Just nu är dagarna upp och ner. Eller så är jag upp och ner. Eller precis rättvänd kanske. Jag vet inte, faktiskt. Ord och känslor haglar som aldrig förr – och efter en sommar i någon form av happygolucky bubbla står jag stundtals förlamad. Mitt intryck av personer, platser och situationer ändras från dag till dag. Något jag märker sliter på mig och allt jag tror på.

T ex har jag aldrig riktigt haft någon jag umgåtts med varje dag – helt plötsligt har jag 27 stycken omkring mig majoriteten av min vakna tid. Sen kommer jag hem är W hemma, och fast jag har en miljon saker att berätta är det så skönt med tystnad att de flesta diskussionerna nog sker i mitt eget huvud. Tur att min man är van, vad vid att det oftast är halva meningar som kommer ut – medan den andra halvan (oftast början) är kvar i skallen.

Samtidigt är det full strid mellan mig egen uppfattning om mig och andras. En batalj jag inte behövt fundera kring på snart fem år, då jag haft en konstant roll i tidigare “verklighet”. Tar jag mycket plats? Tar jag lite? Kan jag förstå det där beteendet? Hur hanterar jag det? Alla dessa frågor är oerhört lärorika att ställa sig i det långa loppet, men just nu är de lite för många. Tur för mig att jag har Gisela som alltid kan påminna mig precis om vem jag var den 15/8 – och som lyssnar på allt mitt flum över rödtjut en måndag.

En annan spejsad sak jag upptäckte idag var obehaget över att vara själv – vad hände där? Hade två timmar att döda idag och förstod för mitt liv inte vad jag skulle hitta på ensam? HALLÅ! Jag älskar ju att vara ensam, det är ju lite grundstenen i min existens. Åh, jag blev så rädd för mig själv att jag omedelbart gav mig ut på självdejt.

Just nu håller jag och jag på att hitta Stockholms bästa dumplings (tips mottages tacksamt) och idag blev det Kinesiska dumplings på Birgerjarlsgatan. Ni kan skippa dem, ingen höjdare alls – men mycket mat fick man.

Hann även med bank + wax innan John (som bor i Örebro?!) åkte förbi mig med tunnelbanan. Ett samtal med honom och mina rötter hade fått fäste igen. Älskade fina vän, vad vore jag utan dig? Väl hemma släppte jag alla tankar på yoga för en ensam kväll i soffan med rester, nagellack och dokumentärer. Ni vet, sådant som jag och jag klassar som ultimata kvällssysslor.

Dear me,

Cut the crap, skjut elefanten i rummet och analysera inte skit du inte vill ha analyserat. Du är fett soft, punkt.

/K & K

I feel kind of upsidedown trying to read all these new impressions hitting me in the face. So I’m over trying to get a hang of anything. This is me, to be continued…