Paus/

Igår behövde jag stänga av allt lite. Inte vara på väg någonstans. Min kropp skrek efter sömn och jag visste att om jag inte stannade upp nu nu nu så kommer jag bli sjuk, igen. Känningarna fanns där, semi-feber och halsont. Så jag ställde in alla planer, sov till 15:30 och lyfte inte ett finger fören Lenn ringde och föreslog picnic. Det blev en perfekt kväll som jag och W rundade av med timmar i hammocken. Precis vad jag behövde.

/K

I had a great evening last night. Just what I needed, to do almost nothing with people I adore.

Sunpocket II Tortoise/

E&E blev ingen hit för mig, däremot fann jag kärleken idag.

Tillsammans med ett turkost. ett svart och ett rosa senilsnöre. Provade dem i stan idag och klickade hem dem härifrån (grattis frakt över 500 och billiga senilsnören) när jag kom hem. Hej pepp. Sluta regna.

“The story behind Sunpocket begins in France in the late 1970’s. The foldable shades mixed functionality and great design with a lot of joy. During the 1980’s Sunpocket became enormously popular all over Europe and elsewhere, among adventurous sportsmen and women, as well as the cool yuppies.

In 2011 Sunpocket has been re-launched and the French brand has become Swedish. We focus on the interesting area where an active and a fashionable life style can meet. The foldable shades remain a Sunpocket signum whereas design, material and function vary. Sunpocket is to be found on the chic streets, glaciers and the beach walks.”

Jag behövde köpa mig glad efter att ha få det konstaterat att jag – inte alls har lock för örat jämt – utan ärvt min mors “hörselgångar” och ska på utredning efter sommaren. Hörapparat innan 25? Anyone? Hursa? UTÖVER detta fick jag remiss till hudläkare, påminnelse om ärftlighetskliniken, 1,5 timmes tandstens utrotning och bann för att jag inte varit på gluten utredning än. För att citera min naprapat “Du är inte 20 längre.” Hej 85, ambivalensen fortsätter.

/K

My hearing is fucked up so I killed my sorrow with new shades.

Peace & Love: Instagram

Jag har förvånansvärt många bilder för att ha en mobil som knappt fungerat. 50000 personer och 30+ grader = teknisk undergång. Här kommer veckan som gått Instagram-style (inklusive de bilderna ni redan sett) så tar vi de riktiga fotografierna med reseberättelse sen.  Puss!

Klicka på valfri bild, om du vill se den stoor.

Nämen titta på klockan! Nu fyller världens bästa Mutti 56 grandiosa år – och hon har aldrig varit snyggare! GRATTIS!

/K

This is my Peace & Love week thru Instagram. The “real” photos will hit the scene with a full on travelstory soon enough.

Torsdagsbarn/

Hej världen. Jag är vaken. Jag somnade efter sex i morse. Sista tweeten var iallafall för nio timmar sen. Behövde lugnet jämte en däckad man. Behövde tystnaden och ensamheten. Den här veckan har jag lärt mig att om jag inte får vara själv så smälter jag samman. Jag slår rakt ut och lägger benen på ryggen. Festival är ju speciellt på det sättet, speciellt om man är två i tält och fyra + tre i husvagn och hus som förväntas umgås helst dygnet runt. Jag har aldrig hymlat varken för er, mig själv eller någon annan att jag inte är van vid fasta punkter privat vare sig det är för en vecka eller ett liv.  Jobb och skola är en annan sak, där levererar jag utan problem. Där får man ju i regel också komma bort, komma hem – någon gång. Privat har jag inte samma tålamod.

Så jag har fått vara själv, av eget val en hel del den här veckan. Sen skiljer sig mina musikaliska preferenser en hel del från semesterkollektivets också. Jag såg Strokes själv och det var kanske min bästa konsert, garanterat veckans men kanske också hittills. Den var så bra att jag tyckte att det var en bra idé att ta en cigg. Kastade iväg den med förakt efter tre bloss och ville inget hellre än att sandpappra min mun fri från smaken av äckel. Uack! Hostade 48 timmar efteråt, så sjukt ovärt. Jag ser det fortfarande som en seger dock, en cigg + en ciggarill på ett halvår. That’s it. En rökare är alltid en rökare, så är det ju. Däremot har jag valt att vara en inaktiv sådan.

Jag sitter här med min, Ws och Lenns kompisfisk, som är en bild från en Good Ol’ Sailor vodkaflaska. Som var oöppnad vid tillfället (fram tills W trodde den var vatten i) take note. Fnissar åt att jag med mitt kontrollbehov egentligen aldrig tänkt mer än fem minuter över en gaddning. Har heller inte ångrat mig än.  Jag är lite ambivalent idag. Som om min hjärna inte kan kontrollera minnena. De går till attack. Fniss blandas med det där vecket mellan mina ögonbryn. Har ni ett lågvattenmärke? En stund när the båtten was nådd? I do.

Jag hade precis insett att ätstörningen hunnit i fatt. Att min dåvarande pojkvän lämnat mig samma sekund som han skakat mig och skrikit “Förstår du inte att du är sjuk?!” Han hade bönat om att få mig tillbaka och lyckats för att dra mattan under mina fötter igen lika snabbt – han hade varit med andra hela tiden. Jag var paralyserad. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag grät, skrek, grät och skrek “Jag tänkte säga att jag älskar dig, men nu kommer det aldrig, ALDRIG att hända.” Aldrig någonsin har jag känt mig så liten, så värdelös, så utnyttjad och så jävla sviken. Jag var ensam med mina demoner igen. Vår relation hade alltid gått ut på att jag skulle få honom att må bättre, han med sin sårade själ. Vi med våra blåmärken. När jag behövde honom, så stack han. Såklart. Man kan aldrig få någon annan att älska sig själv.

Det är mitt lågvattenmärke. Där har jag svurit på att aldrig någonsin hamna igen.  Att aldrig känna mig så billig igen. Jag har alltid burit mitt eget bagage, aldrig räknat med att någon skall lösa mina problem – jaga bort mina demoner. Allt jag ville var att ha någon som kramade mig och sa att de var där. Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor, men det är nog först nu jag börjar inse hur mycket de påverkat mig. På gott och ont. Vad det här minnet, som jag nästan lyckats förtränga helt, framkallades av vet jag inte. När jag sitter här med mitt kalla kaffe så känns det som att jag vunnit ett krig som tog mig igenom minnet. Fast jag ler. Aldrig mer hörrni.

Jag är ett torsdagsbarn, född i november. Precis innan både veckan och året tar slut och börjar om. Jag brukar tänka att jag av naturen är fast i ett mode där jag ger allt – för någon gång i framtiden blir det helg. Minnen som dessa sätter saker i perspektiv. Som latenta kurer mot ambivalenta dagar.

När man behöver styrkan att skrika på idioter.

/K

What doesn’t kill you just makes you stronger.

Sundby fritidsby/

Well folks. här kommer ett inlägg jag då aldrig trodde att jag skulle skriva!

Mitt i spöregnet, innan frossan slog till var jag och besökte Ikas systers nya kollonilott. De är i fullt sjå att måla om och när Ika sa att de målade om sovrummet blev jag konfundersam, sovrum i en kolloni? När vi kom dit tog det väl en halv sekund till jag började korsförhöra Ika om hur man fick ta del av det här paradiset. För tio minuter från Spånga, 15 minuter från Brommaplan ligger det 92 små stugor på 26 kvm omgivna av en obeskrivlig grönska. Varje hus har ett litet sovrum, vardags rum och kök med en liten veranda.

Jag och W har talat från och till om hur vi skulle vilja ha ett litet hus att bara dra iväg till över helgen, ett torp. Nothing fancy. Med en prisklass på mellan cira 70-180 000 kronor samt årskostnad på några tusen blev vår dagdröm plötsligt möjlig. Jag rusade hem och betalade köavgiften. Som det är nu är det 30 personer före oss och en väntetid på tre till sex år, men det känns perfekt. Då är vi klara i skolan och har fått tillbaka vår kreditvärdighet för ett eventuellt lån,  rest lite till och kan gå all in kolloni. Bästa av allt är att även Ika + man och mutti + man ställt sig i kö, så kollonin blir ett litet kollektiv.

30+ har aldrig lockat mer!

/K