polisen spatserar över torget.

Vill man besöka Duomos tak – vilket säkert är ballt ur arkitektur synpunk – kostar det 7 € att gå upp för megamånga trappsteg eller 12 € om du vill gena med hiss. Vi skippade dock detta då vi hittade ett betydligt trevligare sätt att beskåda taket på – men mer om det längre ner.

Hur som helst ligger det en “gata” med glastak till vänster om Duomo som även agerar galleria (Galleria Vittorio Emanuele) Har ett vagt minne om att Carolina Gynning nämner galna fester i de sinnesjuka lägenheterna som även huserar under detta glastak i sin bok “Ego girl” I golvets mosaik finner man även “Turin Coat of Arms” (föreställer en tjur) som påstås ge lycka om man snurrar – på sin högra häl –  tre varv.

Gatorna runt om kring Duomo är fullfjädrade västerländska shoppingstråk. Där finns alla tidigare nämnda märken representerade – men också billigare versioner och Europas största Sephora (Via Dante, 14) Där shoppade vi faktiskt, läs gick bananer. Full genomgång kommer längre ner – väl värt ett besök hur som.

Precis jämte Duomo och Galleria Vittorio Emanuele ligger La Rinascente som beskrivs som Milanos svar på brittiska Harrod’s. Där möts du av ännu fler lyxbutiker – och en helt fantabulös sminkavdelning med alla märken och kolörer du inte kan få tag i här hemma.

Åker du högst upp kommer du till restaurang-våningen där bland annat Moëts egen champangebar ligger. Jag och mutti unnade oss varsitt glas Moët Ice Impérial (kostar 16 €) – som vi förälskade oss i under förra årets resa till Berlin. Ice Impérial är alltså en champange anpassad för att drickas med is. De har även en uteservering  som ligger i samma höjd som Duomos tak – så utsikten är även den lätt att förälska sig i. Betydligt trevligare alternativ än att svettas upp för massa trappsteg tyckte vi.

I närheten av Doumo ligger även det ökända operahuset La Scala (Via Filodrammatici 2) som på dagarna agerar museum. Även om själva konserthallen i sig fick mig att tappa andan blev jag (som den “universitets-modevetare” jag är) mest tagen av utställningsdelen med alla scenkläder. Jag absolut älskar hur mycket energi de lagt ner på de små, små detaljerna trots vetskapen om att publiken sitter en bra bit ifrån scen. Magiskt! Här lånade jag lite från karmakontot och sa att jag var student när kassören ändå frågade. Sa att jag inte hade mitt student ID med mig vilket tydligen inte spelade någon roll. “Studenter” går in för 4 € och vuxna för 6 €

En station från hotellet ligger stationen Moscova vars kvarter stundtals påminner om om Berlin. På corso Garibaldi finner man en hel del (då stängda) vintagebutiker och mysiga barer. För er som tänkt “fynda” vintage skall ni inte åka till Milano – 800 kronor är inga konstigheter för en blåsa av okänt märke. Hur som, här varvas sekelskiftshusen med Italienskt designade nybyggen och balkonger fyllda av träd (i jakt på skugga)

På vår sista dag stannade vi till på den uteservering som ligger precis vid tunnelbaneuppgången Mosova – och åt den godaste Bresaolan på hela resan (take note att jag åt minst en tallrik per dag) Stället heter Bakery Princi (Via Moscova 52) och där kostar vinet 4 € glaset.

På tal om vin och Italien fick vi inte ett enda dåligt vin på-hela-resan. Helt galet med tanke på Sveriges trissta “husets”! Här är det dock ju inte importerat. I regel ligger ett glas vin på runt 4-5€ och som mest på 10€ Glöm inte heller att alla kiosker även agerar barer – för runt 2 € kan du pausa med ett glas i princip var som helst.

Näst sista kvällen hade vi blivit tipsade om ett område som heter Navigli (Metro Porta Genova FS) – “Det är Milanos svar på Amsterdam” sa receptionisten på vårt hotell. Nu har ju jag aldrig varit i Amsterdam – men mutti har det och hon höll med. I Navigli möttes vi äntligen av små brisar och på varje restaurang fanns det myggjagare – inte helt ologiskt då det går en kanal genom området.

Vi hade dock åkt dit on a mission – vi skulle hitta aperitivo. Denna Milanesiska standard som innebär att du beställer en drink och får en buffé på köpet. Runt kanalen (eller i hela stan för den delen) var det dock ingen som kallade det för aperitivo utan för “Happy hour” – något vi stött på redan kvällen innan då vi överöstes av risotto, bröd, ostar och allmän chark till vårt glas vin. Här var det dock all in buffé a’ plocka själv – för 9 € fick vi valfri drink och hela det italienska köket. Ett bra och väl värt budgetalternativ i en stad som inte verkar ha något mellanläge.

Första kvällen åt vi på en restaurang nära hotellet (vars mat var så trisst upplagd att inte ens JAG fotograferade – även om den var väldigt god) och fick in en nota på 90 €. Stället heter Biancoscuro och ligger på Via Solferino, 25  i Brera gå alltså inte dit om ni vil lägga pengarna på annat. Högt och lågt som sagt…

Längre ner längst kanalen (vänster sida) fann vi MAG som jag läst om på random Milano-blogg. Där drack vi fin fina drinkar i finaste miljön och såg solen gå ner över kanalen. Glöm trötta jordnötter för 25 kronor  – säg hej till chark brickan de bjuder på.

Innan vi lämnade Navigli tände vi ljus i den enorma kyrkan som öppnar på vid kanalen på kvällen – för Ingeborg och de andra vi saknar.

På den här bloggen hittade jag Piccola Cucina (Viale Piave 17) och bad vår receptionist boka bord till dagen efter. Vi blev informerade om att de skulle stänga för resten av månaden – precis som övriga Milano – men att vi var varmt välkomna samma kväll. Vi tackade gladligen ja och efter två skämsiga “vi är sena för att vi har gått vilse” samtal gled vi in i denna pyttelilla restaurang 40 minuter för sent. Restaurangen består av sju (!) små bord och inger känslan av att sitta hemma hos en italiensk familj.

Maten var helt magisk och både jag och mutti satt helt  tysta och bara gestikulerade ut eufori. Hela menyn är (som omväxling) på Italienska och jag kunde inte rå för att skratta åt mig själv femtioelvte gången jag bad servitrisen översätta.

AVSLUTNINGSVIS

Som föredetta flickvän och sedemera bästa vän till ex-ligist (men framförallt allmän street art fantast, jag alltså) mös jag på att i princip alla tunnelbanevagnar i Milano var täckta. Det är inte samma sak här i Stocktown längre – knappt några “whole cars” eller “stations” längre – trisst säger jag.

Hittar du inte spol-knappen på toaletten i Milano är mitt råd till dig att titta ner. I många fall trampar du igång spolningen – it’s funny ’cause it’s true.

Längst kanalen i Navigli fann jag även en pärla i form av serietidnings-butik (slutet av promenaden, nästan längst bort) som hade mycket bra grejer. Tyvärr var det mesta på italienska – som de här t ex.

Skall du köpa cigaretter gör du det i de speciella tabacco butiker – de får inte säljas någon annan stans. Dessa är markerade med ett stort “T” utanför- Dock stänger de tidigt på kvällen och du lämnas strandad framför en cigarett-automat (sitter utanför alla tabacco ställen) som kräver att du trycker in ditt italienska ID kort. Kort och gott – var ute i tid eller fråga en främling på gatan om du får låna hens ID i två sekunder.

Jag shoppade som sagt inget annat än smink – det vet ni ju redan. Desutom köpte jag så galet bra produkter att jag helt enkelt måste tipsa er om dem!

Vi börjar på översta raden från vänster tycker jag:

På Skavsta inhandlade jag ännu ett läppstift från Dior. Dock inte ett “Rouge Dior”  denna gång (älskar dem – återfuktar läpparna och grejer) utan “Dior Addict Extreme – #987 Black tie” som är lite som ett läppglans på stift. Inte helt täckande men ändå fullt av pigment – i detta fall en mix av rödtjut och plommon. Lite knepig om du har torra läppar under för då biter sig färgen fast i de partierna.

Andra vändan in på Sephora var jag tvungen att stoppa en kvinna som jobbade i butiken och fråga vad hon hade för läppstift. Hon presenterade mig och mutti för Make up forever – Aqua rouge #11 – ett flytande läppstift du målar på och sedan fixerar med glans. Det är känt för att sitta hela dagen, men den har man ju hört förr. Jag och mutti har ju problem med att vi viker in överläppen när vi skrattar = läppstift på tänderna. Försäljaren demonstrerade dock skiten ur denna produkt och vi köpte varsitt utan någon som helst eftertanke. Nu kommer vi till det sjuka – ELVA timmar satt det kvar och enda anledningen till att det försvann till slut var för att jag fick ta bort det med sminkborttagning – eftersom jag skulle sova. Både jag och mutti väntar nu tålmodigt på att Sephora skall öppna i Täby i Oktober så vi aldrig behöver riskera att vara utan lol.

Jag återvände faktiskt till Sephora enbart för att köpa Benefits “They’re real!” mascara (men sen råkade jag ju se det där butiksbiträdet med läpparna) som jag provade första vändan vi var där. Som glasögonorm med raka ögonfransar är det omöjligt med mascara. Fransarna dunkar in i glaset och smutsar ner. Den här mascaran gör dock inte fransarna stela eller tunga och därför blir det inga krockar. Istället fick jag mjuka, tjockare, illusionsmässigt längre fransar – som inte kladdade av sig eller kändes spacklade. Jag brukar färga mina fransar – men det här är tusen gånger bättre. Loves it!

Första vändan på Sephora hittade jag en flytande kajal i metallic emeraldgrön nyans. Sitter som berget trots 35+ grader ute men ändå lätt att ta av. Jag är desutom tok-känslig i hyn när det kommer till smink och denna ställer inte till några problem alls på den fronten. Kommer från Sephoras eget märke och färgen heter “Vert fantaisie fancy green #17”

På La Rinascente hittade jag Chanels “Sky line” från deras S/S 12 visning – har inte sett det i Sverige så jag haffade direkt som den Chanel-lack-torsk jag är.

Vid gate 12 på Bergamo har Mi-ny en butik full av bara deras nagellack. Mutti haffade “köp två få ett tredje på köpet” på en gång. Tror det gick på 8 € för tre lack i bra jävla färger.  Hon börjar bli riktigt modig med sina lack nu – har gått från att bara ha korall till svartblått och grönt – crazy lady! Jag fastnade dock för deras Holografiska lack (jakten på det perfekta holo-lacket fortsätter med “Holographic touch”) som gick på 5,90 € och plockade med ett svart dekorlack för 3,50 € istället.

OBS! På Bergamos flygplats kan du även köpa hem diverse Italienska delikatesser – som en drös skivor Bresaola för 4,5o € Butiken ligger strax innan restaurangdelen.

Buon Viaggio! Hoppas du tycker om salta chips.

/K

I tried to make a travel-post / travel-guide giving you guys a head start to your Milano trip. It’s alot to read but I think it mos def will be worth it! With this written I know it’s all in Swedish – and I’m sorry but it’s just to much to translate (long live Google translate hey?) And you can always find the names + adresses of the places shown in the pictures even if the description is in Swedish. Loads of love and Buon Viaggio.