Ännu en singelinsikt. Jag är inte längre rädd för att släppa in någon in på livet, även om jag i skrivande stund fortfarande är rätt ointresserad – och heller knappast har tid. De senaste månaderna har resulterat i att jag – the artist formerly know as isberget – istället slänger ur mig rätt stora ord till mina vänner och de jag bryr mig om. Däremot (nu till insikten) känner jag, såhär en hel del månader post break up – en sådan sjuk tacksamhet för att jag inte sprang in i något nytt. Bytte objekt för min kärlek. Som många gånger förr.

För under mina babysteps mot denna insikt kan jag inget annat än konstatera hur förbannat lätt det är att överföra mönster och beteenden från den relation som då låg nära. Ha samma ömma punkter. Förvänta sig samma saker från nästa. Göra samma saker för nästa. Köra på de recepten man kan i huvudet. Fy, det bara kryper i hela min kropp när jag tänker på hur nära och hur sjukt det scenariot skulle vara.

Jag är så galet glad över att jag istället ändrade nästan allt, om än semi-omedvetet, att jag istället tog tillbaka små fragment jag tappat på vägen – jag som i en person. Byggde på och inte bara gjorde om.

Men visst, vissa dagar hade det ju varit rätt skönt att bara köra på, rakt in i kaklet och helt obekymrat göra om, göra fel. Sätta någon annan i ens egen skit etc. Fast samtidigt har jag lite för kul, är lite för tillfreds med livet och lite för peppad på det som komma skall för att göra mer än tänka tanken .

Och banga på den.

/K