The show must go on/

När jag var nere i Lund pratade jag och en vän mycket om döden. Det var då min gammelmoster låg på sjukhus, det var första gången i mitt liv jag sett henne (eller någon annan för den delen) svag. Min vän pluggar till läkare och vi talade om skillnaden mellan att förlora någon långsamt kontra snabbt och utan förvarning. Jag har förlorat min farfar, farmor och gammelmosters man enligt det sistnämnda och fallit i tusen bitar varje gång. Samtidigt har jag varit tacksam att de sluppit lida, sluppit känna det på sig – sluppit vänta in döden.

Med min gammelmoster var det en annan sak. Från och med jullovet hade jag det på känn – och ni som har hängt med ett tag vet  att jag sedan dess tagit varje chans jag fått att åka ner. Den här gången var det som att jag bunkrade upp, med hennes böcker och historier (från andra världskriget – som vi spelade in) Hon gav mig halva sin garderob och berättade om varje plagg in i detalj. Hon mindes nämligen allt, från vart hon köpte det till tillfällen hon burit det – hon berättade om materialen och funktionen. Tänker att det är en av de många anledningar hon och Minna kom att stå varann så nära, för där är de precis likadana. De två är anledningen till min syn på konsumtion och min kunskap kring plaggen i sig.

För ett drygt år sen besökte min gammelmoster Minnas Oddlovin‘ showroom och jag minns hur Minna skickade ett sms som berättade att Ingeborg på rak arm köpt två av de dyraste plaggen hon hade inne. Jag minns att jag skrattade när hon berättade att det var två indiska bomullsklänningar och jag minns hur bra jag tyckte att det var att hon slog på stort. Jag minns hur hon berättade att hon levt ett liv med krig och litet kapital men att hon nu kände att det fick vara nog med snålandet. Fast precis som Minna uppskattade hon bra vintage och tyckte – trots prislapp – att hon gjort ett riktigt fynd.

När jag fick beskedet om att min gammelmoster lämnat oss var jag inte förvånad, jag var inte ledsen – jag var lättad. Lättad för att jag visste att hon nu slapp förbanna sin maktlöshet, slapp vara rastlös och för att hon slapp vara sjuk. Den här gången var jag förbered. När hon lämnade oss insåg jag att det var två saker som inte fick försvinna med henne – de indiska bomullsklänningarna. I samma stund får jag ett sms från Minna som sa att jag skulle se till att jag fick dem, att de hamnade hos mig. Att de inte fick glömmas bort. De som hon älskat sen dagen de blev hennes och mer eller mindre bott i. De som hon kunde prata om hur länge som helst, de historier som alltid avslutades med hur stolt och imponerad hon var över Minna – “hon som är så bildskön”.

För någon vecka sen ringde min gammelmosters styvson mig från hennes lägenhet och frågade om klänningarna, de var inte så svåra att hitta då de fortfarande hängde framme. Nära till hands. Senare på kvällen fick jag ett sms som berättade att de var  på väg till mig med post. Igår levererades de till jobbet och jag bytte om minuter efter att ytterdörren hemma stängts.

Det är en konstig känsla att ha på sig någon man förlorats favoritplagg. Lite som en kram, doften och materialet är där – men det är inte samma person innanför det tunna tyget. Något som skulle kunnat känts ledsamt och knäppt kändes istället varmt och allt annat än ensamt. Trots att jag har en garderob full av hennes plagg är det här något annat, något jag inte kan sätta ord på. Det är som att hon är med mig. Som att vi är tillsammans. Lite som att jag får vara med.

Om några veckor åker jag, min mutti och min moster tillbaka ner till Skåne för att hämta askan – vi skall ta Ingeborg på en roadtrip till Österlen för att tillslut ta hem henne. Hennes begravning sker veckan efter och precis som henne följer den inga normer – det blir jazz, färgat glas och Josef Frank. Jag ser fram emot det – vilket också säkert ses som knäppt – men jag är glad att Ingeborg får avsluta resan genom att helt enkelt lämna över stafettpinnen till oss.

/K

 

When my great aunt died I inherited two of her favorite dresses. It’s  a strange feeling to wear someone you just lost best dress, it’s like a hug. The material and the smell is still there but the person on the other side of the fabric isn’t. Still it’s kind of nice, to have her close.

Advertisements

One thought on “The show must go on/

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s