Jag är tillbaka! Och jag inser ju precis som ni att det skulle ta hur lång tid som helst att plöja igenom FEM (!) månader i ett inlägg. Så jag tänkte såhär, då jag tömde min mobil cirka i samma veva som jag försvann från bloggens yta tar vi en liten genomgång av det som finns i mobilen sedan dess. Men först skall jag såklart förklara mig, vart fa-an har jag hållit hus egentligen?

Ni som hängt med mig ett par bloggar vet att jag aldrig bara haft en grej för mig – med undantag för året på Berghs då jag inte hade något annat val än att fokusera 300% på allt som hände där (vilket iof inte är helt sant eftersom jag hann med både frilans och extra praktik under tiden) De senaste tio åren har jag haft femtioelva saker på gång samtidigt, har det inte varit heltidsjobb + studier + dans har det varit studier + dans + extrajobb + praktik etc. Ni förstår. Utöver det har det ju varit “en massa” män, varav en riktig jävla bajsmacka till breakup där 2012 + nära och kära som inte mått helt hundra på diverse olika plan. Släng in en flytt 91,8 mil bort, lägenhets köp-och-sälj, ett bröllop och två jobb-byten på två år i ekvationen. Summa summarum så landade det i att både mitt CV och min kropp tagit formen av en 45-årig hen. Det förstnämnda är väl säkert bra, det sistnämna – not so much. Så i juli skrek min kropp ifrån, ironiskt nog samtidigt som jag läste “Meningen med hela skiten” av Nina Åkestam. Så jag sökte upp den fjärde läkaren jag besökt på ett år, av samma anledning som tidigare – att jag är så jävla trött hela jävla tiden. En trötthet som under sommaren gjort att jag inte fungerade någonstans; jag mindes ingenting längre än fem minuter, jag sov så sjukt dåligt, blev stressad av småsaker etc etc. När läkare nummer fyra inledde med frågan “hur mår du?” så barkade jag. Herregud, grät okontrollerat i en timme i sträck haha! Någon gång mitt i allt det där drar hon upp det obligatoriska formuläret som börjar med “Vill du ta livet av dig?” Då började jag skratta istället och svarade “Nej, nej, nej – jag har världens bästa liv – jag vill ju bara vara pigg nog att vara en del av det!” Hon sjukskrev mig på plats. Helgen efter påbörjade jag äventyret som ni kunnat följa under #karmafritidsforskar på instagram. Sjukskrivningen blev inte särkilt lång, drygt 6 veckor – men de veckorna har känts som ett helt liv, låt oss ta en titt:

Samma dag som jag blev sjukskriven hade jag bokat in en tid hos frisören, som jag såklart glömt lol! Hur som tog jag sedemer mitt psykbryt på största allvar och “gjorde en Britney” – i form av att färga halva håret turkost. Sen dess har även luggen gjort återtåg; här fångad på en hederlig vänta-på-skjuts-selfie från igår morse.

En typisk bra grej med att utöva fritidsforskning är ju att jag har haft hur mycket tid som helst att hänga med dessa två:

Däremot tror jag inte att någon av er blir särskilt förvånad när jag berättar att jag såklart varit semi-dålig på att sitta still. Detta har resulterat i att lägenheten i princip är helt på banan nu – bortsett från sladdpaniken vid TV:n. Gav mig även på att måla om en blompedistal jag lyckades haffa gratis, säger en hel del om mitt nyvunna tålamod. BOOM!

Sen åkte vi ju iväg på min första semester (läs mer än en weekend) på plusminus FEM ÅR. Då det sista jag ville var att projektleda något körde vi all in charter – till Samos – där majoriteten av bilarna fortfarande har MOA som regskylt. Älska hybrisen. Kunde även checka av “spela backgammon i Grekland” från min bucketlist. 

Borta bra men hemma bäst, speciellt när sommaren har inneburit de här genierna – och konceptet “Bubbel i bubbel”…

… eller sena bastubad på bästa Halsön med bästa TT ❤

Sen har jag ju lyckats vara gift med husbandet ett helt halvår, det firades med “bubbel i ett annat bubbel” (läs inte hemma) på ett spa vi råkade ha helt för oss själva. På en måndag.

Påtal om dejter är tisdag den nya måndag (TT förstår) och jag bjuckar sedemer på en pre-dejt-och-styrelsemöte-selfie från förra tisdagen. Plus för återbruksfaktorn på muttis gamla jacka som gör sig hur bra som helst jämt – och lite extra bra nu när DIF är tillbaka i SHL.

Sen friskskrev jag mig själv, för på pricken en månad sen. Den 26/8 ringde jag nämligen upp VÄRLDENS bästa chefer och berättade att jag inte kommer tillbaka då jag kommit in på konstlinjen. För till historien hör att det här beslutet verkligen, ingenstans, grundar sig i att genierna på finaste Oh My! på något sätt inte fått mig att trivas – utan snarare att det var dags för mig att chill the fuck down. Däremot har jag, under de senaste månaderna dagdrömt om att sluta vara så jävla vuxen, så jävla rädd för att inte tjäna storkovan och blablabla – och bara söka till den där jävla linjen. Bohema ut den på riktigt. Sen stötte jag ihop med en annan gammal kärlek från 2007 en tidig morgon på en efterfest på stranden – och när vi en månad senare satt vid mitt matbord lyckades både hon och husbandet övertala mig att bara köra ❤ Nicolina!

Tre dagar senare stapplade jag in i teckningssalen på skolan och möttes av den där klassen som jag numera saknar så fort vi säger “trevlig helg!” De där dårarna som ställer upp på att skriva mitt namn (åter igen, älska hybrisen) med sina kroppar en sen eftermiddag i augusti:

En sådan skola som skickar iväg en på studiebesök mitt i veckan till utställningar där jag får släppa ut min inre (yttre?) Hillary C:

Så numera är mina dagar fyllda av diverse material som t ex kan se ut såhär:

Och jag älskar det. Kanske t o m lite mer än jag älskar sneakers haha – men dessa måste likväl få lite uppmärksamhet då de är freaking awesome. För att citera vår nyvunna roomie Kevin;

“You are passed walking on air dude, your walking on space!”

Vi hörs snart, jag lovar, för helvetesatanigatanochalltdetdär vad jag saknat er – och orden.

Kärlek

/K