Vad mörkt det är ute. Jag ser inte ens träden genom fönstret. Det skulle rent teorietiskt inte kunna finnas några träd ute, världen skulle kunna vara helt mörk. Mina naglar ser svarta ut fast lampan i vardagsrummet är tänd. De är burgundy egentligen, färgen heter “We’ll always have Paris” och jag tänker att det är just så, lite som när jag skämtade om att om vi två någonsin gör slut så skulle vår göra-slut-låt vara Maggios “Vi kommer alltid ha Paris”. Lika charmigt som när jag sa att “Det här blir den första möbeln du köper som garanterat blir din vid en bodelning” när han köpte bokhyllan i teak hem till oss för några år sen. Fast vi kommer inte göra slut han och jag. Istället kommer mitt hjärta fortsätta slå i baktakt, det slår lite som tvättmaskinen låter, mest jämt. Så länge det finns smuts finns det tvätt.

Många gånger har jag tänkt att det är något fel på mig som inte går sönder varje gång han är ifrån mig. När någon är ifrån mig för den delen. Nu är det år sen jag kom fram till att jag helt enkelt inte fungerar så, att jag fungerar tvärt om – jag går ju sönder när jag är med någon jämt. När det blir ett beroende mer än ett aktivt val. Lite som att sluta röka, jag tänker att även om man inte röker längre slutar man röka varje dag. Lite så är det med alla relationer, att man gör ett aktivt val varje dag och det är så relationer tar sig framåt. När relationen istället blir en rutin och en vana – det är då jag får panik och mest vill slåss.

Kärlek för mig är när människor jag älskar kan låta mig vara.

När jag vågar andas.

När jag inte behöver ha någon där för att veta.

När kärleken är så stark att jag inte behöver gå sönder.

Love is when I dare to not have anyone around at all times. When I know I can still be alone and still just know that the love is there – no matter distace or status. When I’m comfortable enough to focus on everything else.