Jag älskar fotboll. Det finns ingen “vettig” förklaring till detta, då jag varken spelat det själv eller har några vänner eller familj som är speciellt intresserad. Jag är överhuvudtaget rätt så ointresserad av att spela någonting själv, även om jag envisats med både handboll och basket (120 cm “lång”) Jag blev heller inte särkilt bra på något av det. Dansen var och är fortfarande det som jag fastnade för, som jag blev bra på osv. Jag tävlar gärna mot mig själv, men trivs inte alls i situationer där jag kan svika ett lag om jag inte levererar.

Min mutti kom hem från en språkresa i Manchester 1996 och jag fick en t-shirt med Manchester united som souvenir. Från den dagen var jag fast, det var “mitt” lag. Jag säger “vi” om dem, “vi vann matchen” etc. Så enkelt är det, historian är varken längre eller mer spännande än så. På hemmaplan föll valet på Djurgården och fram tills jag började jobba skift hade jag säsongskort på Stadion. Efter en sommar i Sheffield 2003 håller jag fortfarande ett öga på Sheffield Wednesday. Det var inte förens jag blev äldre jag hade någon att snacka fotboll med och jag  är fortfarande rätt ovan med att någon annan vill gå och se en match med mig, så i regel kollar jag fortfarande på matcherna själv. Detta är inget aktivt val, utan mer en gammal vana.

Jag har ett Manchester united skal på min mobil, vilket förvånat många i min omgivning – något som i sin tur förvånat mig. Hur kan de ha missat något som är en sådan stor del av min vardag? Fast egentligen är det väl inte så konstigt inser jag ju nu, jag har ju hållit det för mig själv – bortsett från den där tröjan jag har på skolkortet från årskurs fyra (som sedan klipptes till och gjorde succé på Stureplan under bratrevolten 2006) och mitt mobilskal. Jag håller koll på resultat och dylikt via interwebz, så inte heller där blandar jag in någon annan. Senaste året har jag varit ute på mer mingel och event än någonsin tidigare, vilket kommer naturligt med mitt byte av bransch I guess. Detta ger säkert en bild av mig som en supersocial festprisse. Men sanningen är att trots min sociala kompetens har jag alltid hållit mig mycket hemma, ensam med böcker – framför dokumentärer och fotboll.

Det är ett konstigt fenomen det här med att jag blir ifrågasatt, att ifrågasätta överhuvudtaget – att det antas att jag bara hejar på Manchester United för att det är ett storlag men framför allt ifrågasätts för att jag är tjej. Att det allt för ofta ligger nära till hands att fråga vart min pojkvän eller pappa är om jag sitter på random sportsbar, och att det gärna antas att jag faktiskt inte alls har någon koll på regler eller spelare. Nu är det dock många år sen jag slutade försöka argumentera i dessa lägen – eller hade något behov att att hävda mig som “fotbollsfantast” för att passa in. Men ibland fräser jag fortfarande till, och jag tänker att detta är första och sista gången vi berör ämnet här. Nu vet ni min historia och jag tänker nu försöka leva i tron att vi kommit längre i genustramset än såhär.

Kärlek

/K

Det händer ju massa saker i mitt liv hela tiden, och jag vet att jag säger att jag skall tagga ner. Fast det händer ju så sjukt mycket kul som jag faktiskt inte vill säga nej. Hej I-landsproblem. Blir alltså ännu en vecka där jag säger – nästa vecka, då skall jag ta det lugnt minsann! Vill ju inte gå in i någon form av social-vägg. Här följer hur som lite dagboksnoteringar i form av instagram.

Förra veckan fick jag post till jobbet, och bröt ihop av skratt när jag öppnade! Jävla Kalle, point per mail taken.

Min vän Andrea gav sig fan på att vinna en resa till NYC och terrade facebook med “rösta på mig” posts. Snäll som jag är röstade jag givetvis haha – det jag helt missat var att det parallellt pågick en tävling om en goodiebag  proppad med Carmex – som jag vann haha. Jag är ju värsta Carmex-torsken så jag klagar inte. Tack, tack!

Sen var jag ju på Graveyard förstås! Givetvis svinbra, även om jag hävdar att de gör sig absolut bäst på små smutsiga scener.

Min bästa Tommy har ju varit på semester i snart två veckor, helt galet hur tomt det blev när jag är van att träffa honom nästan varje dag. Oh well, såhär bra dealar jag med min abstinens.

Ni har ju redan sett en massa magiska moments in time från singelhippan, här kommer lite behind the scenes. Jag tömde hallen på jackor och skor för att få plats med 30 par som inte var mina. Fram tills jag gjorde detta tyckte jag inte att jag hade så mycket skor – sen ställde jag upp in alla de som stod i hallen i sovrummet. Jag har jättemycket skor. Jag tar tillbaka allt mutti.

Sen har jag myst en del med den här fina lampan jag fick av Disa och Emelie också, loves it.

På tal om skor åkte mina vinter-Martens på igår, bring it on slasket!

Det här skall inte morphas in till någon modeblogg, men såhär såg jag ut här om dagen – samma dag som jag insåg att jag inte äger ett enda tight plagg förutom mina svarta stuprör. No joke, inte ett enda. Som Minna sa, “jag har aldrig tänkt på det mer än att det är din stil” Jag som gärna överanalyserar saker som dessa har inte riktigt kunna släppa detta faktum. Skrev ett långt inlägg (som aldrig postades) om hurvuda tighta kläder används för att visa upp kroppen eller inte. Bla bla parningritualer och kvinnoideal. Fast å andra sidan tycker jag att min kropp är on fire – så mina slappa plagg är ju verkligen inte till för att dölja något? Dock är det ju så att jag kräks på alla idiotiska kommentarer om att jag är så smal att det kanske är en semi-omedveten underliggande anledning. Tänker att det får bli en personlig utmaning det här – to be continued…

Igår kände jag mig som superwoman som först jobbade (givetvis), överlevde spiralbyte (five more years utan kiddos, yey!), satte all salsa på dansen, handlade mat, dammsög hela lägenheten, lagade middag och matlådor för resten av veckan, diskade undan allt, duschade och somnade vid midnatt.

Sen lyckades jag med konststycket att gå upp ur sängen redan vid första alarmet idag. Det händer aldrig! Hade värsta mysmorgonen med kaffe och musik. Vilket givetvis resulterade i årets jävla livspepp.

Ikväll skall jag på konsert igen, denna gång med både mutti och vänner till tonerna av två galet begåvade män: Tingsek och Allen Stone. Igår insåg jag också att jag knappt kan läsa på svenska längre pga att jag uteslutande läst engelsk litteratur i flera år, så kan jag ju inte ha det! Skrivet och konstaterat läser jag nu “Torka aldrig tårar utan handskar” – på svenska. Så-jävla-kulturell.

Imorgon skall jag och Sanna på brakinvigning, men mer om det då – kan ju säga så mycket att denna tillställning kräver att vi har masker på oss (!) Sen på fredag skall jag bli bjuden på födelsedagsmiddag av Angelica post jobbet följt av It’s a Tensta thing‘s femårskalas tillsammans med bl a min hipster-fru Emilia. På lördag är det dags för ännu en försenad födelsedagsmiddag hos papporna och sen har jag en helt oplanerad söndag att se fram emot. Som Lars sa igår, “En skall inte klaga på att en har ett socialt liv.”

Kärlek

/K