Om att våga ifrågasätta/

Förra helgen sa en herre till mig “… du är en sådan tjej värd att kämpa för.” Detta var på inget sett ett raggningsförsök utan snarare en komplimang baserat på hans historia om ett brustet hjärta och min historia om W – som befann sig på samma fest.

Imorgon har jag och W varit tillsammans i tre och ett halvt år. Mitt längsta förhållande någonsin. Ett förhållande som gick emot precis alla odds och som delade min verklighet i två läger. De som tyckte vi var helt utan moral versus de som undrade varför vi väntat så länge.

Tre och ett halvt år. Några jobb, två utbildningar, otaliga inneboende, en tvättmaskin, typ tio tatueringar och ett hem senare är jag fortfarande säker på att jag gjorde rätt som vågade hoppa. För första gången delar jag mitt liv med någon och varje dag jag kommer hem möts jag av något vi byggt upp tillsammans. För första gången är jag fullt medveten om att en relation inte handlar om de där första åtta veckorna av hysterisk nyförälskelse, utan att det som kommer sen är det som faktiskt är ett förhållande. Det är häftigt, men likväl läskigt. För det kunde sett oerhört annorlunda ut. På tre och ett halvt år skulle vi hunnit bli bekväma, hunnit glömma bort helvetet vi gick igenom för att ens kunna hålla varann i handen på stan. Någon gång fick jag frågan hur vi fortfarande kan vara som vi var i början och jag svarade “För att jag frågar mig själv varje morgon om jag vill vara precis just här, och varje morgon hittills har jag svarat ja.”

Jag tror att det största hotet mot vilken relation som helst är att inte våga ifrågasätta sin situation, även när den inte är dålig. Det är så fruktansvärt lätt att bara köra på, och sedan sitta där några år senare och inse att jag inte är  på den plats jag vill vara. Jag har varit där, jag har gjort slut i huvudet sex månader innan jag vågat säga det högt – men jag har också vaknat och insett att det är dags att vakna någon annanstans dagen efter. Idag vaknar jag istället och säger till mig själv att här vill jag somna ikväll också, ofta följt av “fan vad han är snygg”. Egentligen är det ju inget konstigt, det finns en anledning till att du inte följer med hen hem från krogen – för att du vet att du inte vill. Den dagen du faktiskt följer med vet du att du inte vill längre. Vi ifrågasätter oftare än vad vi tror, skillnaden är att jag skriver ett blogginlägg om det.

Det har, knäppt nog, gjorts forskning på att den där hysteriska nyförälskelsen bara håller i just åtta veckor, och jag trodde vid otaliga tillfällen att jag var drabbad av någon tre månaders förbannelse som aldrig orkade förbi den gränsen. Idag tror jag att det berodde på att jag aldrig vågade ifrågasätta. Tänker att min rädsla för relationer tidigare botats av tanken att jag kan dra, men att jag idag istället vågar fråga – mig själv – om jag vill stanna. Samma man som inledde denna text sa att han “nog skulle bli helt knäpp om jag visste att min tjej ifrågasatte vår relation varje morgon” Sedan kom vi överens om att det ändå måste vara en bra sak, att veta att så länge ens partner är där – är den det till 100%. Jag är så fruktansvärt stolt över vår relation och allt vi byggt upp tillsammans. Det brukar jag tänka på när jag gömmer mitt ansikte mellan hans skulderblad varje kväll. Ostigt men sant.

/K

I think one of the best things you can do to keep your relationships solid is to ask yourself, even when times are good, if you want to be there. I wake up every morning looking at W – just to realize I want to fall alseep beside him when night comes. Maybe it’s one way of handeling my fear of relationships, knowing I can run away whenever – or it’s just me making sure I’m right where I want to be. A cure in it self against taking anything for granted.

One thought on “Om att våga ifrågasätta/

Leave a reply to Gudrun Stalnacke Cancel reply