Jag ska inte sitta här och leka ball. De här två veckorna på Berghs har varit svinjobbiga. Här kommer jag, lite bakfull från en bröllopshelg och för trött för att vara nervös första dagen. Jag som alltid hörs och syns mest – som haft min självklara roll i 4,5 år i “verkligheten”. Jag vet precis vem jag är – nemas problemas – solid as a rock.

Helt plötsligt befinner jag mig i en klass tillsammans med 27 lika högljudda personer. Personer som precis som jag kommit in för att vi är så sjukt drivna och inte rädda för att ta plats och leda projekt i hamn. Å vad gör jag då? Jo, jag lägger mig ner och dör. Som en tjurig unge resonerade jag att plus och plus blir minus. Jag är en kuf, allt jag trodde om mig själv var fel och nu blir jag bitchen i hörnet som kör mitt eget race. Ingen kommer se mig och om ett år är det över. Jag är för gammal för klass. Jag är den där muttern i en IKEA soffa som egentligen tillhör bokhyllan Billy.

Sen i tisdags hade vi klassfest, jag var hemma för att jag behövde styra upp allt inför Berlin. Ingen skulle väl märka att jag inte var där? (tjura tjura tjura, ensammast i heeela världen!) TJI fick jag. Både på twitter, i telefonen och rakt i nyllet på onsdagen fick jag motsatsen bevisad. På tisdagen hamnade jag i grupp med tre fantastiska brudar och på onsdagen med tre helt andra fantastiska brudar.  Bara en sådan sak, brudar – jag kan hänga med brudar. Ny lärdom nummer 113. Hela min klass är faktiskt smått fantastisk, och knäpp. Jag skäms nästan lite för att jag höll på att missa det. För att jag tvivlade på Charlottas instinkt om att jag skulle passa in.

Jag är rädd för grupper, då jag aldrig någonsin tillhört någon. Ord som “gäng” skrämmer mig, alla mina vänner känner ju varann enbart via mig. Den ensamma länken som fungerar som en magnet vid behov. Även om vi alla på papper söker tillhörighet har jag nog tänkt att jag gett upp det. Inte jag väl?

Här sitter jag idag, inför hela jävla internet, och erkänner – jag tänker våga vara PL! Jag tänker våga trivas i den här jävla gruppen av högljuda människor (som för den delen inte heller hittat sin plats på såhär kort tid – hello ego du är inte ensam) och tillslut kommer jag finna min plats. Jag tänker att jag nollställs nu – jag gör om och gör rätt, lite halvt. Skriver ett nytt kapitel på blankt blad.

Se bara nu, två veckor in och jag är redan på väg mot insikter värda betydligt mer än 132.000.Växt flera millimeter. Tack Cornelia för att du inte bara hängde på när jag ville lägga mig och dö. Tack för att du ryckte på axlarna och sa “ÄSH men vafan! Alla är ju lika nya, jag kan också känna så.” Kära bullen, det blir nog rätt bra det här ska du se.

Tack för visat tålamod.

/K

I’m shitscared ‘cuz I’m thinking I acctually might want to be a part of this group of kinnda awsome people. That’s a first. I’m just trying to find my place in our 28x equation and it’s hard but I learn something new about myself every single day – so I’m thinking of going all in. I’ve written it, so I guess there is just no turning back now.