Jag fick frågan om jag tagit en paus från bloggen. Blev  lite häpen och tänkte att nej det har jag ju inte – gick in och kollade och kunde snabbt konstatera att frånvaron är talande. Det händer så mycket i livet just nu, dagarna smälter ihop och jag vet inte alltid vad som är upp eller ner. I vanliga fall brukar jag skriva för att få tillbaka kontrollen, lagra och reda ut. Fast den här gången är jag rädd – rädd för att släppa ut vissa saker i kosmos. Inte för att de blir mindre eller mer verkliga för det utan mest för att jag är rädd för att de skall gå sönder då. Jag är inte redo. Samtidigt som  jag bara vill sula ut allt – dra av plåstret, kasta sten i glashuset. Känns som jag värper på mitt innersta – så att skalet inte skall gå sönder och innehållet dör.

Istället lyssnar jag på Shout Out Louds, jobbar, tränar, målar naglarna blodröda, gräver ner mig i jazzhistoria och dricker kaffe svart som natten. I förd halsduk inomhus, under två täcken. För jag fryser mest hela tiden nu, känns som om jag fryser hela vägen in till skelettet. Rosen på mitt skrivbord har vissnat men jag kan inte förmå mig att kasta den, fast den inte ens kommer från någon speciell – utan från en PR kupp SL körde för flera veckor sen.

I don’t want to feel like it’s an end of a summer.
Let’s not fall back to sleep like we used to.