Hela mitt liv har jag gått på magkänsla. Då går det oftast rätt så snabbt, på gott och ont. Att söka jobb har varit lite som att dejta, eller snarare precis som att dejta. Det tar egentligen inte mer än fem minuter att känna om det var värt den där torra kanelbullen eller inte. Jobbsökande skiljer sig egentligen bara ur ett pengaperspektiv. Money makes the world go ’round osv, men för att citera mig själv “Pengar i all ära, men blir jag kär är det sekundärt.”

Så sa jag i måndags, över en lunch/intervju på East. Jag gick därifrån så taggad att jag somnade när jag kom hem. Energin hade som runnit över. Sedan dess har jag maniskt kollat min telefon och min mail (precis som när man börjar dejta) och kommit på mig själv att undra när det är OK för mig att ringa själv. Sen kom det där samtalet, och jag önskar nästan att mannen på andra sidan telefonen kunde sett hur jag hoppade runt på den där terrassen på södermalm i eufori.

Någon timme senare skrev jag på kontrakt och fick välja dator – från och med måndag klockan nio är jag officiellt projektledare på Bannerboy.

Yes alltså!

De här galningarna är alltså min nya vardag – “mina” boys.  Tillsammans skall vi hinna med en flytt till södermalm och en tripp till Amsterdam, och en jävla massa banners såklart.

(Bilderna ärligt snodda från vår Facebooksida)

Nu är det på riktigt. Jag är nervös, men fortfarande mer peppad än nervös. Det är fett. Fruktansvärt skönt att kunna se tillbaka på Berghs som väl investerade pengar – hejja mig. Peppar peppar har jag svårt att se att jag kunnat hamna på ett bättre ställe – misstänker redan nu att vi är en match made in cyberspace.

BRRAPP!

/K

I’m so damn hired! And so happy! Staring monday I’m one of four project managers at Bannerboy – but you can just call me the first lady.