EFTERLYSNING/

Jag behöver er hjälp! Snart ska jag på bröllop och för en gångs skull känner jag för att gå all in med klädseln. Här har ni mina inspirationsbilder.

Alla tips mottages tacksamt! /K

I need an extraordinary dress for one of my closest friends wedding. Help me!

Vintageplankan/

Om jag skulle påstå att jag har ens ett halvt hum om vintage skulle jag ljuga. Jätte mycket. Det var snarare så att jag  frågade Minna om vad skillnaden på second hand och vintage  är när det begav sig. Jag borde veta mer tänker jag, med en gammelmoster som bor i vintage – hennes egen förvisso. Ibland skickar hon upp något, med en historia + tillverkare + land + inköpsår på en liten lapp. Det är mysigt, no doubt – men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper.

Något jag dock upptäckt under det senaste året är att kläder från 70/80-tal är det som gör min kroppsform mest rättvisa. Med en stolt omkrets på en meter rumpa men med en kropp som i övrigt stannat i utvecklingen år 1999 är stuprör och figursydda skjortor långt bort.Missförstå mig rätt, jag-tycker-om-min-kropp. Däremot är det ett levande helvete att försöka hitta jeans som inte blir ica-kassar vid knäna eller som min rumpa inte äter upp. Jag är varken 14 år eller Britney och jag vill gärna sätta mig ner utan att orsaka hets mot folkgrupp. Med detta skrivet vill jag heller inte ha jeans så höga att de agerar push-up till mina stolta myggbett till bröst. Jag vill bara kunna sätta mig ner i lugn och ro och jag vill ha stuprör som inte rymmer knäskydd.

Jag har, som många med mig, sagt att bootcut aldrig kommer på tal igen. Det inte-så-glada 90-talet är förbi och bör så vara. Fast å andra sidan hävdade jag att jag skulle se ut som ett dansande päron i stuprör när de kom också. Jag skulle minsann aldrig sätta på mig ett par (inte heller skulle jag pierca mig, gadda mig eller bleka håret) Fast ni, vad är egentligen skillnaden på högstadie bootcut och vintage bootcut? Är det inte samma skit med från olika årtionden?

Min räddning blev hur som helst ett par Gul&Blå jeans jag hittade på Sumpans stadsmission för 100 lappen. Den modellen tillverkas ju såklart inte längre men de fick mig att sluta bli förbannad på mina pygméknän. För, wait for it, om jag helt enkelt håller mig till helt raka jeans så spelar ju inte mina knän någon roll! Mina miniknän orsakar istället ett fall på dessa som gör att de inte alls ser så raka ut.

Upptill då, jag är “rak” och platt som en planka över höftbenen. Sätter jag på mig en figursydd damskjorta ser det ut som om jag har vingar. Oversize i all ära – men jag vill heller inte bo i ett tält – så det har i regel blivit små herrskjortor. Tills jag upptäckte att alla skjortor som dumpats på secondhand  är raka som synden –  precis som jag! Så idag flörtade jag med mig min kollega till Pingstkyrkans secondhand i Södertälje. Där säljer de förresten alla jeans för 20 kr, le kollega köpte hem både Seven for all mankind och Wrangler idag.

Jag däremot slog på stort och kom hem med tre skjortor med slutnota på 165 kr totti. Den högst upp är från Nordiska Kompaniet import vilket jag vill minnas att tidigare nämnd gammelmoster berättat historier om. Den behöver dock en kemtvätt och två nya knappar men är i övrigt som ny, älskart! Pärlhistorian såg jag och tog fort som blixten, känslan av att jag kommer ångra mig för evigt om jag lät den passera gick inte att ignorera, 65 kronor var inte så mycket att orda om heller. Le Garage by Bellows brut anno 1976, säger det er något? Inte mig heller. Googlade snabbt och hittade bland annat det här.

Till min stora glädje insåg jag idag hur nöjd jag är över de plagg som överlevt vårens stora utrensning, ska bli sjukt kul att få klä sig i något annat än polyesterfängelset aka min arbetsuniform. Bara där får ju hjärnan stimulans.

Nu ska jag påbörja min knärehab (mer om det en annan gång) och bestiga en tipp med TT.

/K

My body is not made for this fashion. Lucky me 70s and 80s fashion suits me just fine. Not that I know shit about vintage but today I found 3 awsome shirts for aprox under 16 GBP. Bargin!

Dazed and confused/

Dazed and confused är en intressant tidskrift ur ett modevetenskapligt perspektiv, även ur genusperspektiv. Den här bilden har jag stirrat mig blind på de senaste timmarna – i jakten på den heroin chica mannen 2.0. Varför kom han inte i fokus på samma sätt som kvinnan (personifierad av allas vårat Kate Moss) under nittiotalet?

Han är tillbaka nu hur som helst.

Som en motreaktion till hälsohetsen eller som ett led mot ett mer öppet/varierat kommersiellt samhälle – där muskelnormen suddats ut? Alla dessa frågor får vila på kudden tills imorgon då jag tar tag i den teoretiska delen.Tills dess vill jag tipsa er om Diors hommes föredetta creative designer, Hedi Slimane – som agerat lite av fanbärare för den typ av man jag nu försöker klura ut. Det var även han som satte Ash Stymest (modellen på omslaget ovan) på Japanska Vouge Hommes omslag – som senare blev hans genombrott. Hedi Slimane privata sida hittar du under “Daily fix” här till höger.

/K

I’ve been sitting infront of the screen for hours watching this cover for Dazed and confused, trying to find an answer to my essay subject – the return of the heroin chic man. I’m letting it go for now, but by this time tomorrow I need five pages on the subject.

Last day on campus/

Ikväll hade jag min sista föreläsning på Stockholm Uni.

Nu börjar essähysterin. Tolv sidor tills på tisdag morgon. Videon ger er en försmak av vad större delen av min essä kommer handla om, året var 1995.

Today I had my last lecture at Stockholm Uni. Now I have one week to finish two x five pages essays. The video above gives you a hint of what subject/phenomenon I’ll be focusing on. Let the madness begin!

Att komma i mål/

Jag skall erkänna en sak för er.

I lördags var jag och såg bl a min kusin och min farbror springa i mål på stadion. Det var sjukt mäktigt och jag skrek som en tok. Jag har sprungit i mål många gånger på samma stadion, men aldrig med ett helt marathon i ryggen. Det hände dock något sjukt märkligt redan när jag gick av tunnelbanan vid stadion och såg det första löparna komma springandes.

Mina ögon fylldes av tårar. Jag grät. Jag skrattade. Jag grät lite till.

Visst kan jag skylla på sömnbrist, men det tänker jag inte. Helt plötsligt blev jag så förbannat rörd över att se alla dessa fantastiska entusiasters glädje över att se stadion, över att veta att snart var de i mål. När jag sen kom in på stadion och såg målgången brast det helt. Herrewhatever! Big ups till er hurtbullar!

Jag insåg att snart är även allt min eget slit över, snart var jag också “i mål”. Eller egentligen är jag ju redan “i mål” – jag är ju antagen till den där skolan jag drömt om från och till sen jag var 17. Ända sedan jag och Robert Zillén drömde om att söka Bachelor of Communications och fira jul tillsammans på stranden i Perth. Vi gjorde ju aldrig det dock, varken sökte Bachelor of Communications eller firade jul tillsammans (haha) Fast vi hamnade på Berghs båda två, i olika omgångar – såklart. Det är så sjukt, hur en vecka kan ändra allt.

Jag gick på in på slututställningen med vetskapen om att det var “min” skola nu och såklart, så fylldes ögonen med tårar igen.

Galen dag.

/K

I started crying when I saw all the awsome runners (my cousin and uncle included) cross the Stockholm Marathon finishline this saturday. The feeling that hit me seeing all these people reach their goal just got to me. When I then realised I to reached my goal I broke in to tears again lol. Went to the finalexhibition of what soon will be “my” school and got tons of butterflys in my belly. I so made the right move to apply. 15/8 can’t come fast enough!

Richard Avedon/

Källor

Har precis läst klart en text om mannen ovan, Richard Avedon. Vilken kreatör! Wow. Älskar hur han fångar rörelsen och på så sätt behåller intresset genom hela modereportage. Helt plötsligt inser jag hur mycket han inspirerat dagens modefotografi, ta bara en titt på Lacostes reklamer efter att ha sett dessa bilder.

/K

I’ve just finished reading  a text about Richard Avedon and fallen in love with his magific fashionphotography.