Hej världen. Jag är vaken. Jag somnade efter sex i morse. Sista tweeten var iallafall för nio timmar sen. Behövde lugnet jämte en däckad man. Behövde tystnaden och ensamheten. Den här veckan har jag lärt mig att om jag inte får vara själv så smälter jag samman. Jag slår rakt ut och lägger benen på ryggen. Festival är ju speciellt på det sättet, speciellt om man är två i tält och fyra + tre i husvagn och hus som förväntas umgås helst dygnet runt. Jag har aldrig hymlat varken för er, mig själv eller någon annan att jag inte är van vid fasta punkter privat vare sig det är för en vecka eller ett liv.  Jobb och skola är en annan sak, där levererar jag utan problem. Där får man ju i regel också komma bort, komma hem – någon gång. Privat har jag inte samma tålamod.

Så jag har fått vara själv, av eget val en hel del den här veckan. Sen skiljer sig mina musikaliska preferenser en hel del från semesterkollektivets också. Jag såg Strokes själv och det var kanske min bästa konsert, garanterat veckans men kanske också hittills. Den var så bra att jag tyckte att det var en bra idé att ta en cigg. Kastade iväg den med förakt efter tre bloss och ville inget hellre än att sandpappra min mun fri från smaken av äckel. Uack! Hostade 48 timmar efteråt, så sjukt ovärt. Jag ser det fortfarande som en seger dock, en cigg + en ciggarill på ett halvår. That’s it. En rökare är alltid en rökare, så är det ju. Däremot har jag valt att vara en inaktiv sådan.

Jag sitter här med min, Ws och Lenns kompisfisk, som är en bild från en Good Ol’ Sailor vodkaflaska. Som var oöppnad vid tillfället (fram tills W trodde den var vatten i) take note. Fnissar åt att jag med mitt kontrollbehov egentligen aldrig tänkt mer än fem minuter över en gaddning. Har heller inte ångrat mig än.  Jag är lite ambivalent idag. Som om min hjärna inte kan kontrollera minnena. De går till attack. Fniss blandas med det där vecket mellan mina ögonbryn. Har ni ett lågvattenmärke? En stund när the båtten was nådd? I do.

Jag hade precis insett att ätstörningen hunnit i fatt. Att min dåvarande pojkvän lämnat mig samma sekund som han skakat mig och skrikit “Förstår du inte att du är sjuk?!” Han hade bönat om att få mig tillbaka och lyckats för att dra mattan under mina fötter igen lika snabbt – han hade varit med andra hela tiden. Jag var paralyserad. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag grät, skrek, grät och skrek “Jag tänkte säga att jag älskar dig, men nu kommer det aldrig, ALDRIG att hända.” Aldrig någonsin har jag känt mig så liten, så värdelös, så utnyttjad och så jävla sviken. Jag var ensam med mina demoner igen. Vår relation hade alltid gått ut på att jag skulle få honom att må bättre, han med sin sårade själ. Vi med våra blåmärken. När jag behövde honom, så stack han. Såklart. Man kan aldrig få någon annan att älska sig själv.

Det är mitt lågvattenmärke. Där har jag svurit på att aldrig någonsin hamna igen.  Att aldrig känna mig så billig igen. Jag har alltid burit mitt eget bagage, aldrig räknat med att någon skall lösa mina problem – jaga bort mina demoner. Allt jag ville var att ha någon som kramade mig och sa att de var där. Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor, men det är nog först nu jag börjar inse hur mycket de påverkat mig. På gott och ont. Vad det här minnet, som jag nästan lyckats förtränga helt, framkallades av vet jag inte. När jag sitter här med mitt kalla kaffe så känns det som att jag vunnit ett krig som tog mig igenom minnet. Fast jag ler. Aldrig mer hörrni.

Jag är ett torsdagsbarn, född i november. Precis innan både veckan och året tar slut och börjar om. Jag brukar tänka att jag av naturen är fast i ett mode där jag ger allt – för någon gång i framtiden blir det helg. Minnen som dessa sätter saker i perspektiv. Som latenta kurer mot ambivalenta dagar.

När man behöver styrkan att skrika på idioter.

/K

What doesn’t kill you just makes you stronger.