Det var många år sen jag fick panikångest. Den där förlamande rädslan att det aldrig någonsin kommer riktigt bli bra. Den där känslan som gör att jag mest vill lägga mig ner och aldrig behöva inse att det kanske inte blir så. Den känslan kommer tillbaka när jag tänker att jag kanske aldrig någonsin kommer få bo i Berlin. Drömmen om Berlin. Den stad där mina lungor fylls av lycka. Där jag börjar skratta omotiverat bara-för-att-jag-är-så-jävla-lycklig-över-att-vara-där. Där jag dansar till töntigt för mig själv för att jag som inte vet vart jag skall ta vägen av pirr i kroppen. Den plats där jag skiter i vart jag bor, hur mycket pengar jag har eller hur trött jag är – bara vi får vara tillsammans.
Hur skall jag någonsin kunna ignorera den kärleken? Den känslan. Om jag gör det kommer det kännas som om jag aldrig riktigt är hel. Så känns det faktiskt. Det är svårt att förklara. Men från den första sekunden jag spenderade i Berlin visste jag att det måste bli vi. För varje år, månad, vecka, dag, timme, minut, sekund som passerat sedan dess har jag drömt och planerat för mig själv hur det skall gå till. När jag tänker på att det kanske aldrig blir så, försvinner luften ur mina lungor och för en stund kan jag inte andas. Det gör fysiskt ont i mitt bröst och jag blir så jävla ledsen att jag inte orkar göra något alls. Vad är vitsen?
Just nu är min största oro, rädsla att det kanske inte kommer bli så. Vad gör jag då? Jag måste tänka den tanken. Vara realistisk. Varför måste jag det? Varför måste jag tänka så? För varje gång tanken av realism slår mig, slår den hårt. Varje gång går jag sönder. Jag vill inte vara trasig.
Jag lämnade mitt hjärta i Berlin. Berlin är syret som får mina lungor att fyllas igen. Drömmen om Berlin är min tejp. En dag skall jag berätta för er om den drömmen mer i detalj. Den där drömmen som måste bli verklighet. Den ska bli verklighet. Min verklighet.
/K
I need Berlin. To breathe. Feel. Love. Live.