Här om dagen såg jag den här dokumentären (på SVTplay såklart!) och blev alldeles varm i kroppen. Det var denne man som fick mig att äntligen skriva det här inlägget, som jag tänkt skriva så himla många gånger.

Den här mannen kom ut “rätt långt in i trettioårs åldern” när han både var gift och hade familj – och bodde i Norrland. Jag tänker att hans historia är rätt lik min pappas, som kom ut (för mig) när jag var nio och han var närmare 40.

En sak som jag märkt under mina snart 16 år som “bögbarn” är hur mycket fördomar det finns om homosexuella män – många antar att min pappa skall vara “tjejig” och försöka vara min mamma. Varför skulle han vilja vara det? Inte heller är han skogshuggare eller någon av de andra killarna i Village people. Sorry about that.

Min pappa har alltid varit snygg. Jag minns när jag var cirka 15 år och mötte tjejer från skolan i rulltrappan på Stadium. Efter helgen haglade frågorna om vem min nya snygga äldre kille var, jag tror jag svarade något i stil med “Men fyfan det var min pappa, och han gillar ändå inte tjejer!”

Jag kom ut med min pappa när jag gick i åk 6. Inte för att jag skämdes över honom, utan mer för att jag inte visste hur man sa det. Jag hade aldrig hört talas om någon som hade flera pappor. Å andra sidan säger man ju heller inte “Min mamma är straight” så varför skulle jag säga något alls. Däremot hamnade jag till slut i bråk med en überkristen kille i min klass, som hävdade både det ena och det andra. Ni har säkert hört det förr, homosexualitet är en sjukdom – bögarns barn blir också bögar. Till slut skrek han “Hur fan vet du att det inte är så?!” och jag stormade ut gråtandes av ilska. Min träslöjdslärare sprang efter och jag pep fram “att min pappa är bög” Han berättade att hans bror varit det, men tyvärr gått bort av aids. Någon i skolan hörde oss och 10 minuter senare var jag Hägerstens första “bögbarn”

I gympasalen skrek de häftiga killarna att jag skulle “gå hem till min jävla fikusfarsa” och mammorna lät inte sina barn sova över för att “Ja men du vet ju vad sådana där gör med små barn” – fast jag inte ens bodde med min pappa. Så fortsatte det ett bra tag, jag minns att min konfirmationspräst hade problem med det och förstod inte hur jag kunde finnas överhuvudtaget.

Istället för att bli ledsen och skamsen blev jag arg. Jätte arg. Vem fan är de att snacka skit om min pappa? Bestämma vem han skall vara kär i? Jag argumenterade långt och länge i både offentliga och privata sammanhang. Plötsligt dök det upp massa “bögbarn” och “flatbarn” med för den delen, vi är ju rätt många faktiskt! Under mina senare tonår kom folk ut för mig på löpande band och ett tag blev det nästan för mycket istället.  Jag kände hur min identitet försvann, hur jag blev hon med massa pappor. Jag brukar skojja om hur nykläckta homosexuella maxar sina första år, allt blir så himla svart eller vitt. Jag skämtar om det med kärlek, för även om det inte var jag som kom ut så gjorde jag just det.

Idag har jag massa (3) pappor som alla är bra på sitt sätt. De kompletterar varann till en stor superpappa. Jag kan inte låta bli att bli både glad och stolt över min första pappa som vågade slå sig fri och börja om. Göra om göra rätt. Å på ett sätt har vi fått se varann växa upp – hitta våra preferenser. Landa i en helt ny värld, för det var det ju för oss båda.

Och vet ni vad? De där coola killarna har berättat för mig nu massa år senare – att hade det inte varit för att jag stod på mig då, visade att jag inte tyckte att det var en stor grej – hade de nog haft kvar de fördomarna än idag. Skulle någon säga något till den årskursen idag, skulle de få kollektivt på moppo tror jag. Det känns så jävla bra.

Jag då, blir man homosexuell bara för att ens pappa är det? Såklart inte – men däremot vägrar jag tro att man blir kär i ett kön. Attraktion är mycket råare än så och kärleken den är ju bara helt upp och ner.

/K

My dad left the straight mans closet close to 40 and I’m so proud of him for daring to love.