Som så många gånger förr skrattar jag åt kontrasterna i mitt liv. Åt min egen absolutitet. Att min lägenhet är svinstökig eller inte stökig alls. Att jag gör tusen saker eller ingenting alls. Att jag mår bra eller skit. En av mina största utmaningen i livet är att bara kunna vara “OK”, att bara kunna må “OK”. Det är något jag jobbar med varje dag, och något som även gör att jag inte är helt enkel att ha att göra med – varken för mig själv eller för någon annan. Att rycka på axlarna och säga att det löser sig, precis som jag alltid gör på jobbet – där jag vet att jag måste lösa det. Men som min psykolog säger tenderar jag att även försöka göra mitt vanliga liv till projekt (hej 3.0) och ställer samma krav där som jag ställer på mig själv i min yrkesroll. När jag skriver det förstår jag ju hur sjukt det är – livet går ju inte att spalta upp i exceldokument eller tidsplaner hur gärna jag än vill. Ledtiderna skiljer sig ju en hel del också. Jag blir inte klar, färdig eller vad man nu skall kalla det – fören jag dör rent karskt.

Igår när jag letade efter något annat hittade jag ett av mina tidigare livsprojekt – en dagbok jag köpte 2008 då jag bestämde mig för att skriva varje dag i ett år och som börjar med att jag hade satt upp mål för mig själv som skulle uppfyllas. Skrev i cirka 65 dagar, precis innan och efter jag blev tillsammans med W. Fastnade givetvis med denna igår, och kan inte annat än skratta åt hur jag skriver som att allt var “packat och klart”. Packat och klart är väl egentligen det största hotet mot vilken relation som helst, att tro att man nu hittat sin hen och likt clownfisken skall leva ihop resten av livet. Ansträngningen (parningen) är över och nu väntar bara smooth sailing. Ja jisses…Mest var det givetvis hjärtvärmande och fint att se tillbaka på början på något som kom att bli en sådan stor del av den jag är i skrivande stund. Inte alls så ledsamt som det kanske skulle kunnat vara, att se vad vi ändå hade – men å andra sidan är denna break up inte som någon annan jag varit med om heller. Hittills har den inte följt en enda “regel” haha.

Så vidare till det här med konstraster, fortsatte jag min läsning med denna på tuben idag haha. Fick låna den av en vän som predikar hur den inger hopp då den består av berättelser om de som kommit ut på andra sidan. Jag har läst lite mer än hälften och visst är igenkänningsfaktorn skyhög – men på ett sätt provocerar den mig. Den handlar (än så länge) bara om skilsmässor som ofta inkluderar barn och bostadsrätter och även om separationen är den samma så känner jag att den saknar något. Den saknar min generation. Vi som bryter upp precis innan allt det där börjar och hamnar tillbaka på ruta ett igen. Precis i en tid då alla runt oss gifter sig, skaffar barn och bostadsrätt.Vi som möts av huvuden på sne som gör sitt bästa för att inte påpeka sin oro över hur det nu skall gå, alla de som också trodde att det var “packat och klart”. Hujeda mig osv. I en tid när vi kan leva tills vi blir 100 år (om vi sköter oss) känns dessa reaktioner helt obefogade – för tusan – jag kanske skall leva i 75 år till.

Boken tar givetvis upp en hel del bra saker jag tänker att jag skall belysa i ett annat inlägg när den tiden är kommen. Nu är min spontana reaktion att skriva en egen bok – om oss, vi som “föll på normens mållinje” haha. Vi får väl se hur det blir med den saken. Tänker att den skulle behövas hur som.

Vet att en hel del har läst den här boken, vad tycker ni om den?

Laters

/K