Resentment/

Ibland när jag får skrivkramp, både privat och på jobbet, brukar jag jaga reda på sådana där 20 frågor att svara på bara för att “få igång fingrarna”. Igår var en sådan dag och jag fastnade på en av frågorna:

Vad grät du senast åt?
Oj, minns inte när jag grät sist. Grät igen ett liv förra hösten. Tårarna tog typ slut.

I samma veva – ironiskt nog – kom Beyoncés “Resentment” på i högtalaren och jag fastnade i texten som aldrig förr. För den kändes. I hela jävla kroppen. Inte så att jag började gråta utan mer för att den säger allt jag aldrig skrivit. Ord som aldrig kom ut för att jag i slutet av dagen alltid tänkt att det ena eller andra incidenten grundats i ett förhållande som inte var bra långt innan helvetet bröt lös in the first place. Jag har säkert hundra sidor text från den tiden som aldrig kom ut, säkerligen för att det fortfarande är så att jag inte skriver om saker innan jag bearbetat klart dem själv IRL. I ett mail hittar jag följande ord:

Varför, varför ligger jag här och hulkgråter när jag på pappret har precis allt det där jag drömt om? Han håller om mig, på det där sättet som tidigare gjort att jag känner att han är min sköld mot allt ont – men den här gången funkar det inte så – för den här gången är vi det onda. Vi gör ont.

Jag frågar varför han inte säger att han älskar mig längre? Varför han inte säger att jag är fin? Jag har spenderat hela mitt liv med att försöka hitta vad jag gör fel, hur jag kan ändra situationen men nu ligger jag här och gråter för att jag insett att jag inte kan göra ett jävla skit – jag gråter för att det är hopplöst och jag gråter för att jag känner mig så jävla maktlös.

Det fina är att de orden inte gör ont längre, jag vågar beröra dem och berätta nu. På något höger visar de att jag inte var så luddig och förvirrad som jag tidigare trott haha! För om jag skall vara ärlig så minns jag så himla lite från förra hösten. Det behovet att hålla fast i saker har som släppt. Min fantastiska psykolog visade en gång hur jag skulle släppa saker, fysiskt – och även om jag säkert skrattade nonchalant då är det något som fastnade.

Istället minns jag de bra sakerna klarast, som hur Sanna och Isak tog hem mig till sig när jag fyllde år för att jag inte skulle vakna ensam eller när jag och Evelina hade vår första lunch och tiden inte räckte till. Hur alla samtal som följde efter läkte. De minnena känns så sjukt mer relevanta än när min chef möter mig helt förstörd i soffan en måndagsmorgon eller hur jag väckte mina föräldrar tre på natten mitt i veckan gråtandes för att jag inte ville åka hem till den där lägenheten jag inte längre bor i. Även om jag minns lite luddigt tycker jag att det är viktigt att  minnas det som gjort ont också – det som på något sätt ledde mig hit –  och som idag istället får agera påminnelse om att det-går-över-det-blir-bättre. Att istället låta den styrkan agera bensin. Jag går inte längre och väntar på en ursäkt som aldrig kommer att komma.

I ett annat inlägg som aldrig fick se dagens ljus, finurligt titulerat “Alla mina ex” går det att läsa:

“Jag är så jävla tacksam för alla dina ex. För de har ju ändå gjort dig till den du är idag.” Så sa H här om natten och jag älskar honom för det. För att han ser erfarenheter som styrkor och inte svagheter. För så resonerar ju jag också. Även om jag kan ha förbannat de rädslor och temporära osäkerheter som agerat efterskalv så är det ju faktiskt så – att jag inte ångrar någonting.

Det har hänt så mycket sedan dess, för några dagar sedan hänvisade jag till det här inlägget jag skrev för över tio månader sen – och slogs åter igen hur jävla mycket som hänt sen dess. Hur jag på nyårsafton 2012 – den kaosigaste ever – aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle sitta förlovad jämte en hund i en bostadsrätt i LÅ med han med H som jag trodde jag aldrig skulle bli min – och inte ens minnas när jag grät sist.

Jag tänker att jag fortfarande inte ångrar någonting. Jag gjorde fel tills jag förstod att det var fel själv. Jag tog mitt eget råd och det var både slutet och början på precis allt.

Kärlek

/K

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s