Äntligen måndag. Faktiskt. Förra veckan hade jag något planerat efter jobbet varje dag. Helt sjukt. Sju dagar i sträck. Lägg på en lika lång veva insomnia a’ fyra timmar sömn per natt och voilá – jag behöver tagga ner. Insikt 7652. Jag hoppade av jazz-kvällskursen just av denna anledning, vilket resulterade i att jag bara gjorde ännu mer. Så kan jag ju inte hålla på, det förstår jag ju själv. Så denna vecka dedikeras rakt av till jobb (givetvis), några träningspass men mest tedrickande och skriverier.

Jag behöver hitta en ny måndagsträning. Mitt tålamod tog slut när den dansläraren jag haft på måndagar implementerade sitt ökända juckande i ännu en koreografi. På riktigt, oavsett vilken stil av latin vi kör får han in en sekvens av sitt kön. Sen står han där i spegeln och ser så sjukt nöjd ut över att han äntligen får hens att jucka loss med honom. Detta funkar säkerligen på torrfödda medelålders hens, men för mig resulterar det bara i en känsla av att jag blir kränkt. Att han står och har sex med oss i sitt huvud. Det är något med sättet han gör det på. I won’t have it. Jag betalar inte för att jucka. Punkt.

Påtal om skriverier är jag så taggad att jag smäller av. Shit is going down. Nu peppar vi uppstart och konkretisering av namnlöst projekt. Jag och Evelina utgör ett bra team, dels baserat på våra olika yrkesroller men utöver det ger hon mig nya perspektiv, energi och så mycket mental stimulans att jag smäller av. Bollen är i rullning och orden skrivs parallellt med att våra singelliv levs. Jag dejtar fortfarande inte, söker inte och är fortfarande inte intresserad av något annat än min relation med mig själv.  Jag vet, jag börjar bli tjatig haha.

Men (läs och häpna) jag har slappnat av lite, tänker “fuck it” lite oftare och vågar nu mysa lite på den jävla anamma som kommit med insikten av att jag kan vara kapten på mitt eget skepp. Jag har bara mina egna behov att ha i åtanke. Det behöver  tydligen inte vara världens största grej att bli omhållen t ex – detta innebär varken att sex eller bostadsrätt hägrar i horisonten. Herregud haha. Det går att bara vara. Det är fett. Kul att “prova på” osv. Babysteps.

Min mesta bensin/polstjärna/dunderhonung under de  två+ månaderna (vart tog tiden vägen?!) sen jag och W gjorde slut har ju ändå varit att jag befinner mig i denna “båt” av egen fri vilja – för min egen skull – tillika för vårt bådas bästa. Skit samma vad som hänt runt omkring det faktumet, kärnan är ändå det aktiva valet – att jag gjorde något för mig själv. För att jag skall må bra. Det finns inget sjunkande skepp längre. Min egna lilla kajuta puttrar på i solida sju knop, ibland skippar jag t o m flytvästen. Så well, nu för tiden behöver jag inte påminna mig själv lika ofta, det börjar sakta men säkert bli en vardag. Hur fett är inte det? Heja mig.

/K