Mina deppiga inlägg nedan till trots skrattar jag mest hela tiden tack vare att jag har så störda människor omkring mig. Däremot får det vara nog med depp nu känner jag, den obligatoriska fasen får härmed vara avklarad! Har ju några andra obligatoriska faser kvar men de är förhoppningsvis inte lika förlamade.

Igår hade jag den första dagen på länge som helt enkelt bara var bra (tack snygg-Johan för lunchsällskapet och tack fina Anna för all svamp <3)  – och den känslan hänger kvar idag. Jag kan inte mer än garva åt det mesta just nu – situationen är så absurd. En månad kan onekligen förändra precis allt. När jag ifrågasätter andra måste jag ju även ifrågasätta mig själv – den ekvationen är rätt spännande. På topp av allt är en av mina favoritpersoner i  kanske hela världen är hemma, stora ord I know – men efter att ha suttit ihop med EO en hel sommar har jag fortfarande inte vant mig vid att han inte sitter på ena sidan av mig. Den här mannen som jag kan sitta tyst med i timmar för att sedan droppa ett ämne som ballar ur – varje gång. Han som verkar vara så himla förvånad över att jag noterar små saker, att jag läser honom rätt bra redan. Bitch plz, ska vi slå ihop vad nio timmar om dagen i två och en halv månad blir i tid? Det är inte alls konstigt. Skrek  hur som likt en fjårtis när han stampade tillbaka in på kontoret. Blödig hen jomenvisst.

Ikväll har jag, Caroline och Anna anordnat en playdate för våra mammor, så vi + mammor skall till först Orangeriet följt av Trattorian. Sen hoppas jag på dans! Om inte annat skall jag på dubbla kalas i morgon följt av en löjligt bra klubb. Någonstans därimellan skall jag plöja ett core och ett pilates pass. Vill jag så kan jag. Basta!

Stay in school.

/K

I’m smiling again – finally.