Som en airbag av singelpanik/

Lite “sådär på skämt” säger han att han tänkte åka från flygplatsen hem till mig – såhär kan jag ju inte leva – med trasig spis och i en kall lägenhet. Han kan nog fixa både spisen och värmen säger han. Jag vet att han menar väl och att han antagligen faktiskt skulle fixa spisen, jag vet att han skulle släppa rätt mycket om jag bara bad honom. För att han är snäll. Han som lyckats få mig att skratta mest av alla under de där luddiga veckorna, han som bombat min telefon med sjuka bilder från tumblr mitt på dagen under de absolut värsta dagarna då jag trodde att jag aldrig skulle skratta igen. Han som gjort detta utan att egentligen veta mer än att jag är själv nu – för jag har inte berättat något mer för honom – för att jag varit rädd för hur han skulle reagera. Jag orkar inte ta en diskussion om min egen reaktion, inte en till. För han och jag – vi lever helt olika liv. Vi tycker om helt olika saker. Vi umgås med helt olika människor. Vi prioriterar helt olika. Vi resonerar olika. Trots detta är vi av precis samma skrot och korn, knäppt va? Trots att vi är vår enda gemensamma nämnare. För mig är denna ekvation en av min vardags största gåtor. Jag som alltid haft (lite väl) bestämda åsikter “om hur folk skall vara” och avfärdat människor för att de har haft fel strumpor i en handvändning – är vän med en person som går emot varenda liten princip jag kan komma på. Jag är vän med någon som har vita sportsockor.

Ni som tror att det här är en smygpresentation av min nya icke existerande mystiske man – tror fel – och bör därför fortsätta läsa.

För vi är vänner, bara. Som en airbag av singelpanik slänger jag ändå ur mig att jag inte håller på med något annat än mig själv just nu – jag är så ointresserad någon kan bli. Jag rabblar, säger det säkert fem gånger i samma samtal. För även om jag inte varit “med i (singel) matchen” på ett bra jävla tag är jag inte dum – den senaste månaden har varit full av random sjuka förslag som kommit från ingenstans. Better safe than sorry etc.  Jag förklarar att jag säger det för att han är ändå viktig, för att hans snack och hans förmåga att få mig att skratta är för bra. Som så många gånger förr skrattar han och säger åt mig att lugna mig – “Moa, blanda inte in mig i vårt förhållande!” – att han uppskattar mina raka rör och att ett bra häng har ingen dött av.

Jag inser att jag överreagerat igen,  redan sprungit milen redan innan startskottet, men att jag hellre är kristallklar med att det inte finns något att hämta mer än mig fullt påklädd. Jag undrar hur knäpp jag kommer bli om jag skall fortsätta såhär, kommer jag presentera mig för alla hens som “Moa Charlotta Karma – ointresserad av allt och alla – försök inte komma här och ligg!” om en månad?


Slutligen, skulle jag inte utsätta någon annan eller mig själv för mig på någon närmre nivå just nu. Mitt bagage är ju förfan out in the open, hej hej bloggen! På min ytterdörr står det fortfarande två namn och i min lägenhet är det fortfarande möbler som inte är mina. Jag skulle aldrig försöka ragga på mig just nu – it makes no sense – jag är lite som en tidinställd bomb. Jag tänker att det är rätt tydligt att jag inte är singel – på det sättet. Men jag blir också lite mörkrädd att jag skall mura in mig själv i ett hörn om jag inte bara slappnar av lite snart. Det är lite som att jag skyddar alla mina insikter och mig själv med automatvapen för att ingen skall kunna komma förbi och stanna utvecklingen. Först av allt kanske jag skall våga lita på att varje hen inte är ute efter något mer än min vänskap – död åt paranoian, komma ner på jorden och ut ur bubblan.

Jeez woman, andas.

/K

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s