… Så skall det inte vara min – utan Amanda Strandh’s. Det här genierna på 11 respektive 12 år som råbarkat ger mig så jävla mycket hopp om framtida generationer att jag tänker att jag kanske visst vågar föda in ett barn i den här (ofta sinnessjuka) världen.
Nu skall jag sluta ta upp din tid – gå genast och läs hennes och hennes väns inlägg “Är du feminist?” här!
Kärlek
/K
Jag åkte på att käka antibiotika – såklart – i tio dagar. Inte bäst denna vecka, som i övrigt varit smått episk (bortsett från min allmänna antibiotika-fylla som gjort att allt jag gjort gått 3/4 långsammare än vanligt) Men låt oss fokusera på det som varit fett:
Bröt ihop av garv på väg till läkaren när jag såg detta namnval, hur tänkte de där?
Läkaren i sig var ju också bland det roligaste jag varit med om, själva doktorn alltså. Som konstaterade att det inte var så konstigt att jag är sjuk och trött när jag är en kvinna i min ålder – med en tydligt röd politisk läggning. De två faktorerna kan ju tydligen göra vem som helst trött då de tydligen innebär att jag är så himla trött på alla kostymnissar som försöker dra över mig till “the dark side” och att jag just i denna ålder skall förstå hur svårt det är att krossa patriarkatet. Hans ord alltså inte mina, sen fortsatte han sin rant om min kreativa kamp hahaha! Fick typ inte en syl i vädret, så hans snabbanalys av moi baserades totti på min “look” – men fick i a f antibiotika lol.
Fyndade även en pall (mycket välbehövd då jag är för kort för mitt eget hem) på Luleås FB version av “köp och sälj” + en golvlampa i teak för 180 riksdaler. Emicket nöjd.
Sen fick jag äntligen upp mina tavlor från mina favoritgenier. Erykah Badu-tavlan som nu hänger i vår hall är förutom TOKFET den första och hittills enda collaben mellan mina favoritgenier Mike-Ali och Mary. Mr Mike-Ali är mannen bakom mops-tavlan som nu hänger över vår teakkyl (bästa grejen f ö) i vardagsrummet. Båda är födelsedags/förlovningspresenter från ovan nämnda + världens bästa mutti.
Påtal om födelsedagspresenter FYLLDE JAG JU ÅR I ONSDAGS! Bästa dagen. Hade minor 27-års kris kvällen innan då jag tyckte att jag redan gjort “allt” haha: pluggat, fått jobb, förlovat mig, skaffat hund och bor i en bostadsrätt i stan blablabla jag har ju inget kvar. Missade nog den lilla detaljen att jag har precis allt kvar – nu är det ju bara att maxa livet då 9/10 normativa “borden” är klara. Hur som blev jag väckt och uppdragen ur sängen för att mötas av detta:
BALLONGER ÖVERALLT! Jag älskar ballonger, till skillnad från världens bästa man som offrat sig och blåst upp typ 40 stycken. Ni som följer mig på instagram vet att paketet innehöll ett Rolls-Royce underställ och att jag inte slutat skratta åt detta sen dess. Ändå typ topp tre över saker jag aldrig trodde jag skulle få i födelsedagspresent – men hatten av H, har ju ändå sportat dem x antal gånger denna vecka.
Firade med cava+raggmunkslunch på Bistro Norrland med min partner in crime Erkki. Väl tillbaka på kontoret hade hon fixat tårta också ❤ Tog fyra pustar för att släcka ljusen, ehmn…
Senare på kvällen hade jag och H vår första “skolboks-dejt” sisådär 8 månader, ett samboskap, en hund och en förlovning senare haha! Så sjukt mysigt, gått runt och varit helt nykär sedan dess fjollfjollfjoll etc. Minen i sin tur är tok-mätt (alt besvärad över advokaterna bakom och deras mysiga jargong – “en burka” osv) Är ni i LÅ borde ni hur som besöka Hemmagastronomi.
Sen kom jag hem till blommor på matbordet (ditsmugglade av le svägerska) – very episkt – med tanke på att jag inte fått det (av respektive) sedan balen i nian. Så himla fint, var sjukt nära på att barka där ❤
Fick tjusigaste tummvantarna av mutti också, i rött skinn – känns lite som att jag snubblat över vantarnas motsvarighet till den vita älgen.
Fick även Norrbottensringen av babborna (och lite mig själv) Nu går jag runt med fyra av sex ringar från dem, babba 1’s vigselringar på tummarna, förra årets födelsedagspresent och nu denna. Babba homagé osv.
Av mig själv fick jag en ny ryggsäck. Insikt: kånken i all ära men med 27 år i ryggen vill jag ha vadderade axelband och inget framfack som jag går och oroar mig för att det skall baxas ur pga glömmer alltid stänga. Har nog inte insett att stöldrisken minskat med cirka 75% sen jag slutade trängas på tuben… Hur som, snubblade över några lokala genier även kända som Common Sense, gillar att jag fick hämta upp den i hans mammas butik. Summa summarum: support you local creative!
I natt hade det tydligen varit storm, så när vi gick på långpromenad med Jess möttes vi av detta – gigantisk iskross! Sjukt ballt, tog säkert 50 kort – men vi kör på två här.
Avslutningsvis skall jag sluta gnälla över alla bäbisbilder (en sista grej bah: hur mycket blåbärspuré kan det egentligen ätas?!) som tar över mina feeds – för let’s face it – jag är antagligen värre med mina hundbilder.
Råkade skala mitt frukostägg så det såg ut som ett ollon, kunde inte sluta skratta.
Idag sålde jag äntligen iväg mina gamla svarta Dr Martens som varit för små för länge. I Stockholm hade jag klarat mig med mina vanliga docs, där handlar det ju bara om att inte halka – här handlar det om överlevnad. I o m att vinterskor är det tråkigaste och fulaste plagget i världen blev jag hur som glad när jag hittade samma modell fast lite större och i min favoritfärg (efter mintgrönt).
Over and out, end of nonsens, godnatt och kärlek!
/K
Jag är sjuk som ett as fortfarande, men har hur som bokat in mig hos läkaren idag – en vecka för sent. Så sjukt opeppad på eventuell antibiotika på min födelsedag. Blö.
Snubblade över dessa två små interaktiva genilappar (här) och var bah tvungen att dela dem med er.
Kärlek
/K
Att vi hade kvar amerikanska pannkakor från söndagsbrunchen så det räckte till både lunch och middag på måndagen. Receptet hittar ni här, busenkelt!
Att komma hem till dessa.
Sämst den här veckan har dock varit att jag varit så-jävla-sjuk, ni vet sådär så jag sagt “aj” varje gång jag behövt svälja. Bäst är dock min man som ställer sig och lagar världens godaste soppor sent på kvällen så jag skall få i mig något. Älskar soppa.
Never gets old.
SNÖN KOM! Jessies första, och hon älskart! Helt plötsligt blev LÅ ljust igen. Saknar inte slask-Stockholm.
Utsikten från vårt kontor är ju inte trisst heller.
Att svenska biografer börjat med genus-rating, läs mer om “A märkt” här!
Snälla Hugo som är ett av genierna bakom bästa podden Vad blir det för rap som hjälpt mig med min research den här veckan. Fan vad glad jag blir när mediamänniskor hjälper och inte stjälper varann. Mer sånt!
Kärlek
/K
I den där supertjusiga boxen ligger mina nya visitkort, med min nya titel – som jag inte kan berätta om än haha, men det kommer snart! Med detta skrivet har jag inte bytt arbetsplats och kanske heller inte arbetsuppgifter. Men i vilket fall som känns det sjukt bra, trots att jag stretade emot och inte riktigt ville komma tillfreds med den när den kom på tal. Titeln alltså.
Som så många gånger förr presenterar livet precis den spark i röven jag (om än omedvetet) behövt och jag tror att jag i o m detta kommer att våga tro lite mer på mitt jobb-jag. Jag känner redan nu att jag vill mer, vilket resulterat i 12 h kreativitetsflow och en pepp på jobbet som inte liknar något jag varit med om tidigare.
Nu kör vi. Jag kan. Du också.
/K
Om 12 dagar fyller jag 27, woop woop! Har ju redan fått en massa sinnessjukt fina presenter men det är ju lite av en tradition att posta en önskelista även här.
Here we go (alla bilder leder till återförsäljare)
Sen har jag fått de här magiska sakerna av mina päron:
Fast det finaste av allt var att Jessie blev vår (på riktigt) idag, peppen!
Kärlek och födelsedagspepp!
/K
Hade en magisk helg i Stockholm. Kom hem så fullpumpad på kärlek jag fortfarande går och ler. Inte nog med att Jay Z levererade bortom ord och förvandlade gigantiska globen till en intim bakgård (Citat Gunnar: “Det känns som om vi hängt med honom!”) på lördagen stod helt plötsligt wifey TT utanför dörren! Hon hade flugit hem från London utan min vetskap för att överraska mig. Kan nog vara det finaste någon gjort för mig någonsin ❤
Så kom jag ju iväg till frissan också, fucking finally! Har haft sådan grav separationsångest från Björn Axén att jag helt enkelt inte tagit mig an att hitta en här i LÅ. Så fyra månader senare fick Sara uträtta stordåd en sista gång så jag nu kan glida in till en frisör här och säga – “Såhär vill jag ha det!”
Hann träffa (nästan) alla mina bästa och dansa, kramas, dricka cava och officiellt presentera han med H. Så himla himla fint.
Sen fick vi typ ett ton presenter, helt sinnessjukt. Som vanligt stod jag helt häpen över hur bra mina vänner känner mig. Tur att Petra skulle köra upp till Kiruna på måndagen och kunde få med sig både tavlor (lyckades med konststycket att få Mike-Ali och Mary att göra en tavla ihop, yes alltså!), bubbel, finvin och porslin som vi inte kunde ta med oss på flyget hem. Fick även blombud (mer sådant!) från bästa finaste Anna, som jag heller inte fick med på planet – men behöll lappen och donerade dem till favoritgrannen.
Haha jävla Henko hade såklart köpt den här boken också, som jag givetvis kommer sluka på två röda. Ännu roligare var återberättandet av hur kassörskan beskådade hårdrocks-Henko och sa “Jag antar att jag skall slå in den!”
Mötte upp världens bästa moster och gudbarn på flygplatsen också, fick min vigselring! Hur sjukt är inte det?! Kommer gifta mig med min gammelmosters ring. Hela vårt bröllop kantas av olika former av vintage/ second hand och a little (läs a lot) of help from our friends – vilket är det finaste av allt. Att nya historier föds ur gamla. Dock kommer jag behöva omarbeta ringen då den är sju (!) storlekar för stor, men huvudsaken är att det är en av de viktigaste människorna i mitt livs ring som får leva vidare. Det är kärlek.
Väl hemma åkte vi raka vägen till Jessie. Trodde hjärtat skulle spricka när hon kände igen oss och gick bananer av pepp, eller när vi kom hem och hon sprang raka vägen upp till vår ytterdörr.
Den här veckan är all in jobb och jag trivs som fisken i vattnet när jag har mycket att göra. Firade in veckan med dubbel leopard och trippel-burgundy.
Chip hej!
/K
Ibland när jag får skrivkramp, både privat och på jobbet, brukar jag jaga reda på sådana där 20 frågor att svara på bara för att “få igång fingrarna”. Igår var en sådan dag och jag fastnade på en av frågorna:
Vad grät du senast åt?
Oj, minns inte när jag grät sist. Grät igen ett liv förra hösten. Tårarna tog typ slut.
I samma veva – ironiskt nog – kom Beyoncés “Resentment” på i högtalaren och jag fastnade i texten som aldrig förr. För den kändes. I hela jävla kroppen. Inte så att jag började gråta utan mer för att den säger allt jag aldrig skrivit. Ord som aldrig kom ut för att jag i slutet av dagen alltid tänkt att det ena eller andra incidenten grundats i ett förhållande som inte var bra långt innan helvetet bröt lös in the first place. Jag har säkert hundra sidor text från den tiden som aldrig kom ut, säkerligen för att det fortfarande är så att jag inte skriver om saker innan jag bearbetat klart dem själv IRL. I ett mail hittar jag följande ord:
Varför, varför ligger jag här och hulkgråter när jag på pappret har precis allt det där jag drömt om? Han håller om mig, på det där sättet som tidigare gjort att jag känner att han är min sköld mot allt ont – men den här gången funkar det inte så – för den här gången är vi det onda. Vi gör ont.
Jag frågar varför han inte säger att han älskar mig längre? Varför han inte säger att jag är fin? Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka hitta vad jag gör fel, hur jag kan ändra situationen men nu ligger jag här och gråter för att jag insett att jag inte kan göra ett jävla skit – jag gråter för att det är hopplöst och jag gråter för att jag känner mig så jävla maktlös.
Det fina är att de orden inte gör ont längre, jag vågar beröra dem och berätta nu. På något höger visar de att jag inte var så luddig och förvirrad som jag tidigare trott haha! För om jag skall vara ärlig så minns jag så himla lite från förra hösten. Det behovet att hålla fast i saker har som släppt. Min fantastiska psykolog visade en gång hur jag skulle släppa saker, fysiskt – och även om jag säkert skrattade nonchalant då är det något som fastnade.
Istället minns jag de bra sakerna klarast, som hur Sanna och Isak tog hem mig till sig när jag fyllde år för att jag inte skulle vakna ensam eller när jag och Evelina hade vår första lunch och tiden inte räckte till. Hur alla samtal som följde efter läkte. De minnena känns så sjukt mer relevanta än när min chef möter mig helt förstörd i soffan en måndagsmorgon eller hur jag väckte mina föräldrar tre på natten mitt i veckan gråtandes för att jag inte ville åka hem till den där lägenheten jag inte längre bor i. Även om jag minns lite luddigt tycker jag att det är viktigt att minnas det som gjort ont också – det som på något sätt ledde mig hit – och som idag istället får agera påminnelse om att det-går-över-det-blir-bättre. Att istället låta den styrkan agera bensin. Jag går inte längre och väntar på en ursäkt som aldrig kommer att komma.
I ett annat inlägg som aldrig fick se dagens ljus, finurligt titulerat “Alla mina ex” går det att läsa:
“Jag är så jävla tacksam för alla dina ex. För de har ju ändå gjort dig till den du är idag.” Så sa H här om natten och jag älskar honom för det. För att han ser erfarenheter som styrkor och inte svagheter. För så resonerar ju jag också. Även om jag kan ha förbannat de rädslor och temporära osäkerheter som agerat efterskalv så är det ju faktiskt så – att jag inte ångrar någonting.
Det har hänt så mycket sedan dess, för några dagar sedan hänvisade jag till det här inlägget jag skrev för över tio månader sen – och slogs åter igen hur jävla mycket som hänt sen dess. Hur jag på nyårsafton 2012 – den kaosigaste ever – aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle sitta förlovad jämte en hund i en bostadsrätt i LÅ med han med H som jag trodde jag aldrig skulle bli min – och inte ens minnas när jag grät sist.
Jag tänker att jag fortfarande inte ångrar någonting. Jag gjorde fel tills jag förstod att det var fel själv. Jag tog mitt eget råd och det var både slutet och början på precis allt.
Kärlek
/K
Om en vecka ses vi! ❤
/K
You can't start a fire without a spark 
