Min man har en lite annorlunda bakgrundsbild på sin mobil, tycker jag i alla fall. Det är ett foto av mig som liten, han har hängt upp det hemma och nu har han den som bakgrundsbild på mobilen. Han säger att den gör honom glad “Men kolla på den! Ser du inte hur glad du är?” Jag å andra sidan vet inte vad jag skall tycka om den, av någon anledning gör den mig ledsen. Jag vågar inte riktigt möta den där lilla flickans blick. Hon ser så himla tillfreds ut, som att hon är precis där hon vill vara och livet är en enda lång solig dag. Så tänker jag på att hennes liv inte alls blev så. Det är något provocerande i att flickan på bilden är lyckligt ovetande om hur åren efter kom att bli. Hur många tårar som skulle komma att fällas, hur många varv runt jorden som skulle springas och hur många famnar som skulle lämnas innan hon hittade en plats där hon kunde se sådär ut igen.

I alla fall nästan.

Jag har alltid varit rädd för att vara nöjd. Rädd för att stanna upp. Rädd för att lägga händerna under hakan och bara andas ut. Det grundar sig säkerligen i något långt bak, något jag förträngt. Kanske finns svaret i den där bilden, för den väcker känslor jag inte känt förut – som minnesluckor från en dålig fylla börjar något komma tillbaka – frågan är bara vad?

/K

There is something about this old picture of me (Ws background picture on his phone) that makes me feel so sad, don’t really know why. But I guess it brings back something I need to deal with, when I figure out what it is.